+
+
Bo I. Cavefors
NORBERT ELIAS (1897 – 1990) – MANNEN UTAN ILLUSIONER
Böcker:
Norbert Elias über sich selbst. Red.: A.J.Heerma van Voss, A. van Stolk, Edition Suhrkamp, Frankfurt am Main 1990
Norbert Elias Studien über die Deutschen. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1989
+
NORBERT ELIAS (1897 – 1990) – MANNEN UTAN ILLUSIONER
Böcker:
Norbert Elias über sich selbst. Red.: A.J.Heerma van Voss, A. van Stolk, Edition Suhrkamp, Frankfurt am Main 1990
Norbert Elias Studien über die Deutschen. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1989
+
Så sent som under det postrevolutionära nittonhundrasextiotalet publicerades den tysk-judiske sociologen Norbert Elias skrifter på undergroundförlag, som pirattryck. Varför? Kanske finns det ett svar. Läs följande…
Norbert Elias föddes i ett välbärgat borgerligt judiskt medelklasshem i Breslau 1897. Han blev en illusionslös sanningssägare, en oförbätterlig ensamvarg som varken hatade eller älskade mytologier och religioner: Elias ansåg sig inte ha behov av illusioner, han avskydde skenvärldar. Elias ställde det mesta på huvudet och med livsverket Prozess der Zivilisation, som påbörjades 1935, inleddes en livslång kamp för erkännande. Inte förrän på 1970-talet förlänades han diverse hedersbetygelser, hedersdoktorat och en professur i Ghana.
De båda här behandlade böckerna ger en täckande bild av Elias verksamheter och liv.
Norbert Elias ambition med sin sociologiskt inriktade historiesyn var att analysera utvecklingen från renässans till nutid, i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Elias menade att tysk historia/utveckling saknade kontinuitet och att därför den senkomna statsbildningen Tyskland utgjorde utmärkt grogrund för våldsinriktade regimer, till skillnad från Storbritannien och Frankrike där hovens och adelns kulturer och sociala böjlighet direkt påverkade borgarklasserna. Och arbetarklassen, är det viktigt tillägga. Elias har säkerligen rätt när han påstår att tysk furstekultur aldrig trängt igenom till borgar- och arbetarklasserna, men detta har å andra sidan skapat variation och livlighet i det sociala livet. Att detta även inneburit extrem våldsbenägenhet, som Elias hävdar, är tveksamt: tyska borgares och arbetares händer är inte mer blodbesudlade än klassfrändernas i Belgien, Storbritannien, Frankrike, Polen, Italien, osv.
Elias menar att brittisk och fransk utvecklingskontinuitet blev framgångsrik därför att dynastierna och den med dynastierna lojala adeln agerat utifrån administrativa centra som London och Paris, medan i det tysk-romerska riket kejsarens makt över furstar, kungar och stadsborgare var mer flytande och odefinierat fram till dess hohenzollrarna fick fast mark under fötterna i Berlin. Det är en teori som kan ifrågasättas. Det är en teori med uppenbara svagheter. Norbert Elias hela författarskap är egensinnigt, men stimulerande, som när han nästan helt bortser från att habsburgarnas mycket långvariga maktinnehav blev möjligt därför att de i det längsta avstod ifrån att hävda total makt över underlydande folk och etniska grupper. Elias missar poängen i habsburgarnas maktinnehav, nämligen att de som tysk-romerska kejsare byggde sin makt ej endast med hjälp av vapen, historia, kombinationer av rätt gener samt folklore utan också med Guds hjälp, dvs som auktoriserat ombud för katolska kyrkan och Påven. Visserligen försökte hohenzollrarna efterlikna denna form av mental makt genom en perverst normalistisk och inskränkande lutherism, men just därför att man i Berlin inte gav fritt utrymme för ett visst religiöst spelrum misslyckades man efterlikna vad som kan betecknas som katolsk tolerans.
Elias djupa intresse för historien är en följd av hans jakt efter orsakerna till nationalsocialismen, till de båda stora 1900-talskrigen och till varför Tyskland 1945 delades upp i två stater. Att Tyskland överlevt som nation, som ett folk med gemensamt språk och inom en kultur som rymmer såväl katolicism som protestantism, även efter andra världskriget, menar Elias beror på att tyskarna är ett livsdugligt och arbetsamt folk, det vill säga att Göring och Goebbels hade fel när de när nederlaget var ett faktum hävdade att om kriget förlorades så innebar det slutet för Tyskland.
