SKÅNSKA 1990-TALISTER #2 (2)

'

'

Fortsättning från del 1.

Bo I. Cavefors
”Trädgården är arvejord”
SKÅNSKA 1990-TALISTER. Del 2 (2)

Jorden runt skapas det betydande diktning, dikter om varje sten och om alla små djur som kan omslutas av Guds allomfattande kärleksbudskap. Det finns stora tankar om den oundvikliga process som föröder jorden och driver ut människans Vara i arktisk kyla. Kanske ett övergående fenomen, polarisarna smälter. Domedagen är nära. Ingenting är emellertid mer avslöjande om gudsföraktande människors tillstånd än resultatet av en jämförelse mellan första sidan i Büchners Lenz och de naturlyriska avsnitten i Goethes Werther. Båda författarna talar på ett för den tiden nytt språk om tidens destruktiva tillstånd. Hos Werther förvandlas höstrusk och vinterresa till upplevelser av gudabenådade skeenden. Hos Büchner blir blixt och dunder reella uttryck för att Hölderlins ”vansinne” i sak är svindlande och kosmisk kärlek till naturen. Hölderlin, Kleist och Büchner är apostlar för uppfattningen att naturen och poesin är ett Intet utan Honom. Vilket inte är detsamma som att ”Ein ruhiger Ehemann ist eine schöne Sache”, som Hölderlin sarkastiskt skriver i ett uppgivet brev till modern.

Ingeborg Bachmanns karakteristik av vansinnet, att ”den som älskar har rätt”, betyder inte att Bachmann är romantisk, men väl romantiker av samma klassiska snitt som man finner bland de 1990-talets unga skånska diktare, vilka företräder, likt förra sekelskiftets skånska romantiker, en Geist der Zeit, den tidsanda E.A. Arndt lanserade 1809, där Varat ges fritt spelrum inom konst och politik, i livsstil och rättsuppfattning. Denna anarkism i samklang med en konservativ världsbild genomlyst av estetisk rationalism, är att nyttja revolutionär historisk erfarenhet för att beskriva den andliga regionala revolution där nya och vackra former bildas. I detta spektakulära spel mot mörkrets makter, är ironin verksam som kommentar till skeendet (år 2008 tänker jag på Pär Thörn), för att mottagaren, diktläsaren skall rätt uppfatta budskapet. Framför allt Altgård använde sig ofta av denna indirekta kommunikationsform, som var, kanske fortfarande är, ett välkänt grepp inom all världens undergroundrörelser, från irländska IRA till baskiska ETA och sydafrikanska Inkathakämpar. Malmqvist redogör i en prosadikt för Vilhelm Ekelunds återkomst från Berlin till Stehag, då en storm av tidigare aldrig skådat slag, drabbar byn. Det är en tornade som drar ”taken av husen, träden ur marken, och som fick Ringsjöns vatten att svalla över fälten”.

