MEMOARER. Tredje avsnittet

'
¨'


Bo I. Cavefors
MEMOARER
Tredje avsnittet

Jag är född den 14 november (1935), således Skorpion. Alla vet att Skorpioner är kreativa, intelligenta, för att inte säga hyperintelligenta, samt dominanta. Att födas som Skorpion innebär dels att bli varse att många människor har en mycket bestämd förhandsuppfattning om Skorpioner, dels att vara avlad någon gång i februari, dvs strax före fastetiden, i karnevalsyra eller i ett stängt sovrum under maskeradbalen. Eller kanske bakom teaterkulisser och dammiga ridåer. Det låter tilltalande. Romantiskt. Jag har alltid fantiserat om detta, hur min mamma möter min pappa, hur han under dansen lyfter på ansiktsmasken och kysser mamma. Har jag ärvt några av hans drag? Hans näsa? Kanske. Hans haka? Hans mun? Kanske. Mina blå ögon kan vara min mammas blå ögon. Jag har alltid hört av kvinnor jag mött, min mamma, älskarinnor, att jag är dominant, att jag skall bestämma. Något jag aldrig, eller sällan, hör från mina manliga vänner och älskare, trots att jag har samma attityd till dem som till kvinnor eftersom även pojkarna och männen är mina älskare, sexuellt eller/och intellektuellt. Jag kan inte skilja på mina attityder, att vara så mot det ena könet och annorlunda mot det andra könet. Å andra sidan tror jag aldrig att en fyrkantsrelation som den Jacob, Thomas och Michael och jag hade från tolvårsåldern till dess vi var drygt trettio skulle vara möjlig mellan mig och tre kvinnor. Vår manliga relation består fortfarande trots att misstag, misslyckanden och överilade beslut löst upp den dagliga närvaron. Vi älskar varandra fortfarande. Kanske därför att vi alltid varit promiskuösa. Vi flyttade in och ut i vår lägenhet under de fjorton åren efter skolan, mest älskade partner skiftade, vi tröttnade på varandra, men det fanns och finns en dragningskraft, en övertygelse om att höra samman med en man, eller med män, som jag aldrig känt med någon kvinna. Kvinnan är främling i min värld. Jag kan älska kvinnor, sexuellt, intellektuellt, som partner och kamrat, men jag kan aldrig identifiera mig med en kvinna så som jag kan känna, ja veta vad pojken, mannen jag älskar kräver, behöver, vill, längtar efter. Jag visste att Thomas älskade mig också när han plötsligt försvann, tystnade för månader. Jag vet att han fortfarande älskar mig trots att han bara hör av sig någon gång om året. Det finns ingen tveksamhet i detta. Ingen oro. Det finns bara ett stort lugn. Är detta en specifik Skorpionenattityd? Något måste det ju ändå betyda i vilket sammanhang avlelsen sker. Februari är i den katolska kalendern en tid av fest och total hängivelse åt det som är lust. Att vara avlad när skratten och musiken finns runtomkring paret som knullar, när det sker i extas och kärlek, måste rimligen vara av betydelse för hur fostret lever sitt liv fram till förlossningen. Det är så jag vill se det. Det är under de förutsättningarna Skorpionen kommer till världen, blåögd, i tron att livet är fest. Vilket snart visar sig vara en missuppfattning. Skorpionen skapar sig ett hårt skal, ogenomträngligt för den som inte ser smärtan och svagheten bakom skalet. Bakom skalet brinner elden, stundom förtärande, för Skorpionen, ibland även för omgivningen, men ofta kreativt skapande. Skorpionen tvingas lära sig att visa den kalla ytan för att det inte skall bli möjligt för fiender att släcka elden. Jag blir förvånad varje gång jag möter en intelligent människa och det visar sig att han eller hon inte är Skorpion. Lägger man till detta ett gediget antal år vid ett par av jesuiternas elitskolor, eliter vad gällde elevernas börd, vilket inte alltid var detsamma som rikedom, så är ju saken glasklar. Men det var framför allt lärarna som utgjorde en elit. Och pedagogiken som var elitistisk, vilket inte innebar att den ledde till elitism. Jag vet ingen elit som är så föga elitistisk som jesuiter och deras skolelever. På jesuitskolor har ju, även, fostrats så namnkunniga politiker som Mugabe och Castro. Samt George W. Bushs farfar (eller var det morfar?) som examinerades vid samma skola som jag, men tidigare. Och Hitchcock… även han en skräckmästare; filmen Fönstret åt gården är ett genidrag: åskådaren plågas ihjäl av oro och förväntan genom att Hitchcock låter ingenting ske förrän vid utlösningen. Som Skorpion borde jag inte saknat självförtroende. Sanningen var den omvända. Att komma till London några år efter andra världskrigets slut var chockerande. Hitlers bomber hade demolerat stora bostadsområden och betydelsefulla byggnader, som St. Pau’ls Cathedral. Det var fattigt, skitigt, oljigt, rökigt och kallt, februari. Människor såg inte glada ut. Kontrasten mellan citydressklädda män och arbetare i kepsar, tjocka halvlånga ulstrar, fransiga byxben och klumpiga, tunga skor, var lika anmärkningsvärd som klasskillnaderna i klädedräkt idag hos Systembolagets kunder i Triangelnbutiken. När jag cirka sextio år senare tänker tillbaks på detta så inser jag att ankomsten till London måste ha varit en förfärlig upplevelse, men samtidigt minns jag mycket väl att det inte var så jag upplevde det då. Tvärtom. Visserligen längtade jag efter mamma så det värkte i hjärtat, men för övrigt såg jag mig som en av de där stora resenärerna som jag läst om, tex Sven Hedin. Ensam bland mongoler. Det fanns ingen annan utväg än att bemästra situationerna genom att visa sig stöddig. Köpa undergroundbiljett till Victoria Station. Den förbjudna Kejsarstaden i Peking hade inte imponerat mer på mig än vad Victoria Station då gjorde. Robert Franks fotografier (ur boken London / Wales), som han plåtade 1952, påminner mig om när jag kom till London några år tidigare: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City, områdena kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt åtgångna. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n, men nästan helt befriat från Hitlers raseri. London hade bombats sönder och samman av Hitlers piloter några år tidigare, andra världskriget. Contra: rikedomen med Bentley och RR och bibliotek och konst och lakejer och klubbar och middagar. Dessa fascinerande motsättningar i villkor och attityder. Tolvåringen från Malmö möter sådana motsättningar med förundran, och med skräck. Redan efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat inresevisum, vad jag skulle sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv. Vad vill Frank säga med gatpojksgotografiet? Har Frank ett budskap? Är fotografiet tidsbundet eller tidsöverskridande, är pojken på Franks bild hemtam i såväl Churchills och Attlees som i dagens London? Måste en fotograf vilja något annat än att reflektera verkligheten? Knappast. Jo, men…, möjligen, kanske ändå, Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar han in blanco, utan kommentarer, utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera fattigdomen. Just därför blir fotografiet med pojken en slagkraftig bild som starkt påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Andra bilder visar bankirer: snabbt, utan att se sig om, med blicken bortom den skit de tvingas röra vid med sina välpolerade skor, hårdrullat paraply, skyndar de över gatan in i finanskvarteren med de gedigna husfasaderna och tunga portarna, in mot räddningen i spartanskt möblerade kontor, ett skrivbord och en svängstol, ett dokumentskåp, en témugg, isvindar genom dragiga fönster. Portvakten också han i hög hatt, handskar, diskret, mycket muskler i den stabbiga kroppen. Kläderna, hatten och paraplyet är en yrkesuniform, inget klassmärke, inget tecken på gott eller ont, just därför så användbart för att skapa anonymitet. Hög hatt, ja, men vanligare en billycock på huvudet. Billycock, det vill säga "gatpojkskuk", är kanske exakt det som dessa uniformsklädda tjänstemän var som allra mest rädda för, rubbade självförtroendet, skapade rädsla för det som citymannen och gatpojken kan ha gemensamt. Pojken på fotografiet: också han klädd i uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud: Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Ingenting mer än att Mayfairpojkens kortbyxor räcker ner till knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från miljoner skorstenar. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda avklippta långbyxor. Varför är pojkens kortbyxor för korta? Skrattretande. Pappan använde byxorna till dess byxknäna var uppslitna. Men cigaretten finns där, i pojkens hand, han har, jag svär, ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan, upplockade från gatan. Han röker cigaretten med nonchalans. Snyggt. Fräckt. Londonbo. Egenvärde. Kroppsställningen avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad livnär han sig på? Hjälper kanske kolutköraren få upp säcken på ryggen innan denne tömmer kolet i luckan som finns i skärningen mellan husvägg och trottoar. Eller springjobb i hamnen eller på någon av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig på smågatorna runt Piccadilly Circus, säljer vad som finns under de avklippta byxorna. Kunder: citymän, konstnärer, skådespelare och turister. När vi, Jacco, Thomas, Michael