Att vara illusionslös är, menar Elias, att som historiker och sociolog ha förmåga ställa sitt eget öde och sina privata ambitioner utanför skeendet. Endast då kan historikern ge en trovärdig bild av vad som sker. För Elias personligen innebär det att bortse från att han själv är jude, när han beskriver antisemitismen som politiskt medel. Tiderna förändras, skriver Elias, och det är omöjligt kräva av nya generationer att de skall ta på sig tidigare generationers problem och stå till svars för begångna dumheter och brott. Antingen människan vill det eller ej är hon alltid en medlem av kollektivet. Därför blir frågan om tyskarna tillräckligt analyserat och gjort upp med sitt 1900-talsförflutna, ointressant, menar Elias. Därmed gick han på tvärs mot den allmänna ideologiöverskridande attityden i ett efterkrigstyskland där man även i den officiella retoriken talade om kollektivskuld och att föräldrars förräderi (mot humanistiska ideal) och brott mot mänskligheten (försöken till etnisk urensning) skall sonas av förövarnas barn och kommande generationer.
Hitlerproblematiken är, menar Elias, en del av det gamla Europa: Führern försökte skapa europeisk hegemoni under en period då kolonialmakter som Belgien, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien efter några hundra års sjöröveri var på väg att reduceras till maktsfärer inom Europas gränser. För att uppnå ny makt över världens öden krävs samarbete istället för konkurrens, dvs EU och alla de tidigare bokstavskombinationerna. Om Hitler nått sina mål, menar Elias, och besegrat sina fiender hade detta säkerligen lett till ett Europa som istället för kraftsamling splittrats mellan rivaliserande regioner och stater. Elias farhågor/teorier bekräftades av utvecklingen i östra Europa.
Ibland är Elias inkonsekvent, men fortfarande trovärdig, eller just därför trovärdig. Som när han efter fördjupade studier i ett visst ämne plötsligt ändrar åsikt, när han finner att sanningen är en annan än den han tidigare trott. Irriterande, javisst, men samtidigt ärligt och övertygande. Elias står fri från ideologier och religioner och har därför beskyllts för att vara reaktionär eftersom han trodde på en civilisationernas framtid och ansåg att inte ens under Tredje Riket var civilisationen, kulturen och medmänskligheten i fara. I alla fall inte i ett längre perspektiv. När van Voss och van Stolk intervjuar Elias (i boken Norbert Elias über sich selbst) och pressar honom med frågan om han under barn- och ungdomsåren såg sig själv som jude eller tysk, svarar Elias att han tycker frågan är fel ställd, att frågan är oförskämd, eftersom de båda identiteterna inte konkurrerade med varandra utan kompletterade varandra. Elias svarar att han var både och. Han föraktade antisemiterna och tyckte de var ociviliserade och obildade. Men i kejsardömet fanns det ingen anledning för judarna att känna sig mindre värda än andra medborgare. Judarna fanns i alla samhällsklasser.
Norbert Elias växte upp i en trygg miljö med föräldrar och vänner i centrum. Som ung jude före första världskriget hade han samma känsla av ”långtråkighet” som Ernst Jünger och Hermann Hesse beskrivit. Även Elias hoppades att ”något skulle hända” som förändrade världen. 1914 kom kriget och… Elias: ”plötsligt var föräldrarna borta”. Det vill säga: direkt efter skolan ryckte han in som soldat. ”Jag älskade Tyskland mycket, jag levde med och av den tyska kulturen”, säger Elias och menar att det fram till 1933 faktiskt var möjligt att som jude identifiera sig med tysk kulturtradition utan att bli varken osunt patriotisk eller nationalistisk. I essän om Jünger och den krigsbejakande litteraturen under Weimarrepubliken (i Studien über die Deutschen) återkommer Elias till den tyska patriotismproblematiken, men samtidigt som han polemiserar mot vad han menar vara Jüngers förhärligande av kriget och att vansinnet med krut, kanoner och gas fungerade som opium för unga handlingskraftiga män som hade långtråkigt, så beskriver han sin egen fascination (i Norbert Elias über sich selbst) av kriget som existentiell utmaning. Vad skiljer Elias från Jünger och Hesse? Inget. De döda hästarna och soldaterna vid fronten chockar honom, men det ”fanns också något som man kanske inte bör tala om”, säger Elias och beskriver den kärleksfulla stämning som rådde mellan kamraterna när de var på väg till fronten, den fantastiska synen av att se fronten lysas upp av granateld och hur de sjunger ”Morgenrot, Morgenrot / leuchtet mir zum frühen Tod. / Bald wird die Trompete blasen, / dann muss ich mein Leben lassen. / Morgenrot”.
