DURAS OM BARNETS KÄRLEK

Bo I. Cavefors

Barns rätt till sexualitet
Böcker:
Marguerite Duras Älskaren från norra Kina. Översättning av Marie Werup. Bonniers 1993.
Bo Cavefors Barnsliga memoarer. Förlaget Svarta Fanor 1995.
Som kontrast till dokumentation av tyska nazirörelsens hetsjakt mot pojkars bögpraxis i Wandervogelgrupperna, är det hälsosamt att läsa Marguerite Duras självbiografiska roman om kärleken och den rena råa oförfalskade sexualiteten mellan en ännu icke 15-årig flicka och en dubbelt så gammal man, Älskaren Från Norra Kina. I denna passionshistoria från 1930-talet berättas om sensualismen i en sexuell relation mellan barn och vuxen. Marguerite Duras initierade själv den stora och livsavgörande kärlek som trots det oundvikliga avskedet från älskaren utvecklas och bekräftas till att nå bortom tid och rum.

Förläggaren Bonnier påstår i reklamtexten att Duras kärlek trotsar ”omvärldens traditioner”. Så är det inte alls. Ämnet är känsligt. Av någon outgrundlig moralism ljuger förlaget. Kärleken som Barnet (Duras’ alter ego) upplever var en del av kulturmönstret i franska Indokina. Duras kärlek och hennes berättelse visar att ej endast kinesiska traditioner utan också Barnets mor accepterar förbindelsen mellan Barnet och Kinesen med den ”gyllene färgen, rösten, det rädda hjärtat”. Rasism är ett begrepp som icke existerar i denna värld, i denna utomordentligt välskrivna roman om tolerans och kärlek. Barnet och Kinesen älskar i dödens närhet, obetingat och totalt, fysiskt och psykiskt. Kvidandet under samlaget, skriket vid orgasmen, glädjen och plågan att dö denna ”lilla död” har inget gemensamt med Martin Heideggers dödsvara eller med Sigmund Freuds dödslängtan (båda troligen obekanta med sexuell extas), utan kan, från västerländsk horisont sedd, snarare knytas till traditionen från tyska romantiker som Novalis, Heinrich von Kleist och sexualmystikern Georges Bataille. Vad skiljer öst från väst när det gäller knullandets estetik?

Barnet och Älskaren från norra Kina når ett tillstånd där Jaget förintas, förgörs, dör för att återuppstå: den goda orgasmen skapar nytt liv. Duras skriver: ”Smärtan tränger in i barnets kropp. Den är först stark. Sedan fruktansvärd. Sedan motsägelsefull. Som ingenting annat. Ingenting: det är först när smärtan blivit outhärdlig som den börjar försvinna”.

Barnet ger kroppens kärlek också till sin yngre bror och till den jämnårige Thanh. Barnets familj går långsamt under sedan fadern dött. Modern, Barnet och den yngre brodern terroriseras av den äldre brodern, opiummissbrukaren. Modern ger upp. Endast Barnet förmår skydda sig mot den mentala koma som utestänger de andra familjemedlemmarna från omvärlden. Denna acceptans av det individuella ödet är endast möjlig i toleranta samhällen. Dualismen mellan familjens självutplåning och Barnets erotiska upplevelser, hennes sexualitet, hennes behov av en annan människas kropp, ger Duras berättelse styrka: moderns och den äldre broderns andliga misär ger Barnets/Flickans/Duras’ kärlek till Kinesen intensitet och mentalt djup och ger henne styrka att dela med sig av sin förbjudna sexualitet även till den yngre brodern och till Thanh.

Bortom konventioner och lagfäst samhällsmoralism skriver Marguerita Duras om kärlekens mystik. Duras berättar om osårbar kärlek. Det är modigt och det är storslaget.

