Bo I. Cavefors
HEISIGS HISTORISKA SKRÄCKVISIONER
Professorn och konstnären Adolf Ziegler fick den 30 juli 1937 av Riksministeriet för Folkupplysning och Propaganda i uppdrag att ur alla museer i Riket rensa ut den ”Verfallskunst” Hitler hatade. Elva månader senare var plundringen avslutad och Ziegler mottog Partiets Hedersutmärkelse i Guld.
Vid nationalsocialisternas ”unerbitterlichen Säuberungskrieg” mot vad de kallade ”Entartete Kunst” försvann 5 000 målningar och 12 000 grafiska blad ur allmänna samlingar, verk av välkända namn som Emil Nolde, och Franz Marc, men än fler verk ”rekvirerades” vid mindre berömda konstnärers ateljéer. Renhetsfanatikerna gick metodiskt fram. Det är inte alltför svårt föreställa sig vilka politiska och religiösa grupper och enskilda som i dagens Sverige längtar efter ett motsvarande ”Säuberingskrieg”.
”Entartete kunst” klassificerades i nio grupper: 1) målare med ”Augenfehlen”, dvs konstnärer som sysslade med form- och färgexperiment som Otto Dix, Ernst Ludwig Kirchner och Wilhelm Morgner; 2) partimedlemmar som kommit i kläm mellan Rörelsens stridande fraktioner, som Emil Nolde; i grupperna 3 och 4 fanns äkta ”kulturbolsjeviker” vars verk återspeglade ”ideologisk fanatism” och ”konstnärlig anarki”; grupp 5-konstnärerna var i största allmänhet amoraliska och idealiserade i sin konst prostitution, promiskuitet samt en hedonism som stod i den ”konsumtionshungriga kapitalistiska bourgeoisiens” sold; grupp 6 bestod av ”Neger und Südseeinsulaner”, dvs konstnärer som saboterade det Nationalsocialistiska målet för rasernas renhet; 7) ”sjuka” konstnärer som Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff, av Hitler karakteriserade som ”Idioten, Kretins und Paralytikern”; 8) judiska konstnärer av alla konstschatteringar, även de judar som målade och skulpterade i en form som i och för sig accepterades av nazisterna; i grupp 9 samsades vad som blev över, dvs det ”Vollendeter Wahnsinn”, där fanns ”sämtliche Ismen”, som surrealism, dadaism och expressionism.
+
Nyskapande konst behöver tid på sig för att få allmän acceptans. Exempel: Rafaels strid med Michelangelo, 1700-talets kamp mellan akademister och icke-akademister, bråket kring Rembrandts målning beställd till Amsterdams rådhus, Delacroix’ revolutionsbilder, Böcklin, Manet och Füssli. Namnlistan är oändlig. Nationalsocialisterna såg konsten som en statsangelägenhet. Man förnekade konsekvent konstens autonomi. Konstens uppgift var att som propagandainstrument tjäna politiken, vara i ”Dienst am Volk”, vilket bl.a. innebar att skapa symboler kring Hitlers ”Blut-und-Boden”-mystik. Mönstret känns igen även från andra former av diktaturer, politiska och ekonomiska.
Statskonst i denna bemärkelse var emellertid inte Hitlers påhitt. Wilhelm II proklamerade att nationell statskonst måste förhärliga Preussens makt och skönhet. ”Rännstenskonst” kallade kejsaren det måleri som senare, av nazisterna, förbjöds, brändes, såldes till rea-pris eller stoppades undan i muséernas lager.
Denna snabbskiss av förra århundradets tyska konsthistoria är viktig när man skall placera DDR-målaren Bernhard Heisig (*1925) i den korrektiva verklighet de båda Tyskland genomgick efter den östra delens undergång och den västra delens snabbt försvunna skadeglädje.
Först ännu en historisk notis.
För att hindra Wolfgang Kapp att med Reichwehrs hjälp under ledning av generalen Lüttwitz genomföra en statskupp, gick staden Geras arbetare i generalstrejk den 15 mars 1920. Regeringen med rikskanslern Friedrich Ebert i spetsen flydde från Berlin till Dresden. Demonstrationen i Gera var första aktionen i den process som förhindrade att Weimarrepubliken just då förvandlades till diktatur.
Därmed är vi framme vid Bernhard Heisig.
