EZRA POUND OCH VORTEX

Bo I. Cavefors
EZRA POUND OCH VORTEX

Bok: Gunnar Harding (red.) Vortex. Den väldiga virveln i London. Ezra Pound och hans epok 1908-1922. Tiden/FIB:s Lyrikklubb 1990.

Klaus Theweleit, schweizisk psykoanalytiker och litteraturforskare skriver i sin bok Buch der Könige. Orpheus (und) Eurydike (Stroemfeld/Roter Stern, Basel) om en rad författare vilka för karriärens befrämjande trampade på Eurydikes lik, att hustrur och älskarinnor ofta figurerar i romaner, dikter och visor och libretton endast för att författarna själva över döda kvinnokroppar skall som flöte flyta upp och bli siktbara för en beundrande omvärld.

Theweleit skriver bl a om Gottfried Benn, Bert Brecht, Dante, Knut Hamsun, Franz Kafka och Ezra Pound. Hans biografiskt-litterära hårdskruvade analyser är, trots allt, att föredra framför den devotism och de marginella kunskaper som demonstreras av Gunnar Harding i antologin om Ezra Pound, Vortex och annan Londonlitteratur under början av förra århundradet, 1908-1922. En omvälvande period: åren före första världskriget, krigsåren och åren efter första världskriget. Åtskilliga stora begåvningar inom konst och litteratur dog på slagfälten. Det som fanns kvar efter kriget var spillror av de stora förhoppningarna från seklets första fjorton år.

När Harding introducerar Pound och kretsen kring honom under denna period saknas tyvärr varje antydan till analys och distans, det finns inte skymten av eget ställningstagande till den kontroversielle egocentrikern Pound och Harding nonchalerar normal anständighet gentemot läsaren genom att citera huvudobjektet utan att ange källan. Harding hävdar, bland annat, att Pound skaffat sig ”en gedigen universitetsutbildning”, något som var obekant för Pound själv. Pounds av honom själv flitigt reklamerade kunskaper i latin, grekiska, fornengelska, tyska, spanska, franska och provencalska, var ytterst begränsade. Att påpeka detta innebär naturligtvis ingen kritik gentemot Pound som människa, författare och översättare. Tvärtom, det var kanske just avsaknaden av ordentliga universitetsstudier i alla dessa ämnen som gjorde det möjligt för honom att med friskt mod och ur filologisk synvinkel med okonventionella metoder finna egenartade men mot originalen träffsäkra och poetiskt starka metaforer.

Vortex är emellertid en underbart vacker bok, synnerligen välproducerad, något förlaget har all heder av i en tid då svensk bokproduktion håller sällsynt dålig standard om man jämför med andra bokindustriella nationer som Tyskland, Italien och Frankrike. Volymen är välillustrerad och läsarens öga möter bilder av konstnärer som ofta bättre än poeterna förmedlar det futuristiskt revolutionära innehållet i vorticism och imgainism, Edward Wadsworth, Henri Gaudier-Brzeska, Wyndham Lewis, Jacob Epstein, Christopher Nevinson.

Hilda Doolittle och Pound var ett av förra seklets mest komplicerade kärlekspar i den litterära världen. Men sedan Pound visat sina sämsta sidor alltför många gånger gifter sig Doolittle med Richard Aldington. Ett misslyckat äktenskap; Aldington föredrog män. Doolittle fastnar mentalt i ett traumatiskt beroendeförhållande till Pound.

Med ett obetalbart missbruk av svenska språket skriver Harding att Hilda Doolittle under Aldingtons bortovaro som frontsoldat under första världskriget ”blev gravid med en annan mans barn”, men nämner inte med ett ord att Pound med största sannolikhet var barnets far. Verkligheten var inte så svår att genomskåda som Harding förmodar när han skriver att Pound i sin ungdom ”tycks” ha haft ”ett stort behov av allierade”. Behovet var klart märkbart, det har många av hans vänner berättat om. Behovet var till och med påträngande. Dessutom är det synnerligen tveksamt om Pound, som Harding påstår, hade ”behov” av att vara ”både lärare och elev”. Pound gillade knappast att bli kallad elev. Lärarkallet var mer lockande och passade honom bättre.