Detta kan låta romantiskt, men, säger Elias, en vetenskapsman måste alltid undersöka och redovisa det faktiska skeendet. Utan skygglappar och utan rädsla. Sålunda besökte han i Frankfurt ett möte med Hitler som talare. Man får inte låta sig ryckas med av myter och illusioner, menar Elias och påpekar att även kommunismen begeistrade människor som offrade sina liv för en dröm som förvandlades till mardröm. En gång var även liberalismen en inte ofarlig dröm om frihet, men idag är det bara presidenter i USA och ekonomer som tror på liberalismen trots att den gång på gång visat sig vara innehållslös och oduglig som hjälpmedel för att lindra världens och människors misär.
+
Under 1930-talet flyttade Norbert Elias till Storbritannien, men besökte Nazityskland regelbundet, sista gången 1938. På frågan om han fann hemlandet förändrat efter nazisternas maktövertagande 1933, svarar Elias ”naturligtvis”, men ”trots allt inte”. Visserligen såg han fler hakkorsflaggor och liknande maktattribut, men ”det var dock samma människor som tidigare. Flertalet tyskar var inte nationalsocialister”. Tyskland var fortfarande en rättsstat och han hade en känsla av att inget ont kunde hända den enskilda människan. Föräldrarna besökte honom i London 1938, men hade inte en tanke på att inte återvända. Det fanns en diktator man tyckte hjärtligt illa om, det var vedervärdigt att han regerade Tyskland, men det innebar inte, säger Elias till intervjuarna, att han själv eller föräldrarna ansåg sig sväva i livsfara. Att hävda motsatsen, menar han, är efterhandskonstruktioner, projektioner, ej endast bödlarna utan även offren arbetade sig långsamt fram mot ”Endlösung”. Gaskamrarna var slutpunkten på en utdragen process. Elias mor försvann i Auschwitz, troligen 1941.
+
Jag tycker att tyngdpunkten i Norbert Elias historieskrivning ligger i studierna om det wilhelminska kejsardömet. Elias menar att statsbildningen 1871 var ett historiskt misstag som i betydande grad provocerades fram av de borgerliga studentkorporationerna. Därmed kom de adliga officerarna och de borgerliga akademikerna att härska inom försvar och förvaltning och gemensamt utgöra vad de själva kallade för ”det goda samhället”. Elias ser Friedrich Nietzsche som den kanske främste representanten för detta ”goda samhälle” och inte som opponent av den wilhelminska maktstrukturen. Resultatet av koalitionen mellan två olika kulturtraditioner blev ett adligt men inte aristokratiskt eller furstligt värdesystem, en krigaretik med nietzscheanskt borgerliga värderingar. Till detta kom, menar Elias, att den tyska nationalkaraktären alltid präglats av rikets geografiska läge mitt i Europa och av det faktum att Tyskland för varje århundrade som försvunnit bortom sekelskiftesgränsen, blivit allt mindre.
Elias resonerar efter två huvudlinjer. Han ser nationalismen förankrad i individens ”vikänsla”, för den nationella identiteten, och dessutom medelklassens ”jagkänsla” som strävar efter individens ”självförverkligande”. Problem uppstår, menar han, när medelklassen uppmanas (tex vid sk fria val) att begripa och ingripa i storpolitiska skeenden. Det tyska borgerskapet tvingades ta på sig en machiavellisk roll som var möjlig när furstarna formade strategin, men i det demokratiska borgerskapets pluralistiska partisamhälle blir de valda politikernas machiavellism intet annat än cynisk realpolitik. Alternativet i krissituationer blir en regeringsduglig nationalsocialism som är främmande för realpolitik och civilisationsförnuft. I essän Der Zusammenbruch der Zivilisation drar Elias paralleller mellan Weimartidens Freikorps och Förbundsrepublikens RAF.