Ekelund var medveten om att han strävade mot vackrare och mer fjärran mål än dit borgerlighetens revolutioner under 1800-talet, förde. Även 1990-talets skånska romantiker föreföll vilja mer än vad som arkiverats inom upplysningsfilosofers systembyggnader. Att förändra vad som är möjligt att förändra, att bygga broar och se friheten enbart som förnuftsbegrepp är inte nog för Per Linde, som visserligen skriver om industriskåne att ”vilandet i tystnaden / är smutsen i tystnaden uttalad / och ostraffad på väg till sjöss”, men han beskriver också hur linden ”reser sig och ruvar / över knivarna på tinget / över Fröja ensam, ensam / i hanegället och alruna / i spikklubba och skivling”. Enligt Sandell, är detta ”fruktansvärda syner av skönhet”. Den som apokalypserar en bestämd politisk situation, blottlägger vad Arndt menar med TIDSANDA. Lindes och Sandells undergångsinterpretationer av historisk verklighet är ett generationsfenomen som även det förenar skåningarna med tyska romantiker och som skiljer ut dem från det självspeglande Jagförintande som för övrigt präglade 1990-talets svenska diktning. Om borgerskapets revolution var en halvmesyr, ”så är jag giljotinen / så är jag nacken /// så är jag den som pekar / så är jag den som pekas ut”, skriver Moodysson angående frågan om makt och maktlöshet. Novalis menar och Sandell förefaller instämma i att revolutioner aldrig kan bli äkta och genomgripande om de inte utgår från tradition, från den friska kärna kring vilken ”nya, vackra former kan bildas” (Novalis). Sandell skriver: ”Den sol som bina har skapat / ursötman av multnande trä / är inte ett under, kan ruttna / Även om den eviga glansen tycks osäker”. Det är en fascinerande uppföljelse av den traditionella metod där man förintar en bestämd situation genom att plocka bland Bibelns apokalyptiska avsnitt, framför allt Johannes uppenbarelser, och använda vad man funnit på en aktuell situation. Hos Altgård, i Ballad om onda hjärnor, är stilen poetiskt dramatisk utan att vara spelbar dramatik: ”I en gryta fylld med aidssjukt blod, / som rörs ihop med syffesmittat spott, / skinheads spyor i en samlad syndaflod, / och skunk i eget spad läggs hundkött som är rått, / och annan kost som sig i magen vänder”. Altgårds subversiva språk hör hemma hos partisaner, bland förföljda minoriteter, hos dem som är beredda till revolt, hos dem som genomskådat det smickrande språket. Den som älskar har rätt, den som hatar har inte alltid orätt. Trolöshet i litteraturen, kärlekssveket, att en dag vara så genomsocialiserad så att man frivilligt hamnar på anstalt, är att inordna sig i ett av majoriteten accepterat normativt livsmönster. Ingenting utmanar det borgerliga samhällets ordningsstrukturer så som sexuell avantgardism, trots att sexuella variationer följer människan från Paradiset till västerlandets undergång. Spänningsfältet mellan sexualitet som biologisk verklighet och mångfalden samhällsföreskrifter om sexuella drifters underkastelse gentemot rådande, av dunkla skäl och dunkla krafter formulerade, uppfattning, är oändligt. Men kärlekens makt och våld vill självförverkligande, samtidigt som den låter sig underkuvas. Sadism och masochism är erfarenheter Hölderlin delar med sig av i dikten Der Abschied: ”Trennen wollten wir uns? wähnten es gut und klug? / Da wirs taten, warum schröckte, wie Mord, die Tat? / Ach! wir kennen uns wenig, / Denn es waltet ein Gott in uns, /// Den verraten“.

