DET NORMATIVA FÖRRÄDERIET

Bo I. Cavefors
DET NORMATIVA FÖRRÄDERIET

Inom germanistiken uppfattas historisk-antropologisk litteraturforskning som provokativ därför att den till skillnad från metodisk positivism skjuter in sig på råa textmassor och polerar dem lika intensivt som slipmaskinen smeker obearbetad naken marmor. Antropologi anknyter till estetik och med hjälp av erfarenhet - dvs faktisk kunskap om människans roll i samhället - blir det möjligt förstå såväl den socialiserade medborgaren som avvikaren. Att socialiseras innebär att acceptera omgivningens och samhällsapparatens historiska maktstrukturer. Avvikarens socialisation kan genomföras framgångsrikt först när parterna, makten och avvikaren, är överens om att samhället under andra historiska betingelser kanske erbjudit bättre förutsättningar till ett gott liv för dem som nu plågas av maktens lagar och förordningar. Det vill säga: makten måste inse att det funnits och kommer att finnas andra värderingar, system och ideologier än förhandenvarande, som ger individen mer i utbyte för den icke begärda avlelsen. Det innebär att sexualitet kan vara människans bästa försvarsvapen när det gäller att inte krossas av omgivningens sociala och moraliserande tryck.

Individer kämpade sig fram till frihet med sexualitetens hjälp långt innan människan kunde verbalisera vad hon upplevde. Afrikanen tog sig över Medelhavet, några fastnade på Korsika, andra industrialiserade så småningom den europeiska kontinenten med stenyxor och kärlek. Men konflikten mellan sexualitet som biologisk realitet och som en del av samhällets/maktens omfångsrika regelverk består så länge makteliterna förföljer de enskilda individer och marginella grupper som bryter det påbjudna sociala mönstret; tyvärr är även libertinerna i Markisen de Sades romaner underordnade ett av auktoriteten upprättat regelsystem trots att de knyter an till urgamla magisk-animistiska ritualer.

Trolöshet är ett spännande kapitel i människans sexualhistoria, men katalogiseras negativt trots likheten med andra dimensionens kulturella symbolsystem: sexualiteten är, förutom allt annat en del av människans religiösa erfarenheter. Kristna helgon vet att extasen är erotisk och sakral: sakrament, ekonomi och sexualitet, förnekelse, undergång, apokalyps och återfödelse, trolöshet och kärlekssvek. Litteraturforskarna har bara att välja vilket stråk han/hon vill följa för att förklara de sexuella och sakrala dimensionerna. Det sakrala kan uppfattas som enbart överbyggnad, en illusorisk och fantastisk konstruktion avsedd dölja människans slavtillvaro under det biologiska tvånget att kopulera för fortplantningens skull. Mannens djuriska längtan efter njutning och lusttillfredsställelse kan emellertid tillfredsställas med andra män, som nöje, utan tanke på fortplantning.

Den animaliska tillvaron är ett naturligt hälsotillstånd, det specifika i människans väsen uppenbaras först genom de sakrala ritualerna. Mot detta konspirerar uppfattningen att den som älskar alltid har rätt, men den litteraturforskare och/eller litteraturkritiker som vill nå den sanna sanningen i vad som skrivs, måste låta emotionens stormar fritt härja i hjärna och hjärta. Utan förmåga till inlevelse blir analysen halvfärdig och andefattig. I boken Liebesverrat. Die Treulosen in der Literatur (Carl Hanser Verlag 1990) begår Peter von Matt ett fruktansvärt men subtilt skönt brott mot traditionerna när han experimenterar med moral, lust, kärlek och lidande som likvärdiga och samkönade objekt: trolöshet och svek är komparabelt med lust och kärlek. I båda variablerna finns happy end. Man kan ju gå vidare i von Matts propåer och detaljredovisa företeelser som Bröllop, Mord och Vansinne inkluderande Suicid eftersom just det, antingen man finner det angenämt eller ej, är en viktig del av kärlekslitteraturens moral och estetik. Hur då? Vaddådå? Tja, genom Bröllopet försonas människan med samhällets, med den normerande maktens moral, med den allmänna ordningen, med fädernas ritualer. Kodordet Bröllop inkluderar begrepp som Lag och Ordning och den modell av sexualitet som går omgivningen obemärkt förbi. Undersåtarna är lyckliga över att vara undersåtar, slav förblir slav till dess han bryter bojorna, undersåtarna gifter sig med varandra lika oreflekterat som när komediernas kammarjungfrur kopulerar med pagerna.

Mord och suicid utvecklas lätt till en fundamental konflikt mellan den enskilda människan och samhällets krav. De mäktiga görs makten stridig, fursten skall jagas från tronen, de rika befrias från sitt kapital och ungdomen revolterar mot föräldragenerationen. Mord betyder vapenskrammel och röd färg, lusten, sexualiteten, bryter mot samhällets normer, man initierar en ny ordning, en annorlunda och nyskapande moral. Nya gudar föds. Man förnekar och föraktar den etablerade maktens tolkningsföreträde och rättar sig efter egna begär; det finns inga fäder och inga söner. Det finns inga mödrar mer än i avelsögonblicket. Avvikaren tar radikalt avstånd från samhälle och social gemenskap utanför den sociala gemenskap han själv väljer.

