Bo I. Cavefors
AMAZONER PÅ MARSCH
Bok: Herbert Rosendorfer Die Nacht der Amazonen. Kiepenheuer & Witsch, 1989
Den tidigare domaren vid Hovrätten i München, Herbert Rosendorfer, född i Bolzano 1934, blev under 1980-talet en kritiker- och upplagemässigt framgångsrik berättare. 1982 gav jag på svenska ut Stefania och livet före detta, otroligt rolig. Läs. Rosendorfers bok från 1989, Die Nacht der Amazonen, är en politiskt skarp analys av före detta och presumtiva diktatorer och diktaturer. Rosendorfer är en uppfinningsrik iakttagare av trender och tendenser i samhället, specifikt det tyska.
Boken? Jaha. En av Hitlers ”gamla kämpar” från kuppförsöket i München, Christian Weber, tidigare utkastare vid ölschappet Blauer Bock, är huvudperson i denna nästintill mannska roman om amazonernas nätter. Buddenbrocks i Lübeck, amazonerna i München, var sak på sin plats. Intressant framför allt i dessa dagar då Thomas Manns bögerier blivit chickinitti även på de lustigaste kultursidor: läs Sydsvenskan av den 1 februari detta år.
Nåväl. Titeln på Rosendorfers roman syftar på ett arrangemang som mot slutet av 1930-talet iscensattes av just denne Weber; storbystade Hitlermädchens, endast iklädda hjälmar och sandaler poserade och paraderade inför naziprominensen och därtill några tusental bayerska voyeurer.
Dock, den episoden är en isolerad del i boken. Rosendorfers ärende är att skildra hur en klick småförbrytare, typ svenska Bandidos, genom sin tidiga och intima anknytning till nationalsocialismen genom Hitlers maktövertagande 1933 plötsligt kommer till makt och härlighet, hur de manipulerar också vanliga hederliga medelschmittars vardag och ökar sina bankkonton med hjälp av torpeder och målvakter och dumma bankdirektörer.
Die Nacht der Amazonen består av fyra berättelser inom romanens ram. Den första storyn handlar om Christian Weber och bygger på dokument som Rosendorfer kvitterat ut från Münchens stadsarkiv, där det finns osannolikt mycket outnyttjat material från nazitiden, alltifrån matsedlar från vilda fester till hemlige-jönsson-protokoll typ svenska Klackenbergs roll som spion för SÄPO. Herregud.
Den andra berättelsen består av en dialog mellan två judiska herrar, den ene pessimist och den andre, sålunda, optimist – det ordnar sig. Båda tvingas fly och träffas av en slump 1945 på en kaffebar i New York. ”Man borde kanske flytta till Palestina”, säger Herr Blumenthal, frågande. ”Till Israel? Till Öknen?”, svarar Herr Peschmowitz. ”Nej, jag säger som jag alltid sagt”, svarar Herr Blumenthal, ”när engelsmännen nödvändigtvis ville skänka oss ett land som inte var deras, varför gav de oss inte Schweiz?”
Den tredje berättelsen är en skröna kring Webers liv sådant det kan tänkas ha gestaltat sig utanför den hektiska tillvaro som redovisas genom arkivens dokument och den fjärde historien är en parallell till de judiska herrarnas dialog, två stadgade Münchenbor, arier, som vänder kappan efter vinden, antinazister före 1933, medlöpare utan att vara aktiva fram till 1944 då de kommer överens om att ”behålla munkorgen på” också i framtiden.
