+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Bo I. Cavefors
ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING
Bok: Anders Olsson Läsningar av Intet, Bonniers 2000.
I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism. Olsson talar om en ”inre andlighet” som söker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.
Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.
Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?
Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet. När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften. Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.
Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.
I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.
Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.
ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING
Bok: Anders Olsson Läsningar av Intet, Bonniers 2000.
I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism. Olsson talar om en ”inre andlighet” som söker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.
Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.
Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?
Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet. När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften. Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.
Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.
I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.
Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.
Illustration: A Carthusian.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 15.10.2000.
Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.
Posts
No comments:
Post a Comment