Norbert Elias tankar kring civilisationsprocessen i feodala samhällen, inom hovkulturerna och i det moderna Tyskland möter givetvis på motstånd eftersom han angriper själva fundamentet för den nutida historieforskning som är klart profilerad av demokratiskt borgerliga och/eller socialistiska värderingar. Elias lägger fram ett omfattande material, han moraliserar aldrig och förnedrar sig aldrig till kitschig etik och chronschougianskt Besser-wisserei. Likt alla stora och illusionslösa upplysningsfilosofer tror Norbert Elias på förnuftet. Han menar att goda samhällen kan skapas endast om man först noga analyserar det förgångna.
Norbert Elias föddes i ett välbärgat borgerligt judiskt medelklasshem i Breslau 1897. Han blev en illusionslös sanningssägare, en oförbätterlig ensamvarg som varken hatade eller älskade mytologier och religioner: Elias ansåg sig inte ha behov av illusioner, han avskydde skenvärldar. Elias ställde det mesta på huvudet och med livsverket Prozess der Zivilisation, som påbörjades 1935, inleddes en livslång kamp för erkännande. Inte förrän på 1970-talet förlänades han diverse hedersbetygelser, hedersdoktorat och en professur i Ghana.
De båda här behandlade böckerna ger en täckande bild av Elias verksamheter och liv.
Norbert Elias ambition med sin sociologiskt inriktade historiesyn var att analysera utvecklingen från renässans till nutid, i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Elias menade att tysk historia/utveckling saknade kontinuitet och att därför den senkomna statsbildningen Tyskland utgjorde utmärkt grogrund för våldsinriktade regimer, till skillnad från Storbritannien och Frankrike där hovens och adelns kulturer och sociala böjlighet direkt påverkade borgarklasserna. Och arbetarklassen, är det viktigt tillägga. Elias har säkerligen rätt när han påstår att tysk furstekultur aldrig trängt igenom till borgar- och arbetarklasserna, men detta har å andra sidan skapat variation och livlighet i det sociala livet. Att detta även inneburit extrem våldsbenägenhet, som Elias hävdar, är tveksamt: tyska borgares och arbetares händer är inte mer blodbesudlade än klassfrändernas i Belgien, Storbritannien, Frankrike, Polen, Italien, osv.
Elias menar att brittisk och fransk utvecklingskontinuitet blev framgångsrik därför att dynastierna och den med dynastierna lojala adeln agerat utifrån administrativa centra som London och Paris, medan i det tysk-romerska riket kejsarens makt över furstar, kungar och stadsborgare var mer flytande och odefinierat fram till dess hohenzollrarna fick fast mark under fötterna i Berlin. Det är en teori som kan ifrågasättas. Det är en teori med uppenbara svagheter. Norbert Elias hela författarskap är egensinnigt, men stimulerande, som när han nästan helt bortser från att habsburgarnas mycket långvariga maktinnehav blev möjligt därför att de i det längsta avstod ifrån att hävda total makt över underlydande folk och etniska grupper. Elias missar poängen i habsburgarnas maktinnehav, nämligen att de som tysk-romerska kejsare byggde sin makt ej endast med hjälp av vapen, historia, kombinationer av rätt gener samt folklore utan också med Guds hjälp, dvs som auktoriserat ombud för katolska kyrkan och Påven. Visserligen försökte hohenzollrarna efterlikna denna form av mental makt genom en perverst normalistisk och inskränkande lutherism, men just därför att man i Berlin inte gav fritt utrymme för ett visst religiöst spelrum misslyckades man efterlikna vad som kan betecknas som katolsk tolerans.
Elias djupa intresse för historien är en följd av hans jakt efter orsakerna till nationalsocialismen, till de båda stora 1900-talskrigen och till varför Tyskland 1945 delades upp i två stater. Att Tyskland överlevt som nation, som ett folk med gemensamt språk och inom en kultur som rymmer såväl katolicism som protestantism, även efter andra världskriget, menar Elias beror på att tyskarna är ett livsdugligt och arbetsamt folk, det vill säga att Göring och Goebbels hade fel när de när nederlaget var ett faktum hävdade att om kriget förlorades så innebar det slutet för Tyskland.
Att vara illusionslös är, menar Elias, att som historiker och sociolog ha förmåga ställa sitt eget öde och sina privata ambitioner utanför skeendet. Endast då kan historikern ge en trovärdig bild av vad som sker. För Elias personligen innebär det att bortse från att han själv är jude, när han beskriver antisemitismen som politiskt medel. Tiderna förändras, skriver Elias, och det är omöjligt kräva av nya generationer att de skall ta på sig tidigare generationers problem och stå till svars för begångna dumheter och brott. Antingen människan vill det eller ej är hon alltid en medlem av kollektivet. Därför blir frågan om tyskarna tillräckligt analyserat och gjort upp med sitt 1900-talsförflutna, ointressant, menar Elias. Därmed gick han på tvärs mot den allmänna ideologiöverskridande attityden i ett efterkrigstyskland där man även i den officiella retoriken talade om kollektivskuld och att föräldrars förräderi (mot humanistiska ideal) och brott mot mänskligheten (försöken till etnisk urensning) skall sonas av förövarnas barn och kommande generationer.
Hitlerproblematiken är, menar Elias, en del av det gamla Europa: Führern försökte skapa europeisk hegemoni under en period då kolonialmakter som Belgien, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien efter några hundra års sjöröveri var på väg att reduceras till maktsfärer inom Europas gränser. För att uppnå ny makt över världens öden krävs samarbete istället för konkurrens, dvs EU och alla de tidigare bokstavskombinationerna. Om Hitler nått sina mål, menar Elias, och besegrat sina fiender hade detta säkerligen lett till ett Europa som istället för kraftsamling splittrats mellan rivaliserande regioner och stater. Elias farhågor/teorier bekräftades av utvecklingen i östra Europa.
Ibland är Elias inkonsekvent, men fortfarande trovärdig, eller just därför trovärdig. Som när han efter fördjupade studier i ett visst ämne plötsligt ändrar åsikt, när han finner att sanningen är en annan än den han tidigare trott. Irriterande, javisst, men samtidigt ärligt och övertygande. Elias står fri från ideologier och religioner och har därför beskyllts för att vara reaktionär eftersom han trodde på en civilisationernas framtid och ansåg att inte ens under Tredje Riket var civilisationen, kulturen och medmänskligheten i fara. I alla fall inte i ett längre perspektiv. När van Voss och van Stolk intervjuar Elias (i boken Norbert Elias über sich selbst) och pressar honom med frågan om han under barn- och ungdomsåren såg sig själv som jude eller tysk, svarar Elias att han tycker frågan är fel ställd, att frågan är oförskämd, eftersom de båda identiteterna inte konkurrerade med varandra utan kompletterade varandra. Elias svarar att han var både och. Han föraktade antisemiterna och tyckte de var ociviliserade och obildade. Men i kejsardömet fanns det ingen anledning för judarna att känna sig mindre värda än andra medborgare. Judarna fanns i alla samhällsklasser.
Norbert Elias växte upp i en trygg miljö med föräldrar och vänner i centrum. Som ung jude före första världskriget hade han samma känsla av ”långtråkighet” som Ernst Jünger och Hermann Hesse beskrivit. Även Elias hoppades att ”något skulle hända” som förändrade världen. 1914 kom kriget och… Elias: ”plötsligt var föräldrarna borta”. Det vill säga: direkt efter skolan ryckte han in som soldat. ”Jag älskade Tyskland mycket, jag levde med och av den tyska kulturen”, säger Elias och menar att det fram till 1933 faktiskt var möjligt att som jude identifiera sig med tysk kulturtradition utan att bli varken osunt patriotisk eller nationalistisk. I essän om Jünger och den krigsbejakande litteraturen under Weimarrepubliken (i Studien über die Deutschen) återkommer Elias till den tyska patriotismproblematiken, men samtidigt som han polemiserar mot vad han menar vara Jüngers förhärligande av kriget och att vansinnet med krut, kanoner och gas fungerade som opium för unga handlingskraftiga män som hade långtråkigt, så beskriver han sin egen fascination (i Norbert Elias über sich selbst) av kriget som existentiell utmaning. Vad skiljer Elias från Jünger och Hesse? Inget. De döda hästarna och soldaterna vid fronten chockar honom, men det ”fanns också något som man kanske inte bör tala om”, säger Elias och beskriver den kärleksfulla stämning som rådde mellan kamraterna när de var på väg till fronten, den fantastiska synen av att se fronten lysas upp av granateld och hur de sjunger ”Morgenrot, Morgenrot / leuchtet mir zum frühen Tod. / Bald wird die Trompete blasen, / dann muss ich mein Leben lassen. / Morgenrot”.
Detta kan låta romantiskt, men, säger Elias, en vetenskapsman måste alltid undersöka och redovisa det faktiska skeendet. Utan skygglappar och utan rädsla. Sålunda besökte han i Frankfurt ett möte med Hitler som talare. Man får inte låta sig ryckas med av myter och illusioner, menar Elias och påpekar att även kommunismen begeistrade människor som offrade sina liv för en dröm som förvandlades till mardröm. En gång var även liberalismen en inte ofarlig dröm om frihet, men idag är det bara presidenter i USA och ekonomer som tror på liberalismen trots att den gång på gång visat sig vara innehållslös och oduglig som hjälpmedel för att lindra världens och människors misär.
+
Under 1930-talet flyttade Norbert Elias till Storbritannien, men besökte Nazityskland regelbundet, sista gången 1938. På frågan om han fann hemlandet förändrat efter nazisternas maktövertagande 1933, svarar Elias ”naturligtvis”, men ”trots allt inte”. Visserligen såg han fler hakkorsflaggor och liknande maktattribut, men ”det var dock samma människor som tidigare. Flertalet tyskar var inte nationalsocialister”. Tyskland var fortfarande en rättsstat och han hade en känsla av att inget ont kunde hända den enskilda människan. Föräldrarna besökte honom i London 1938, men hade inte en tanke på att inte återvända. Det fanns en diktator man tyckte hjärtligt illa om, det var vedervärdigt att han regerade Tyskland, men det innebar inte, säger Elias till intervjuarna, att han själv eller föräldrarna ansåg sig sväva i livsfara. Att hävda motsatsen, menar han, är efterhandskonstruktioner, projektioner, ej endast bödlarna utan även offren arbetade sig långsamt fram mot ”Endlösung”. Gaskamrarna var slutpunkten på en utdragen process. Elias mor försvann i Auschwitz, troligen 1941.
+
Jag tycker att tyngdpunkten i Norbert Elias historieskrivning ligger i studierna om det wilhelminska kejsardömet. Elias menar att statsbildningen 1871 var ett historiskt misstag som i betydande grad provocerades fram av de borgerliga studentkorporationerna. Därmed kom de adliga officerarna och de borgerliga akademikerna att härska inom försvar och förvaltning och gemensamt utgöra vad de själva kallade för ”det goda samhället”. Elias ser Friedrich Nietzsche som den kanske främste representanten för detta ”goda samhälle” och inte som opponent av den wilhelminska maktstrukturen. Resultatet av koalitionen mellan två olika kulturtraditioner blev ett adligt men inte aristokratiskt eller furstligt värdesystem, en krigaretik med nietzscheanskt borgerliga värderingar. Till detta kom, menar Elias, att den tyska nationalkaraktären alltid präglats av rikets geografiska läge mitt i Europa och av det faktum att Tyskland för varje århundrade som försvunnit bortom sekelskiftesgränsen, blivit allt mindre.
Elias resonerar efter två huvudlinjer. Han ser nationalismen förankrad i individens ”vikänsla”, för den nationella identiteten, och dessutom medelklassens ”jagkänsla” som strävar efter individens ”självförverkligande”. Problem uppstår, menar han, när medelklassen uppmanas (tex vid sk fria val) att begripa och ingripa i storpolitiska skeenden. Det tyska borgerskapet tvingades ta på sig en machiavellisk roll som var möjlig när furstarna formade strategin, men i det demokratiska borgerskapets pluralistiska partisamhälle blir de valda politikernas machiavellism intet annat än cynisk realpolitik. Alternativet i krissituationer blir en regeringsduglig nationalsocialism som är främmande för realpolitik och civilisationsförnuft. I essän Der Zusammenbruch der Zivilisation drar Elias paralleller mellan Weimartidens Freikorps och Förbundsrepublikens RAF.
Norbert Elias tankar kring civilisationsprocessen i feodala samhällen, inom hovkulturerna och i det moderna Tyskland möter givetvis på motstånd eftersom han angriper själva fundamentet för den nutida historieforskning som är klart profilerad av demokratiskt borgerliga och/eller socialistiska värderingar. Elias lägger fram ett omfattande material, han moraliserar aldrig och förnedrar sig aldrig till kitschig etik och chronschougianskt Besser-wisserei. Likt alla stora och illusionslösa upplysningsfilosofer tror Norbert Elias på förnuftet. Han menar att goda samhällen kan skapas endast om man först noga analyserar det förgångna.
Artikeln tidigare publicerad i diverse tidningar, i Barometern den 18 juni 1990. Här rejält uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008
Posts
No comments:
Post a Comment