I ensamheten regerar konfliktfri ro, men steget från bröllop till konfliktfri ro är vilt och uppslitande. När striden ebbat ut inträder samma hemlighetsfulla stillhet som barnet känner då det i drömmen tror sig vara ensamt i världen. Det är Ofelias kontemplativa ro, allt som sker sker bortom normernas värld. När Peter von Matt tar upp sådana eller liknande tema associerar han till Denis de Rougemont som i L’amour et l’occident (1939) hävdar att västerlandets kristna kärleksfilosofier präglas av katarernas metafysiska stränghet. Har von Matt och de Rougemont rätt, innebär det att protestantismens speciella variant av flagellantism, moralism, styr världen från dårskap till dårskap. Således hotas sexualiteten och den intellektuella friheten i vår tid ej endast av fundamentalistisk islam utan även av Luthers trogna. Mystikerna bland katarkättarna i 1100-talets Frankrike förnekade glädjen i att äga en kropp redo för kärlek, lust och extas och rekommenderade istället den självförbrännande orgasm som övergår i död. Georges Bataille har reagerat på denna filosofi men omtolkat den till det ursprung katarerna förkastade; Batailles syn genomsyrar även Richard Wagners Tristanfigur, att småborgare fascineras av politiska fanatiker och längtar efter att döden dö för att bli en del av ”massan”, för att bli ett med ”universum”. Tyvärr måste man konstatera att de Rougemonts, Ezra Pounds och Louis-Ferdinand Célines fascination inför den fascistiska statsformen var politiserad Tristankärlek. von Matt skriver om motpolen till denna fascistoida lusta, nämligen det feodala äktenskapets krigskonst och använder Heinrich von Kleist och Moliére som studieobjekt för att beskriva maktelitens av makteliten sanktionerade äktenskap som affärstransaktioner.

Inom feodala samhällsstrukturer arrangerades det styrande skiktets äktenskap genom taktiskt kunnande och strategiska manövrer utförda med samma tapperhet som man förväntade sig av soldater vid militära operationer. I 1700-talets Österrike talade man om Bella gerant alii, tu felix Austria, dvs att Huset Habsburg kunde ge sig in på lika många riskabla krigsäventyr som det fanns giftasmogna prinsessor. Tiderna och redskapen förändrades dock när den förindustrielle men kapitalismhatande feodalisten missade chansen att förena äktenskap med ekonomiskt förutseende; samtidigt ökade borgerskapets möjligheter att bredda sina intressesfärer, finansiella operationer genom taktiskt planerade giftermål. Söner blev i detta hänseende lika intressanta som döttrar. Äktenskapskontraktet segrar över kärleksbrevet i Molières Amphitryon (1668), som översattes av Heinrich von Kleist: såväl Molière som von Kleist visar praktexempel på hur kärlekstemat kan moraliskt belastas genom negativ subjektisering.

Eroticism och anarkism dominerar klassicistisk romantik, framför allt inom det tyska språkområdet. Det politiska skeendet återspeglas med hjälp av kryptopolitiska proklamationer och revolutionära attityder samtidigt som intelligentian högljutt prisar universell kärlek. Werther, Margareta, Luise, Max, Thekla, Diotima, Penthesilea, Tasso, Hero, Leander, Nathanael och Peregrina traskar alla omkring I ett jordiskt Paradis. I bokslutet saknar vissa tillgångar. Författarna ger ett kärlekens facit utifrån vad man uppfattade som verklig insikt om sexualitet och moral. Kärlek var den tyska idealismens motreligion: idealisternas uppfattning om kärlekens och världssjälens dynamik blev följden av det idoga och svärmiska Spinozaläseriet. Älskande heterosexuella par sågs som avlatsbrev för social, ekonomisk och sexuell befrielse. Doften av Paradis i ett samhälle som i realiteten styrdes med järnnävar var ett litterärt önsketänkande, tragiska och groteska fantasterier av samma slag som i vår tid predikas av tusentals författare inom romanbranschen; det som förefaller vara trohet mot människor och ideal är i verkligheten kvalificerat förräderi.

Vad är Goethe idag annat än en till intet förpliktigande ikon, en romantikens Che Guevara. Dock, denne Goethe såg i sina ljusa stunder, reellt, inte metaforiskt, kärleken som kosmos innersta verklighet. Men August von Platen förverkligade vad Goethe drömde. Trolöshet följer inte av kärlek; det ena kräver det andra. Kärleken finns i naturen, hos växter och djur, i moln och stenar, menade dessa romantiska wandervöglar. Den som älskar inordnas i världsordningen, andas med blommorna och suger som bina lyckans nektar. Deltagarna i detta kärlekens gangbang, i detta självförverkligandets galaspektakel rättfärdigar sig själva med att de tror sig veta att den som en gång tagit del av härligheten därefter kan leva livet fullt ut. Önsketänkande: von Platen kan vittna. Han hade inte som Goethe bonusbaserad statsrådslön att falla tillbaks på. Realism ligger det däremot i uppfattningen att trots lagar, förordningar, religioner och normativa beteenden söker sig den icke-drömmande människan mot trolöshetens avgrund, till det kärleksfulla svekets frihet. Det går en rak men farligt brant väg från trohet till trolöshet, från sexualitet till sexuell extas, från partipolitik till anarkism. Goethe nådde inte ända fram, men vandringsleden har kartlagts av andra inom litteraturen, från antiken till, låt oss säga, Heinrich Böll.


Skelettet till den här artikeln publicerades som Understreckare i Svenska Dagbladet den 17 maj 1990.

Bilden är hämtad från Martin Bladhs/Bo Cavefors’ action Three Studies for a Crucifixion, dedicated to Francis Bacon.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.
Bilden:Copyriht©Peter Andersson/Lars Bosma 2008.

+