Hegels påstående att om en idé inte stämmer överens med verkligheten så bör verkligheten förändras. Det passar fint in på tre av 1900-talets stora katastrofer, alla tre inspirerade av denne Hegel, antisemitismen, marxismen och nationalsocialismen. Herbert Rosendorfer menar att diktatorer, oavsett kulör, alltid låter blåsbälgen gå för att hålla den normativa moralen vid liv, Cromwell, Robespierre, Stalin och, när Rosendorfer skrev denna bok, Ceausescu. Alltså: hur hänger diktatorers pryderi samman med deras maktbegär? Varför oroades Ceausescu av att kamraterna tittade på nakna kvinnobröst? Men just på den punkten skilde sig Hitler och nationalsocialismen från andra diktatorer/urer; officiellt var nakenhet tillåten i Hitlertyskland, alltifrån akter målade av de tyska könshårens oslagbare mästare Konrad Ziegler till Hitlers älsklingsmålare Paul Matthias Paduas germanska rasdjur och riksmarmorskulptören Josef Thoraks stenhårda bröst och rumpor. Nakenhet var tillåten som uttryck för politisk-rasistisk tro på den ariska människans muskulatur, men förbjuden som lusta, skönhet och kåthet. Trots detta är faktiskt en hel del av denna partigodkända nakenhet i all sin oskuldsfullhet synnerligen upphetsande. När de båda ariska Münchenherrarna talar varmt om bilkejsaren Henry Fords antisemitiska världssucé The International Jews, säger den ene att man inte får förlora ”humanismen”, men att det dock ”måste finnas GRÄNSER, och man kan ju bara inte förneka att DET FINNS fysionomier, en neger är dock ingen eskimå”.
DET FINNS risker med satirer av det slag Herbert Rosendorfer ägnar sig åt, framför allt när han använder sig av hillgrubianskt bevisvärde och folkloristiska källor. Hitler tuggade, faktiskt, inte mattor. Det var illa nog ändå. Man kan sålunda fråga sig om Rosendorfers typ av sarkasm är ett av den egotrippade intellektuella medelklassens perfida nöje på bekostnad av arbetarklassens uppkomlingar typ Christian Weber? Kanske är det den intellektuella medelklassens misslyckade försök att dölja sin avund gentemot den del av proletariatet som hotar deras privilegier? Eller är det ett uttryck för den intellektuella medelklassens övermod att ropa ett trefaldigt Hoch så fort man tror att faran är över? Att klasskampen tillhör historien.
Är faran över?
AMAZONER PÅ MARSCH
Bok: Herbert Rosendorfer Die Nacht der Amazonen. Kiepenheuer & Witsch, 1989
Den tidigare domaren vid Hovrätten i München, Herbert Rosendorfer, född i Bolzano 1934, blev under 1980-talet en kritiker- och upplagemässigt framgångsrik berättare. 1982 gav jag på svenska ut Stefania och livet före detta, otroligt rolig. Läs. Rosendorfers bok från 1989, Die Nacht der Amazonen, är en politiskt skarp analys av före detta och presumtiva diktatorer och diktaturer. Rosendorfer är en uppfinningsrik iakttagare av trender och tendenser i samhället, specifikt det tyska.
Boken? Jaha. En av Hitlers ”gamla kämpar” från kuppförsöket i München, Christian Weber, tidigare utkastare vid ölschappet Blauer Bock, är huvudperson i denna nästintill mannska roman om amazonernas nätter. Buddenbrocks i Lübeck, amazonerna i München, var sak på sin plats. Intressant framför allt i dessa dagar då Thomas Manns bögerier blivit chickinitti även på de lustigaste kultursidor: läs Sydsvenskan av den 1 februari detta år.
Nåväl. Titeln på Rosendorfers roman syftar på ett arrangemang som mot slutet av 1930-talet iscensattes av just denne Weber; storbystade Hitlermädchens, endast iklädda hjälmar och sandaler poserade och paraderade inför naziprominensen och därtill några tusental bayerska voyeurer.
Dock, den episoden är en isolerad del i boken. Rosendorfers ärende är att skildra hur en klick småförbrytare, typ svenska Bandidos, genom sin tidiga och intima anknytning till nationalsocialismen genom Hitlers maktövertagande 1933 plötsligt kommer till makt och härlighet, hur de manipulerar också vanliga hederliga medelschmittars vardag och ökar sina bankkonton med hjälp av torpeder och målvakter och dumma bankdirektörer.