1950 bad chefen för konstmuséet i Gera, Gerhard Winkler, Leipzigmålaren Bernhard Heisig att med palettens hjälp föreviga den historiska generalstrejken i Gera. Detta uppdrag blev inledning till ett politiskt-historiskt måleri som dokumenterar utvecklingen i originalet DDR och i de delar av världen som på skilda sätt är kopior eller versioner av DDR.
Heisigs måleri är osentimentalt. Det finns inga segerfanfarer i konstnärens historiska tablåer. Heissig menar att våldet som konfliktlösare är ett människans fiasko, en attack mot kultur och humanism. Heisig ifrågasätter det berättigade i att genom krig kämpa för socialismens seger. Dessutom var han arrogant och aggressiv och politiskt amoralisk när han slungade sitt chockerande budskap mot DDR:s politiska ledning. Skeptikern Heisig förebådade händelseutvecklingen. Under fyrtio år målar han obehagliga sanningar.
Heisig menar att i länder med någon form av diktatur är det konstnärens skyldighet att vara i opposition. Därför målar han historiska bilder, tablåer, från skeenden där skräcken tagit kommandot. Med skräckvisioner ur historiens arkiv uppmanar Heisig båda de dåtida tyska samhällssystemen att avstå från förintandets groteska möjligheter. Heisig var en pragmatisk iakttagare av ondska. Han illustrerar eskalerande systemkonflikter. I krig finns endast offer, inga segrare. Heisigs fatalistiska perspektiv på marxismen-leninismens maktanspråk över världens öden hetsade kamraterna i DDR så till den milda grad att man beskyllde honom för ”amorfism och destruktivism”, han var ”morbid”. Jargongen från kejsaren och tusenårsdiktatorn gick igen. Efterhand blir emellertid Heisigs internationella rykte så grundmurat att statsledningen tycker det är säkrast byta fot, inta motsatt position, trycka konstnären till sitt statssocialistiska hjärta. Heisigs skräckallegorier blev högsta mode i DDR.
Hösten 1989 och våren 1990 turnerade i Västtyskland en retrospektiv utställning omfattande 120 målningar och 300 grafiska blad av Heisig. Något överraskande visade det sig att han har åtskilligt gemensamt med Robert Rauschenberg och amerikansk (USA) popkonst, kritiken av förtryckande teknologi och att massmedia förvandlats till politiskt-ekonomiska propagandamegafoner. Heisig använder sig av historien för att skildra sin egen tid: preussaren Fredrik den Stores sjuårskrig jämförs med andra världskrigets kalabalik i Ardennerna och i målningen Beharrlichkeit des Vergessens låter han en krigsinvalid kasta proteserna och samtidigt sjunga frontlivets höga visa. Människan är oförbätterligt krigisk.
Heisigs intensiva, hetsiga och färgstarka måleri har expressionistiska förebilder, Oskar Kokoschka och Otto Dix. I Heisigs måleri finns emellertid också annat än krig med gas, kulor och minor. I målningen Ikarus skildras den perverterade mänsklighetens upplösning i Intet och i Als der grosse Trompeter starb hyllar Heisig Louis Armstrong omgiven av ett babyloniskt torn av högtalare och blåsinstrument som symboler för konstnärens begränsade handlingsfrihet i det multinationella samfundet. Informationsterrorn projiceras som kontrast till den socialistiska dröm om frihet och rättvisa som Heisig skildrar i målningen Christus verweigert den Gehorsam. Kristus vägrar lyda… ungefär så vill Heisig se konstnärens relation till diverse former av institutionaliserad Makt.
I alla avseenden är Heisig en gränsöverskridare, även i porträtten av kirurgen Mättig, utmattad efter en operation, av dirigenten Vaclav Neumann och av den västtyska förbundskanslern Helmut Schmidt. I det statssocialistiska DDR-systemet fyllde Heisig samma funktion som anarkistiska målare i Hitlers Tredje Rike. Heisigs våldsamma visioner överträffade politikernas analyser och dolda agendor. I sin konst visar han den sociala oron i ett samhälle i uppbrott. Heisig målade bilder i och om DDR, men i sak ger hans skräckvisioner en god bild av skräcken i varje samhälle där uppbrottet från invanda normer ligger nära.
Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet den 3 april 1990. Här ordentligt uppdaterad.
Bild: Bernhard Heisig Ardennerschlacht, 1978-1981.
Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.
HEISIGS HISTORISKA SKRÄCKVISIONER
Professorn och konstnären Adolf Ziegler fick den 30 juli 1937 av Riksministeriet för Folkupplysning och Propaganda i uppdrag att ur alla museer i Riket rensa ut den ”Verfallskunst” Hitler hatade. Elva månader senare var plundringen avslutad och Ziegler mottog Partiets Hedersutmärkelse i Guld.
Vid nationalsocialisternas ”unerbitterlichen Säuberungskrieg” mot vad de kallade ”Entartete Kunst” försvann 5 000 målningar och 12 000 grafiska blad ur allmänna samlingar, verk av välkända namn som Emil Nolde, och Franz Marc, men än fler verk ”rekvirerades” vid mindre berömda konstnärers ateljéer. Renhetsfanatikerna gick metodiskt fram. Det är inte alltför svårt föreställa sig vilka politiska och religiösa grupper och enskilda som i dagens Sverige längtar efter ett motsvarande ”Säuberingskrieg”.
”Entartete kunst” klassificerades i nio grupper: 1) målare med ”Augenfehlen”, dvs konstnärer som sysslade med form- och färgexperiment som Otto Dix, Ernst Ludwig Kirchner och Wilhelm Morgner; 2) partimedlemmar som kommit i kläm mellan Rörelsens stridande fraktioner, som Emil Nolde; i grupperna 3 och 4 fanns äkta ”kulturbolsjeviker” vars verk återspeglade ”ideologisk fanatism” och ”konstnärlig anarki”; grupp 5-konstnärerna var i största allmänhet amoraliska och idealiserade i sin konst prostitution, promiskuitet samt en hedonism som stod i den ”konsumtionshungriga kapitalistiska bourgeoisiens” sold; grupp 6 bestod av ”Neger und Südseeinsulaner”, dvs konstnärer som saboterade det Nationalsocialistiska målet för rasernas renhet; 7) ”sjuka” konstnärer som Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff, av Hitler karakteriserade som ”Idioten, Kretins und Paralytikern”; 8) judiska konstnärer av alla konstschatteringar, även de judar som målade och skulpterade i en form som i och för sig accepterades av nazisterna; i grupp 9 samsades vad som blev över, dvs det ”Vollendeter Wahnsinn”, där fanns ”sämtliche Ismen”, som surrealism, dadaism och expressionism.
+
Nyskapande konst behöver tid på sig för att få allmän acceptans. Exempel: Rafaels strid med Michelangelo, 1700-talets kamp mellan akademister och icke-akademister, bråket kring Rembrandts målning beställd till Amsterdams rådhus, Delacroix’ revolutionsbilder, Böcklin, Manet och Füssli. Namnlistan är oändlig. Nationalsocialisterna såg konsten som en statsangelägenhet. Man förnekade konsekvent konstens autonomi. Konstens uppgift var att som propagandainstrument tjäna politiken, vara i ”Dienst am Volk”, vilket bl.a. innebar att skapa symboler kring Hitlers ”Blut-und-Boden”-mystik. Mönstret känns igen även från andra former av diktaturer, politiska och ekonomiska.
Statskonst i denna bemärkelse var emellertid inte Hitlers påhitt. Wilhelm II proklamerade att nationell statskonst måste förhärliga Preussens makt och skönhet. ”Rännstenskonst” kallade kejsaren det måleri som senare, av nazisterna, förbjöds, brändes, såldes till rea-pris eller stoppades undan i muséernas lager.
Denna snabbskiss av förra århundradets tyska konsthistoria är viktig när man skall placera DDR-målaren Bernhard Heisig (*1925) i den korrektiva verklighet de båda Tyskland genomgick efter den östra delens undergång och den västra delens snabbt försvunna skadeglädje.
Först ännu en historisk notis.
För att hindra Wolfgang Kapp att med Reichwehrs hjälp under ledning av generalen Lüttwitz genomföra en statskupp, gick staden Geras arbetare i generalstrejk den 15 mars 1920. Regeringen med rikskanslern Friedrich Ebert i spetsen flydde från Berlin till Dresden. Demonstrationen i Gera var första aktionen i den process som förhindrade att Weimarrepubliken just då förvandlades till diktatur.
Därmed är vi framme vid Bernhard Heisig.
