GERT HOFMANNS BOK DER KINOERZÄHLER

Bo I. Cavefors
STUMFILMENS HJÄRNSTORMSHJÄLTE
Gert Hofmanns bok Der Kinoerzähler

Bok: Gert Hofmann Der Kinoerzähler. Hanser Verlag, München 1990

Der Kinoerzähler handlar om och är tillägnad författarens älskade morfar, Karl Hofmann (1873-1944), en bohém och husfilosof icke ägnad söka sin försörjning i en ond värld. Käpp i hand och svarta bredbrättade konstnärsborsalinon på sned över skulten, för livsuppehället tvingades morfadern uppträda som stumfilmskommentator och ackompanjatör inför en efterhand tonfilmens genombrott rycker närmare alltmer irriterad och begränsad publik.

Gert Hofmann, författare till denna säregna självbiografiska roman, detta kärleksfulla porträtt av morfadern, den omöjliga människan, föddes 1932 i Limbach i Sachsen. Litteraturprofessor. Död 1993. Hofmann kunde glädja sig åt en rad betydelsefulla utmärkelser, bl a Ingeborg-Bachmann-Preis och Alfred-Döblin-Preis; författarens position som framstående tysk berättare befästes i samma takt som politiserande generationskamrater plågades i sanningens och avslöjandenas härdande ångbad. Der Kinoerzähler är ett språkligt mästerverk, klassisk tysk prosa sådan den skrevs av Mann, Döblin och Canetti. Även i Tyskland har språket sedan 1960-talet nivellerats på grund av otillräcklig skolundervisning och icke-skrivkunniga massmediala trendgurus.

Hofmanns morfar arbetar vid Apollobiografen på Helenenstrasse i Limbach. Likt flertalet yrkesbröder härstammar han från ”konstens aplika urtid”, men han är för gammal för att med yngre kollegor återvända till cirkusarenan vid Hitlers och tonfilmens makttillträde; ”Der Grossvater blieb hängen”. Världen utanför stumfilmsbiografen är outhärdlig. Vad finns att göra förutom att parkpromenera och inta kvällsmåltiden med vad Gud skänker, ”Also Rattenschwanzsalat? / Mit frischen Mäusezähnen!”.

Gert Hofmanns dialoger återspeglar livsperspektiv och världsvisdom väl förborgad när det blir tal om dagliga trätor och evig leda. Komiken är ständigt närvarande, mormoderns hjärtlösa spydigheter om morfaderns konstnärsdrömmar och kärleksbestyr, han är ej endast ”konstnär utan bröd utan även en konstnär utan konst”. Det är som om ”något måste ut” ur morfadern, men ”det finns inget därinne”.

Katastrofen närmar sig och briserar när sista stumfilmsrullen spolats, men arbetslösheten, depressionen och den annalkande ålderdomen återförenar det gamla paret. Dottersonen är samtalspartner, iakttagare, kommentator i detta collage av frågor utan svar, halvsanningar och filmcitat. Morfadern avslutar alla samtal, vilket ämne det vara må, med att rekapitulera handlingen i någon film vars story ibland, ibland inte, anknyter till vad som konverserats. Varje verkligt skeende har sin motsvarighet på fiktionens celluloid. Författaren själv, dottersonen, är perspektivbrygga till morfadern, denne ”Kunstkünstler” som finner naturen okonstnärlig och därför jagar den fiktiva världen bortom den grymma tillvaron, en värld han vill måla så som Arnold Böcklin målat dödens ö, Toteninsel.

Hofmanns prosa är raffinerat modernistisk med experimentglada berättarperspektiv, med en ironiskt djup medkänsla som redan när denna roman skrevs mot slutet av 1980-talet var på utdöende. I denna bok som i författarens tidigare Der Blindensturz, Unsere Eroberung och Unsere Vergesslichkeit är nationalsocialisternas folkhem brännpunkt vid Hofmanns uppgörelser med människors svagheter, mot oförmågan att stå emot djävulens frestelser och locktoner om att åter nå ytan sedan hon först drivits ned till samhällets botten. Fattigpensionärer lurade på pensioner och sjukvård. Hofmanns berättelse har även en annan skrämmande sida… Morfadern hoppas att stumfilmen skall gå ny blomning till mötes sedan nationalsocialisterna kommit till makten. Således går han på partimöten och dricker med Parteigenossen öl ur literstop. De allt grövre politiska samtalen avrundas som tidigare med referenser till gamla stumfilmer. När partikamraterna Götze och Friedrich möter HONOM på en toalett i München, på Ludwigstrasse, vid korsningen/krocken med Theresienstrasse och hänfört beskriver HONOM, associerar morfadern genast till Adele Sandrock i filmen Verlogene Moral. ”Jaja”, säger Friedrich, ”det GIVES tillfällen…”. Morfadern fortsätter tala om film med samma engagemang, sentimentalt och med teatraliska gester som partibossarna talar om Führern. Missförstånd och motsättningar suddas ut, gränser rivs mellan världen och konstvärlden. Allt är omtöcknat. Blixtsnabbt inser läsaren att konst och kultur manipuleras med sina egna medel, att förgången tid blir nutid och vice versa. Att dikt blir verklighet. Verkligheten finns i det förgångna. Och i det blivande. Morfadern minns filmer, dottersonen återkallar minnet av morfadern, berättaren åberopar sig på dottersonens vittnesmål, det vill säga sig själv om när han med morfadern på Apollo såg en film vars historia denne tidigare berättat som kommentar till ett samtal där man sysslat med ett helt annat ämne.

Livets rytm och tidens metrik är onåbara storheter, drömskt avlägsna hjärnstormar, men samtidigt påtagliga som Böcklins mytiska landskap, Böcklins dödens ö, fascinerande med sug i perspektivet, tjärndjupt, skrämmande och lockande.

Recensionen tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 31.12.1990. Här ngt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008