Religiösa samfunds och politikers motstånd mot sexualitet beror i hög grad på den sorts vällust som bedrives på avlägset belägna slott i markisen de Sades romaner. Men markisens orgier följde regelsystem och föreskrifter kända sedan civilisationens gryning. Magiskt-animistiska sällskapslekar, trolöshet och kärleksförräderi, ohämmad utlevelse, hör till människans sexuella identitet. Löftet och sveket har sakral dimension som övergripande begrepp om vad som är heligt och om vilka som är helgon. Det sakrala och sexualitet är kärlekstecken lika självklara som att historiens misstag upprepas genom förräderi, apokalyps och pånyttfödelse. Kärlek är makt och våld. Bachmann driver tesen till yttersta konsekvens: när kärleken satts ur kraft blir livet meningslöst. Samtidigt förutsätter kärlek förräderi i den stora dramatiska stilen gentemot vänner och anhöriga, mot allt, mot den egna framtiden. Altgård diktar om en ”kinesisk nakenhund i läderkoppel”, som är ”följeslagare på promenaden / när Yvette går ut i natt efter fullgjord toilette”, en Yvette som älskar franskt och talar frankt och ”fingerar dramer, dystra skuggor, hämnare / som svartsjukt vaktar hennes port”. Det är som på operan, eller som i Altgårds dikt Till Emil Kléen, dekadenten, där utebliven extas liknas vid ”en dröm där guldet fördes bort”. Bülling skildrar i dikten Skörd en annan kärleks misslyckade missionsförsök: ”När brödet smulas / och sargar tungan, minns han / banér, hästars skrik och smärtan…”, och Lundberg beskriver tillståndet vid Kockumsgatan i Malmö, den 21 februari, då ”knopparna drar sig / fram ur blomman, saven ristar stjälken / skaver fram röst, tvingar ihop sanden / till öknen”. Vad återstår annat än ökeneremitens faktiska och Lille Prinsens efterlängtade munktillvaro, sedan Gud förorsakat att de kärlekstörstande, de sexuellt extatiskt besatta, som de första kristna, dragit på sig omvärldens hån, spott och spe. I det avgörande ögonblicket gäller det att bryta med allt, för att helhjärtat ge sig hän åt det nya. Detta Nya och det nya Jaget, kan vara av samma slag som när Nietzsche reser sig i ”kamp mot resten av världen”, men till sin förtvivlan upptäcker, att ”resten av världen” är redo följa i filosofens spår. Nietzsche inser att det är han själv som är det sanna Varat, att i honom förkroppsligas Sanningen som ger ljus åt världen. Nietzsche är Zarathustra samtidigt som Zarathustra är den vackra, brunbrända, nakna pojken i Taormina. Zarathustra är också Alabanda, rebellen och den extatiske älskaren i Hölderlins roman Hyperion. Zarathustra är ensamhet, kroppslig och själslig nakenhet, den förkroppsligade sanning som tvingar människan att erövra den totala frihet som egentligen är Guds privata, för människan förbjudna egendom. Zarathustra är predikaren som inte delar livet med andra. Zarathustra befriar sig själv ut ur den grotta av själskval och förintelse dit Nietzsche tränger djupt mot slutet av sitt medvetna liv. 1888 skriver Nietzsche: ”Av mig har omärkligt - - - blivit en grotta”. Då måste man fråga sig: hur mycken kunskap, hur mycket sanning om sig själv tål människan? Dante menade, precis som Ingeborg Bachmann, att den älskande alltid har rätt. Som senare Nietzsche fann Dante i kärleken det han inte fann inom religion och filosofi. Medeltidens kärlekskultur, renässansens kärleksmystik, hjälten Alabandas kärlek till superhjälten Hyperion, Nietzsches homoerotiska kärleksextas till Zarathustra, är amourer som slår ned alla hinder på vägen mot den älskande Gudssonen, en kärlek som inte skyggar för horors attacker och äktenskapsförbrytare. Det är sakral kärlek, ”mänskligt och gudomligt bröd / för oss andra att bryta” (Lundberg). Mickjel i Sandells diktsvit Rävaskadten reagerar som den skånske bonden: ”sajer ente majet, / men grunnar nock po litt ow varrje”. Alltså: ej endast Sandells rödpäls, utan även Kleist, Hölderlin och Nietzsche drömmer om det omedelbara, om den hudnärhet som gör många så generade när de blir medvetna om att de längtar efter den. Kleist menar att människan på nytt måste äta frukter från vishetens träd för att omintetgöra olyckorna som följt människan sedan Eva, eller var det Adam, första gången bet i sura äpplet. Genom språkets lätthet och tankens flykt lyckades Nietzsche med konststycket att dansa även när smärta och ilska hindrade utsvävningar i extas och lycka. Samtidigt konkretiserades Nietzsches vålds- och maktfantasier, maktbegrepp som definierades genom inre erfarenheter. Makt utifrån egna förutsättningar, stegrar livslustan, intensiteten tilltar. Makt är vällust och den andra natur som Altgård redovisar i legender från gamla gränder, om Styliten, Skamkung och Hordrottningen, vilka på ”starka armar lyfts av populasen”. Är detta ”Larmet, ohyran rättvisan / som leviterar över lågorna?”, frågar Linde och Lundberg ger kanske svaret när han skriver att det ”helaste brödet är det som bryts”, men att ”Du skall göra det ensam”, därför att ”Lasarus är en flicka med hårda ögon”.