1950 bad chefen för konstmuséet i Gera, Gerhard Winkler, Leipzigmålaren Bernhard Heisig att med palettens hjälp föreviga den historiska generalstrejken i Gera. Detta uppdrag blev inledning till ett politiskt-historiskt måleri som dokumenterar utvecklingen i originalet DDR och i de delar av världen som på skilda sätt är kopior eller versioner av DDR.
Heisigs måleri är osentimentalt. Det finns inga segerfanfarer i konstnärens historiska tablåer. Heissig menar att våldet som konfliktlösare är ett människans fiasko, en attack mot kultur och humanism. Heisig ifrågasätter det berättigade i att genom krig kämpa för socialismens seger. Dessutom var han arrogant och aggressiv och politiskt amoralisk när han slungade sitt chockerande budskap mot DDR:s politiska ledning. Skeptikern Heisig förebådade händelseutvecklingen. Under fyrtio år målar han obehagliga sanningar.
Heisig menar att i länder med någon form av diktatur är det konstnärens skyldighet att vara i opposition. Därför målar han historiska bilder, tablåer, från skeenden där skräcken tagit kommandot. Med skräckvisioner ur historiens arkiv uppmanar Heisig båda de dåtida tyska samhällssystemen att avstå från förintandets groteska möjligheter. Heisig var en pragmatisk iakttagare av ondska. Han illustrerar eskalerande systemkonflikter. I krig finns endast offer, inga segrare. Heisigs fatalistiska perspektiv på marxismen-leninismens maktanspråk över världens öden hetsade kamraterna i DDR så till den milda grad att man beskyllde honom för ”amorfism och destruktivism”, han var ”morbid”. Jargongen från kejsaren och tusenårsdiktatorn gick igen. Efterhand blir emellertid Heisigs internationella rykte så grundmurat att statsledningen tycker det är säkrast byta fot, inta motsatt position, trycka konstnären till sitt statssocialistiska hjärta. Heisigs skräckallegorier blev högsta mode i DDR.
Hösten 1989 och våren 1990 turnerade i Västtyskland en retrospektiv utställning omfattande 120 målningar och 300 grafiska blad av Heisig. Något överraskande visade det sig att han har åtskilligt gemensamt med Robert Rauschenberg och amerikansk (USA) popkonst, kritiken av förtryckande teknologi och att massmedia förvandlats till politiskt-ekonomiska propagandamegafoner. Heisig använder sig av historien för att skildra sin egen tid: preussaren Fredrik den Stores sjuårskrig jämförs med andra världskrigets kalabalik i Ardennerna och i målningen Beharrlichkeit des Vergessens låter han en krigsinvalid kasta proteserna och samtidigt sjunga frontlivets höga visa. Människan är oförbätterligt krigisk.
Heisigs intensiva, hetsiga och färgstarka måleri har expressionistiska förebilder, Oskar Kokoschka och Otto Dix. I Heisigs måleri finns emellertid också annat än krig med gas, kulor och minor. I målningen Ikarus skildras den perverterade mänsklighetens upplösning i Intet och i Als der grosse Trompeter starb hyllar Heisig Louis Armstrong omgiven av ett babyloniskt torn av högtalare och blåsinstrument som symboler för konstnärens begränsade handlingsfrihet i det multinationella samfundet. Informationsterrorn projiceras som kontrast till den socialistiska dröm om frihet och rättvisa som Heisig skildrar i målningen Christus verweigert den Gehorsam. Kristus vägrar lyda… ungefär så vill Heisig se konstnärens relation till diverse former av institutionaliserad Makt.
I alla avseenden är Heisig en gränsöverskridare, även i porträtten av kirurgen Mättig, utmattad efter en operation, av dirigenten Vaclav Neumann och av den västtyska förbundskanslern Helmut Schmidt. I det statssocialistiska DDR-systemet fyllde Heisig samma funktion som anarkistiska målare i Hitlers Tredje Rike. Heisigs våldsamma visioner överträffade politikernas analyser och dolda agendor. I sin konst visar han den sociala oron i ett samhälle i uppbrott. Heisig målade bilder i och om DDR, men i sak ger hans skräckvisioner en god bild av skräcken i varje samhälle där uppbrottet från invanda normer ligger nära.
Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet den 3 april 1990. Här ordentligt uppdaterad.
Bild: Bernhard Heisig Ardennerschlacht, 1978-1981.
Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment