SKÅNSKA 1990-TALISTER #1 (2)

'

'

Bo I. Cavefors
”Trädgården är arvejord”
SKÅNSKA 1990-TALISTER. Del 1 (2)

Föga skiljer det fascistiska Italiens behandling av det forna österrikiska Südtirol, sedan 1918 italienska Alto Adige, från Sveriges agerande gentemot Skåne efter tvångsfreden i Roskilde 1658. Gustav II Adolfs ryttare och dragoner, tortyr, avrättningar, förföljelsen av bönder, övertagandet/tjuvandet av den danska adelns jordegendomar, språkförbud, kyrkor och predikstolar nyttjade som ockupantens propagandacentraler, införlivandet av Skåne med Götaland – allt har sina motsvarigheter i Mussolinis agerande gentemot Südtirol. Vad som skiljer Skåne från Südtirol är det otroliga att skåningarna accepterar svenskheten och förtränger skåneskapet, medan südtirolarna är ytterst medvetna om sin kultur, sin historia och värnar om den självständighet och den autonomi de tilltvang sig redan under habsburgarnas styre. Inte Rom, inte Wien utan Innsbruck i det österrikiska Nordtirol, är südtirolarnas verkliga huvudstad alltsedan Maria Theresia härskade över ett imperium som omfattade såväl Alpernas nordsida som den soligare sydsidan.

Det är märkligt att många skåningar inte inser att de genom centralmaktens medvetna indoktrineringspolitik accepterar, tvingas glömma hur hembygden våldtagits, ockuperats och undertryckts av svenska legionärer och ämbetsmän, att man i lojalitet mot Stockholm kapat trossen till Bornholm, Själland och Köpenhamn, skåningarnas självklara politiska, geopolitiska och kulturella centrum.

Skånes bondekultur lever, trots allt, i minnen och traditioner. Skånes andliga klimat kontrasteras markant, med sin europeiska touche, mot det svenska kärnlandets sträva inåtvändhet. Filosofen Hans Larson och författare som Vilhelm Ekelund, Ola Hansson, Emil Kléen, A. U. Bååth, Axel Ebbe, Hjalmar Gullberg och Anders Österling, utgår alla från den skånska bondekultur som i mycket är provinsiell, men som av outgrundligt heliga skäl samtidigt skapar förutsättningar till en utåtriktad, europeisk, kontinentalt förankrad intellektualism.

För 1990-talets unga skånska diktare innebar inte detta att gå patrull med senaste trender från Berlin och Paris utan att, likt de unga skånediktarna från sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen, knyta an till tyska romantiker från 1700-talets sista och 1800-talets första decennier. När Heinrich von Kleist, Novalis, Eduard Mörike, Friedrich Hölderlin och Heinrich Heine tränger in i den metafysiska världen, talar om liv och död, vila och extas, rullar ekot vidare till Lukas Modysson när han skriver: ”så är jag nattvarden /// så blir jag brödet / så blir jag vinet /// läpparna / tungan /// så blir jag dessa smulor / som faller till golvet”. När Kristian Lundberg talar om att en ”dörr öppnar vägen ut genom det böljande fältet”, där ”rött går över i svart” och där ”fälten sträcker sig under vinden”, kan det ses som en förträfflig sammanfattning av tendensen i 1990-talets unga skånska författares uppbrottsdiktning, utan motsvarighet i samtida svensk litteratur och därför dömd till tystnad ett par generationer framåt. Solguden stormar fram över himlen, medveten om människornas villkor i landskapet den passerar. Annette Bülling skriver i dikten Skörd om ”att ett minnets / gråa åkrar ligger i träda / någonstans på slätten”. Det är en storartad bild av hur tradition fyller oändlighetens rum.

+ + +

I Prolog nyttjar Kleist mytiska dekorationer, som ”deinen flammenden Rossen” i ”den unendlichen Raum”. Den tyske romantikern åkallar antikens mytologi. När Kleist 1808 startar tidskriften Phöbus, söker han sig triumfatoriskt till det förgångna – det är typiskt för varje klassiker, för varje romantiker, för varje revolutionär. Det Friedrich Schlegel blundar inför ser Kleist oförskräckt med öppna ögon, sambandet mellan antik och kristen mystik. Kombinationen klassicism och romantisk mysticism lockar fram ljuset, låter oss skåda revolutionens fixstjärna. Ett nytt Skåne bygger på det gamla Skåne. Håkan Sandell går in i traditionen med romantikerns entydiga budskap: i dikten Lunds domkyrka bekänner han sig till Kristus: ”ditt blod är mig bekant, jag håller det heligt”, men han avsvär sig ”det tomma mörkret i kryptans biskopsgravar”. Sandell tar ”tveklöst parti / för de kalla pinnstolarnas proletariat”, och Clemens Altgård, elegant systemkritiker, vet att jägarn ”drar ut i natten / över sumpiga vallgravsvatten”, där ”ränker smids i dimmans land” – Skåne.

I en (när denna artikel skrevs) outgiven diktsamling med skånska slätten som huvudmotiv, påminner Ulf Malmqvist om att det ”finns fortfarande vägar / tomma stråk och stigar / som ingen trampar”, men som förfäderna ”en gång trampade”. Denna ”de fria viddernas romantik”, denna erfarenhet av att överflödet och oändligheten inte är ett evigt tillgodohavande, utan äger en horisont som kan invaderas, ockuperas, upplösas, utplånas, förintas, gör individuella erfarenheter till allmängods. Växlingen mellan skönt och apokalyptiskt är att erfara rörelser i spänningsfältet mellan det möjliga och det slutgiltiga. Detta ges av Hölderlin symbolisk form när han ständigt återkommer till vackra höstdagar med rikedomen frukter och grönsaker: ”…wenn schon der holden Blüthen / Manche der Erde zum Danken fiel”. Per Linde drömmer om när ”löven / blir bruna på hösten / som utsagor om bortgångna”, och Sandell minns skördade ”äpplen som holas ur”, som ”bränner diktaren i handen när / han fattar en fjäderlätt frukt”. Himmelskt ljus strålar över skörden som gör bonden lycklig, men väcker samtidigt smärtsamma minnen om att ej endast svarta rosor vissnar och dör. Sandell skriver om revoltörer som mjuknat i välfärd: ”Hur dött! I den gyllene honungen / som överfyllt sina bräddar / syns spåren av uttjänta vingar / uddlösa grånande giftgaddar”.

Bilder av tillfredsställelse och vänskap. ”Natten handskas så varsamt / med oss vilsna” (Bülling) – fest och trygghet alterneras med impressioner av förgänglighet, av det tvinande, av skånska luftslott: ”Mellan raderna av pilar vaknar / hörselminnen: här följer folket / skriften rad för rad och tyngs / av blåsten” (Altgård). I naturens dödsögonblick återknytes förbindelsen till det levande livet, till ”änglarnas musik, demonernas harpa”, till den ”lätta musiken i lövhängena / vid Skånes heliga åar” (Sandell).

+ + +

Åsikten att revolution och inte evolution är substantiell verklighet präglar 1990-talets unga skånska diktares verk. Att naturen är revolutionär när knoppar sprängs och blad brister. Vilken harpalt vill inte revoltera när Mickjel spänner ögonen i den? Naturen ger skilda överlevnadsmöjligheter åt partisaner av alla slag, fästningar byggs där kropp och själ kan vila ut, alltifrån fågelnästet i trädets lövverk till sorkens underground och människans urminnes grottor. Att inse att människans Vara uppgår i något som är ovisst, är att vandra barfota, utan tro. Men när blicken riktas mot det okända vet även ateisten att den mänskliga existensens sekundsnabba tillvaro är kopplad till döden, till dödsögonblicket.

Som alla andra levande varelser dör människan, men endast människan vet hon att kommer dö. Livet har en gräns, människan känner inte gränsen men vet att den finns. Människan transcenderar sin egen död när hon tänker på döden som verklighet. Vi kan se oss själva som lik och filosofera, eller gråta, över begravningens ritualer. Vi kan föreställa oss hur världen kommer att se ut efter vår död, att efter vårt frånfälle rullar jorden vidare på samma raksträcka som evigheten tillryggalagt före vår födelse. Eller som Michael Economou skriver i dikten Haväng: ”Havet skimrar av gult silver och vågor flyger bort / med tysta vingslag”.