+ + +

Bo I. Cavefors (Ur: Barnsliga memoarer, Svarta Fanors Förlag 1995): ”Falsterbotåget dras av ånglok och vagnarna har öppna perronger med järngrindar med spolformade mässingsknoppar som handtag. Träbänkar. Kupéerna är rökfyllda. Svettiga tidningsläsande familjeförsörjare mellan tjugofem och åttio år pendlar mellan arbetet i Malmö och sommarvillan i Fotevik, Höllviken, Ljunghusen, Skanör eller Falsterbo. Ingen kör bil. Det är bensinransonering. Bilarna står uppallade i garage och källare eller i lador på gårdarna runt Malmö. Däcken har beslagtagits och ingår i den allmänna mobiliseringen.

Med tåget kommer hans styvpappa kommer tillbaks från arbetet vid femtiden på eftermiddagen. Hela dagen längtar han efter den stunden. Han tycker mycket om sin styvpappa och ser fram emot att tåget skall komma inångande på stationen i snigelfart sedan lokföraren tutat med ångvisslan vid vägkorsningen strax före banområdet.

Hans styvpappa hoppar av tåget och ger honom en kram och går i rask takt medan han själv cyklar vid sidan om och berättar vad han gjort under dagen. På pakethållaren finns Skånska Aftonbladet som hans styvpappa köpt i kiosken på Västra Stationen i Malmö. Han bjuder sin styvpappa på en pastill, ur pastillasken han köpt för dagspenningen. Gärna en Tulo, den lille halsläkaren, som hans styvpappa tycker om eftersom han fått för sig att just den tabletten hjälper honom mot rethosta, framför allt på morgnarna och framför allt på somrarna när han tvättat sig snabbt under vattenpumpen i köket innan han går ner till stranden för att snabbt bada och snabbraka sig och sedan snabbäta en snabbfrukost efter återkomsten till sommarvistet från badet i havet. Rethostan håller i sig till dess han klarat strupen med kaffe och en sked honung.

Promenaden från stationen till sommarvistet tar tio minuter. Gatorna är grusbelagda. Alléerna skymmer morgonsolen. Varje bil och cyklist som far förbi virvlar upp ett grusmoln som fastnar i hår och på kläder. Dagen är fylld av duschningar med iskallt vatten. Promenaden från stationen till sommarvistet är enda stunden på dagen han har sin styvpappa för sig själv och kan fråga om inte den unge lagerarbetaren som brukar låna ut sin trehjuling till honom för att leka spårvagn i koloniområdet där numera katolska kyrkan finns, hälsat till honom. När han och hans styvpappa kommer hem känner han spänningen mellan föräldrarna. Vid matbordet är hans styvpappa förändrad, inte längre honom lika nära som under promenaden. Går inte att prata med. Han känner sig utanför och undrar varför hans halvbror skall ha den knaprigaste spättan, alla de mjälla sparrisknopparna och de vackraste bären.

Han lär sig äta fort för att sedan snabbt kunna försvinna från matbordet. In i sin egen värld.

Ibland är hans styvpappa inte med det vanliga tåget, klockan ungefär fem på eftermiddagen.

Det är en sådan eftermiddag, när han är tio år (har fyllt i november året innan), en av de unga männen, som också åker med tåget varje dag mellan sommarvistet och arbetet i Malmö, slår följe med honom från stationen, lägger armen om hans axlar och smeker honom över nacken. De går en omväg över sanddynorna för att se på havet. Vid fyren knäpper den unge mannen upp hans byxor, ett par snäva grå sommarflanellbyxor, knäböjer framför honom och tar hans kuk i sin mun. Han möter den unge mannen flera gånger den sommaren och kommande somrar och han lär sig att njuta av att bli knullad, av kittlingen när den unge mannen smeker honom med sin tunga. Han tycker detta är skönt och det känns tryggt när den unge mannen håller honom om stjärten med sina varma händer. Och han blir medveten om sin makt över att älskaren, att en vuxen man ligger vid hans fötter.



Artikeln om Marguerite Duras tidigare publicerad i bla Barometern 28.9.1993. Här något omarbetad.

Texten om Bo Cavefors första möte med homosexualitet (här något omarbetad) är hämtad från den självbiografiska boken Barnsliga memoarer (1995).





Illustrationer:
Marguerite Duras i livets diverse faser.
Bo Cavefors som barn.

Copyright ©Bo I. Cavefors, 1993, 1995, 2006.