+ + +

1990-talets unga skånska romantiker tydliggjorde en universalism och totalism som var i alla avseenden gränslös. Det konstnärliga subjektet, ande och hjärta, lockades ut i anarkistisk och arkaisk frihet. I denna oändliga frihet finns extas och död: ”bakom ljuset / finns skuggan av den / du kunde bli”, skriver Lundberg i dikten Pensionat Roma, när han förflyttat sig från Härslöv till Kairo. Moodysson reinkarnerar någon som är ”13 14 år blond svår” med ”huvudet - - - brunstigt och stort” och Sandell ironiserar över Skånes ”lilla sillatjyv”, innan han beslutar sig för att ”vij skider ij daj å den gamle Löwe…”. Bülling varnar, hennes ”naglar är krökta / till plogjärn, redo / att klösa jorden fri”.

Skånes inre och yttre landskap, de fria horisonterna, svarta åkrar, milslånga kustlinjer och mäktigt välvd himmel, är i Goethes och den lidande Werthers mening ett böljande landskap, där emellertid ”Sorkarna förblir orörliga” (Economou), samtidigt som ”En ny höst, nyss igenkänd”, vars ”metalliska eggelse rispar”, öppnar ”näsans hinnor, alla sinnen!” (Bülling). Kombinationen av Allt och Oändlighet, av tvång och av prästkragarnas väntan på ”regn i vilket de skall sluta sig samman” (Economou), är, så länge statsreson eftersträvas, ett fängelse utan flyktmöjligheter. Vilhelm Ekelund och Ola Hansson lämnade Skåne, men båda förblev själsligt och intellektuellt inre emigranter i en hembygd där Lundberg menar att ”Gud är frånvarande” och han själv ”går genom smärtväggen”.

+ + +

Att veta är inte endast en form av insikt utan framför allt att vila i frihet. Bibelns berättelser om flykten bort från Paradiset betonar kunskapens, insiktens, instinktens, tankens frihet. Ödets klor griper tag i människan i det ögonblick hon anser sig veta vad som är gott och ont, när hon av egen fri vilja avgör vilken väg hon skall välja, när Jaget befrias från naturens tvång. Det är ett smärtsamt avsked för den som är av födsel till världen kommen och plötsligt tvingas att på egna ben vandra vidare in i världens mysterier. Människan får livet till skänks, men anses kunna försvara och bevara det av egen kraft. Sådant ansvar är fyllt med risker, faror och tillkortakommanden men också med goda chanser att transcendensen föder oss till ett liv utan tak över huvudet, till den metafysiska tillvaro som under de senaste tvåtusen åren styrt ett antal miljarder människors liv. ”Trädgården är arvejord / vid den är jag rotad”, skriver Bülling, men avslutar med: ”ingen blodsfrukt mognar efter mig”.

Rousseau drömde om ett samhälle där människor lever i endräkt och utifrån god vilja skapar ett gemensamt väl. Volontee general är visserligen ett samhällskitt för grundläggande filosofiska uppfattningar om begrepp som förnuft och dygd, men Lundberg når djupare när han i dikten En svart inre sten talar om att ”rötterna lyser hem regnet / du leder ur källorna / lyser hem regnet”. Denna katolskt orienterade övertygelse överensstämmer väl med teologen Karl Rahners uppfattning, att ”kärleken till Gud och medmänniskor i dag endast kan realiseras genom mystisk erfarenhet av Guds närhet och att kärleken till medmänniskor endast kan förverkligas genom samhällspolitiska uppdrag”. Frågan är således VAR och VAD man söker när man söker sanningen. Sanningssökandet är i sig uttryck för behov av gemenskap. Friheten är alltid nietzscheanskt ensam. Lundberg visar den insikten när han i dikten San Juan de la Cruz i samlingen Genom september, skriver: ”när kommer natten / när kommer natten / när kommer vi att / vara på samma sida / av dagen”. I den senare samlingen Alltings hjärta kommer svaret: ”Du lyser inte längre / som en klar stark pupill / i ögat som mäter ut / mitt mörker”. Alltså: i frihet är människan hänvisad till ensamhet, till sig själv, ansvarig för sina handlingar. Det kan ge känsla av vanmakt och ångest, att vara ”Jaglös och naken och blodig” (Sandell), att se ”en Ängel falla över Sundet” (Altgård), då korset är ”fastspikat i grönskan / en skugga i lövverket” (Malmqvist). Gottfried Benn redogjorde för samma upplevelser i dikten Verliess das Haus: „Wie weit darfst du dein Ich betreiben, / Absonderliches als verbindlich sehn?”. Benns svar är att „die Stimmen krächzen und die Worte höhnen - / verliess das Haus und schloss die Reverie“: Vad som återstår efter ridåfallet är verklighet utanför mystikens ramar, att ord är vapnet smitt för att användas, makt. Sann diktning är detsamma som skjutklar vapenarsenal. Men hur tematisera kriget diktaren involverats i?

Diktaren, partisanen, är samtidigt strateg och taktiker, som Hölderlin när han 1797-1799 publicerar romanen Hyperion. Total frihet ger diktaren möjlighet att bestämma sig för att antingen se livet som ödesbestämt eller som ett uttryck för statisk existens, antingen som mystik eller som konformism. Till saken hör att krigaren, partisanen, anarkisten, mystikern även är antihumanist, antidemokrat och antimodernist och bör vara beredd att som Sandells Mickjel ”sona sinne dåud / å alld de unna som han begåed”, även om det onda de facto endast är ont i fiendens ögon. Vännerna, sympatisanterna, ser det annorlunda. Frihet kan i sig aldrig vara av ondo. Mickjel är anarkens kollega, båda lever i skogen och håller sig på milvis avstånd från furstar. Mickjel är omutbar och därför inte furstens konkurrent utan dennes jämlike. Båda regerar över egna pastorat av ”silver å gull”, Fursten i Rosenbad och Mickjel över ”Klitterna vid havet, dynerna / de av sand och vind skapade vågorna” (Malmqvist), över Altgårds berggrund, där silverne drycker porlar och där ”ingen skyggar inför vad som följer av de egna tankarna” (Heine).

Litteratur:
Tidskriften Transit. Det Nya Skåne, nr. 22. Ellerströms, Lund 1993
Malmöligan, antologi. Ellerströms, Lund 1992
Clemens Altgård Jidder. Bakhåll, Lund 1990
Clemens Altgård Tredje ögat. Bakhåll, Lund 1993
Annette Bülling Mot hans mörka skuldra. Manuskript 1994
Michael Economou Tolv månaders dikter. Ellerströms, Lund 1988
Michael Economou 819 grader. Ellerströms, Lund 1990
Per Linde Dikter. Manuskript 1994
Kristian Lundberg Genom september. W&W, Stockholm 1991
Kristian Lundberg Alltings hjärta. W&W, Stockholm 1992
Kristian Lundberg Träden runt husen. W&W, Stockholm 1994
Ulf Malmqvist Den sköra ytan. Aura Latina, Malmö 1988
Ulf Malmqvist Dikter. Manuskript 1994
Lukas Moodysson Evangelium enligt L.M. W&W. Stockholm 1989
Håkan Sandell Dikter för analfabeter. Gedins, Stockholm 1990
Håkan Sandell Bestiarium. Privattryck, Malmö 1992
Håkan Sandell Fröer och undergång. Gedins, Stockholm 1994
Håkan Sandell Rävaskadten. Manuskript 1994


Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Svarta Fanor nr 8-9/1995. Här uppdaterad, redigerad samt avkortad.

Illustration: Victor Arimondi 1995

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008