En annan av myterna kring Pound är att han troget var sina vänners vän. I levande livet gällde vänskapen så länge adepterna följde maestrons signaler men inte sedan de funnit egna vägar, nya ideal. Däremot var Pound livet ut trogen sina fixa idéer och ofta välgrundade men av omgivningen med misstänksamhet emottagna argument inom så skilda områden som poetik, ekonomi och historia. Pound var medveten om denna för alla, även för honom själv, besvärande egocentrisk: ”Slå ner din fåfänga”, skriver han insiktsfullt i Cantos.

Vortex innehåller tack och lov oändligt mycket mer än Hardings introduktion. Harding tolkar dessutom otroligt skickligt, tidiga Pounddikter. Så gör även Görgen Antonsson som dessutom översätter Aldington. Stewe Claeson och Åke Nylinder presenterar välavvägda tolkningar av William Carlos Williams.

Väsentligt är att i Vortex visas fram en lång rad författare som tidigare varit ganska okända för svenska läsare, som T.E. Hulme, F.S.Flint, John Gould Fletcher, Marianne Moore, Wyndham Lewis och den märkliga Bostondamen Amy Lowell som till Pounds förtret tog kommandot över imaginisterna med hjälp av diplomati, pengar, uthållighet och goda förläggarkontakter. Pound var varken diplomat, pengastinn (även om hustrun hade regelbundna och goda inkomster hemifrån) eller uthållig. Däremot hade han tidigt goda förläggarkontakter.

Bland översättarna i Vortex finns också Lars Forssell och Stina & Olle Orrje. Det ger trygghet vid läsningen; kontroll vid källan är onödig. Generellt gäller att Poundtolkningar blir bättre när de utförs av yngre och inte alltför rutinerade översättare (Forssell, Grut, Sonnevi, Ullén, Höglund, Antonsson, var alla unga när de översatte Pound till mitt förlag). Ej alltför rutinerade men belästa och språkligt kreativa översättare är friare att associera bortom konventionella bilder och blir därför mer poundska än vad, t ex, Gösta Friberg är i översättningen av Hyllning till Sextus Propertis, som tolkats betydligt bättre av Görgen Antonsson i en separat volym som jag gav ut 1982. Det är dessutom obegripligt varför Staffan Bergsten gjort en nyöversättning av ett avsnitt ur T.S.Eliots Det öde landet.

”När jag betänker människans underliga vanor / tillstår jag, min vän, att jag är förbryllad”, skriver Pound 1915 i dikten Meditatio. Inte underligt att han fascineras av den tidigt bortgångne språkforskaren Ernest Fenollosas tydningar av kinesiska skrivtecken. Kanske är avsnittet om De kinesiska skrivtecknen som poetiskt medium, till syvende og sist det viktigaste bidraget i Vortex, eftersom i filologens teorier återfinner man den vuxne poeten Pound så som han exponerar sig i den långa och aldrig avslutade sviten Cantos. ”Poeten kan aldrig se för mycket eller känna för mycket”, skriver Fenollosa och menar att kinesiska skrivtecken därvidlag har sina fördelar. ”Övertonerna vibrerar mot ögat”, påpekar Fenollosa, på ena sidan finns solen, på andra sidan tecknet för öster, ”en sol snärjd i grenarna av ett träd” och i mitten finns tecknet för ”stiga”. Denna metod för ”intelligent läsning” försökte Pound förverkliga i Cantos. Därför är det trist att Harding inte tagit med de tidigare Cantos för att visa hur förhållandevis traditionell Pound var i sin lyrik under perioden 1904-1922. Under inflytande av Fenollosa utvecklades han till 1900-talets poetiska troublemaker samtidigt som han ur aska, apokalyps, rök och damm plockade fram helt nya hymner. Eller som Pound själv formulerar det i en dikt publicerad i Blast 1915: ”Kom heta sol, kom klara vatten, friska vind”.

Om Theweleit, Pound, Doolittle m fl, läs här...

Bild: Henri Gaudier-Brzeska Ezra Pound

Artikeln tidigare publicerad i bl a Sundsvalls Tidning (22.6.1990). Här bearbetad.

Copyright©Bo I.Cavefors, 1990, 2008.