Die Nacht der Amazonen består av fyra berättelser inom romanens ram. Den första storyn handlar om Christian Weber och bygger på dokument som Rosendorfer kvitterat ut från Münchens stadsarkiv, där det finns osannolikt mycket outnyttjat material från nazitiden, alltifrån matsedlar från vilda fester till hemlige-jönsson-protokoll typ svenska Klackenbergs roll som spion för SÄPO. Herregud.
Den andra berättelsen består av en dialog mellan två judiska herrar, den ene pessimist och den andre, sålunda, optimist – det ordnar sig. Båda tvingas fly och träffas av en slump 1945 på en kaffebar i New York. ”Man borde kanske flytta till Palestina”, säger Herr Blumenthal, frågande. ”Till Israel? Till Öknen?”, svarar Herr Peschmowitz. ”Nej, jag säger som jag alltid sagt”, svarar Herr Blumenthal, ”när engelsmännen nödvändigtvis ville skänka oss ett land som inte var deras, varför gav de oss inte Schweiz?”
Den tredje berättelsen är en skröna kring Webers liv sådant det kan tänkas ha gestaltat sig utanför den hektiska tillvaro som redovisas genom arkivens dokument och den fjärde historien är en parallell till de judiska herrarnas dialog, två stadgade Münchenbor, arier, som vänder kappan efter vinden, antinazister före 1933, medlöpare utan att vara aktiva fram till 1944 då de kommer överens om att ”behålla munkorgen på” också i framtiden.
Hegels påstående att om en idé inte stämmer överens med verkligheten så bör verkligheten förändras. Det passar fint in på tre av 1900-talets stora katastrofer, alla tre inspirerade av denne Hegel, antisemitismen, marxismen och nationalsocialismen. Herbert Rosendorfer menar att diktatorer, oavsett kulör, alltid låter blåsbälgen gå för att hålla den normativa moralen vid liv, Cromwell, Robespierre, Stalin och, när Rosendorfer skrev denna bok, Ceausescu. Alltså: hur hänger diktatorers pryderi samman med deras maktbegär? Varför oroades Ceausescu av att kamraterna tittade på nakna kvinnobröst? Men just på den punkten skilde sig Hitler och nationalsocialismen från andra diktatorer/urer; officiellt var nakenhet tillåten i Hitlertyskland, alltifrån akter målade av de tyska könshårens oslagbare mästare Konrad Ziegler till Hitlers älsklingsmålare Paul Matthias Paduas germanska rasdjur och riksmarmorskulptören Josef Thoraks stenhårda bröst och rumpor. Nakenhet var tillåten som uttryck för politisk-rasistisk tro på den ariska människans muskulatur, men förbjuden som lusta, skönhet och kåthet. Trots detta är faktiskt en hel del av denna partigodkända nakenhet i all sin oskuldsfullhet synnerligen upphetsande. När de båda ariska Münchenherrarna talar varmt om bilkejsaren Henry Fords antisemitiska världssucé The International Jews, säger den ene att man inte får förlora ”humanismen”, men att det dock ”måste finnas GRÄNSER, och man kan ju bara inte förneka att DET FINNS fysionomier, en neger är dock ingen eskimå”.
DET FINNS risker med satirer av det slag Herbert Rosendorfer ägnar sig åt, framför allt när han använder sig av hillgrubianskt bevisvärde och folkloristiska källor. Hitler tuggade, faktiskt, inte mattor. Det var illa nog ändå. Man kan sålunda fråga sig om Rosendorfers typ av sarkasm är ett av den egotrippade intellektuella medelklassens perfida nöje på bekostnad av arbetarklassens uppkomlingar typ Christian Weber? Kanske är det den intellektuella medelklassens misslyckade försök att dölja sin avund gentemot den del av proletariatet som hotar deras privilegier? Eller är det ett uttryck för den intellektuella medelklassens övermod att ropa ett trefaldigt Hoch så fort man tror att faran är över? Att klasskampen tillhör historien.
Är faran över?
Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, 24.11.1989. Här uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008
Posts
No comments:
Post a Comment