och jag - och åtskilliga andra unga män med samma bakgrund - under ett tiotal år, sedan skola och militärtjänst klarats av, rörde oss i de här teater- och barmiljöerna, inte för att bli uppraggade, vi föredrog Hyde Park när vi ville ha främmande män, tvingades vi till en objektivitet som slutade med subjektivitet, dvs att det blev omöjligt att inte dras med in i denna förhäxade miljö. När jag kom till London, några år innan Frank fotograferade pojken, var det, bland annat, dessa motsättningar som fascinerade mig. Redan när tåget kom till King's Cross Station, i tunnelbanan, på Victoria Station och på förortståget till skolan. Citymannens utåt sett tvärsäkra hållning. Stolt, ja, men varför? Osäkerhet? Skrämd, därför så snabba steg? Nej, absolut inte skrämd. Jag kunde inte fånga hans blick för att fråga vart jag var på väg: vilken tunnelbanelinje som gällde för att komma till Victoria Station. Sir, please. Citymannen befann sig någonstans långt bortom verkligheten, totalt absorberad av siffror och fjärran liggande lönsamheter. Och drömmar om pojkarna på Sohos barer innan han tog förortståget hem till radhuset. Franks bilder med Citymän är icke-kommunikativa, där finns ingen ögonkontakt mellan den avfotograferade och bildens betraktare. Valde Frank denna avvisande attityd eller tvingades han till den därför att det var omöjligt för honom att fånga männens ögon i kameralinsen? I Franks bilder med gruvarbetare från Wales och i hans bilder från London med gatpojkar, gatumusikanter och kolutkörare, finns alltid kommunikation mellan fotograf och avfotograferad. Victoria Station: Pojkens blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med mina ögon frågade jag honom om jag skulle bli som han. Hans leende, inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som skilde oss åt. Den fulsnygge gatpojken på Franks bild. Hans nonchalanta attityd. När jag såg hans dubbelgångare på Victoria Station insåg jag att jag var han, att han var jag, att vi båda hade samma erfarenheter av att ha sex med män, att vi båda befann oss i samma utsatta position, offer får vargar som kunde äta upp oss om de ville. Men ju mer jag såg på honom planades min tidigare oro och rädsla ut. Jag blev kåt på honom och kände att tillsammans skulle vi klara oss. Sentimentalt och kanske overkligt. Men verkligt. Då. Känslan av att vara två pojkar/män, eller fler, är en garanti för att klara sig igenom alla faror. Det tror jag fortfarande. När en manlig vän sviker, uppstår det problem. Sveket sitter i. Blir ett trauma svårt springa ifrån hur mycket man än sysselsätter sig själv – egenterapi - inom olika områden, hur ambitiös man än är och ser till att åren och decennierna rinner undan snabbt så man slipper börja fundera alltför mycket på sådant som kan väcka olust. En sådan situation inträffade när polisen (Säpo?) gick till angrepp i Lund och i vår bostad i Ballingslöv, när jag arresterades, husundersökningarna, konkursen och allt som följde med. Den dryga veckan i fyllecellen i polishusets i Lund källare var vedervärdig trots att poliserna var vänliga och uppenbarligen tyckte det hela var pinsamt. Jag får lätt panik i slutna hissar och i den här cellen fanns inget fönster, bara ett lysrör som stack i ögonen dygnet runt, en brits, ingen toalett och inget rinnande vatten. Det gällde att hålla paniken borta och organisera toalettbesöken. Jag upptäckte att koncentrationsförmågan, förmågan att isolera mig i mig själv för att samla kraft, fysisk och psykisk, i en form, i en gemensam kropp, och som jag lärt mig under skolåren genom boxning och värjfäktning, nu blev min räddning från psykisk kollaps. Jag hade en god vän som under flera år på frilansbas arbetat åt förlaget, positivt och skickligt, som hjälpte mig oerhört mycket när det hela gungade, jag uppfattade honom som absolut lojal när hetsen gick som värst. Några år efter flytten till Italien bryts kontakten, jag fattade aldrig varför, och mot slutet av 1980-talet hör ett par journalister vid en av Malmötidningarna av sig och säger att de har informationer om att min vän var Säpoagent, att det var han som tio år tidigare satt bollen i rullning. Var hans vänskap ett camouflage för att i själva verket motarbeta mig? Journalisterna ville gräva vidare, men menade att jag borde godkänna att de gjorde det. Jag ville inte, orkade inte. Orkade nog inte få veta om sanningen var sådan som de beskrev den. Egentligen ville jag inte veta. Egentligen är det mig ganska likgiltigt även idag.


Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

'