Augustinus hävdar i Bekännelser att Gud, innan han skapar himmel och jord, var sysslolös, overksam. En dagdrivare, en underdog. Plötsligt beslutar sig Gud för att agera och låter Varat bli till. Det står alltså i Hans makt att plötsligt låta Varat bli något annat än det nuvarande. Gud kan genom sin oändliga frihet förvandla himmel och jord, växter, djur och människor till något annat än vad det är idag, eller låta allt försvinna in i Intet. Economous skildring av det silverskimrande havet och de flygande vågorna, av de tysta vingslagen, är en perfekt bild av Guds absoluta frihet, av världen, av den natur vi EGENTLIGEN inte kan föreställa oss att den VERKLIGEN existerar. Skånska myllan, den svartblå plöjda jorden, dimmorna över Economous Haväng, havet, vågorna, molnen. Skånes till synes oändliga kustlinjer, solen av bärnsten som ”flyter fram i vindens färger” (Economou), himlen som dansar ”längs en sträcka av tusentals år” (Econonou) visar att människans Vara och världens Vara är något som icke är av sig självt utan resultatet av gudomlig möda. Economous trascendentalpoesi är illusionsfri. Diktaren berättar om det subjektiva författarjagets upplevelser av tiden och naturen, av oändligheten och det oändliga. Economou går bortom Jagets självkontroll. Sådan mystik känner en enda sig självt skapande kraft, Gud. Det finns många namn för Gud. Mot detta står det jordiska, ”De orörda Gravarna / Stenarna som tiden upprest och bevarat”, som ”en passage mot glömskan” (Malmqvist).

1990-talets unga skånska diktare förenades ofta med den äldre generationen kring Hansson, Ekelund och Kléen, kring deras extatiska och gudsinspirerade metafysiska och erotiska naturpoesi med bottenklang av uppbrott och revolution, med drag av fantasi och fantasteri i Hölderlins anda.

Men var ej Hölderlin vansinnig?

Michel Foucaults uppfattning om vansinne, att i jämförelse med Guds möjlighet att i full frihet personifiera sanningen, är människans Vara vansinnigt. För klassicister som Novalis, Hölderlin, Kleist och andra tyska revolutionärer – Georg Büchner ej undantagen – är ”vansinnet” en bland många erfarenheter – kärlek, sexualitet, droger, naturerotism, död – som vidgar möjligheterna till verklighetsuppfattning, som ger kropp och själ djupa insikter om det faktiska skeendet. Vansinne är ett tillstånd där den drabbade ser objekten sakralt. I dikten Natten talar Malmqvist om ”Svanparet över slätten”, svanarnas vingar ”skyfflar ljus”. Vansinne är inte overklighet. I ”vansinnet” uppenbaras varje aktivitet där subjektet är högsta definition av livets substans, men samhället där den ”vansinnige” lever, nekar den som är bortom normaliteten Förenta Nationernas konvention om mänskliga rättigheter och tillräckligt ”lebensraum”. Foucault ser vansinnet som ”brist på arbete”. Ingen lever gott utan meningsfull sysselsättning. ”Sysselsättning” är ett mångtydigt begrepp: när främmande tankegods ockuperar medvetandet, vidgas klyftan mellan det sanna livet och hemlöshet. Goethes unge Werthers allt förtärande kärlek exploderar när han medvetet avstår från ”arbete”, när själ och kropp inte kan åtskiljas. I tysk litteratur, alltifrån Tasso till Penthesilea, är bankrutterad och försmådd kärlek, kontextuellt sett, officiellt förbjuden. Vansinnet framställes av romantikerna som den förbjudna länken till kärlek. För Hölderlin och den beundrande eleven Friedrich Nietzsche förvandlas förbjuden kärlek till reellt vansinne. Detta kan, om man så vill, ges politisk betydelse. Hölderlins ”vansinne” är ett gott bevis för att förbjuden kärlek och politisk insikt är lika självklara filosofiska storheter som att Goethes bondpojk äger ”den högsta mänskliga erfarenheten” (Hölderlin).

En modernistisk poet som Ingeborg Bachmann delar uppfattningen att det ”heliga vansinnet” är höjden av mänsklig erfarenhet. 1990-talets unga skånska poeter bearbetade, kanske omedvetet, men med framgång, romantikertraditionen, så intensivt som bara något decennium tidigare varit otänkbart. Det var under 1990-talet detsamma som att argumentera bortom tidens litteraturfilosofier, eller som Martin Heidegger konstaterade: den politiska dagsdebatten, den tidsbundna litteraturkritiken, allt är pseudoproblem, ”ingen [är] sig själv”.

Fortsättning i del 2.

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Svarta Fanor nr 8-9/1995. Här uppdaterad, redigerad samt avkortad.

Illustration: Victor Arimondi 1995

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008