TOMMY OLOFSSON - KLASSIKERN

Bo I. Cavefors
TOMMY OLOFSSON - KLASSIKERN

Bok: Tommy Olofsson Andetag och andra rytmer. Atlantis 1989.

Tommy Olofssons diktning är klassisk. Det kan förefalla som om han sällan ägnar sig åt formexperiment, filosofiska och politiska spekulationer, än mindre åt agitation. Klassicism är emellertid otänkbar utan action. Tommy Olofsson är beläst, kultiverad och hans diktning välformulerad. Nackdelen med denna elegans, detta stillsamma raffinemang, är, möjligen, att svärtan pressas ”samman och / trycker texten så tätt att inte / ett endaste ord går att urskilja”; så bekräftar han sig själv i dikten Ur en korrespondens.

Varje diktares författarskap är en fortlöpande korrespondens med läsaren, men, trots detta, inte en ”enda bokstav återstår”, skriver Olofsson. Kanske just därför blir dikter med så laddade titlar som Eld, Framåt, Vi måste, Vanmakten, Svart och Slavkultur, förhållandevis ljumma uppvisningar av författarens förtvivlan, kärlek och längtan. Människan utplånas, Jaget förlorar sig i skuggan av sig självt, kärleken är ”det enda / som kan brinna”. Är då Tommy Olofssons diktsamling Andetag och andra rytmer endast en den erotiska kärlekens höga visa? Knappast, det är i sin helhet en synnerligen väl sammanhållen komposition av strängt hållna versmått och strofer. Det är en diktsamling som med ett rikt bildspråk redogör för de stora filosofiska frågorna om liv och död, om människans vånda inför morgondagen hon skapar åt sig själv. ”Långsamt skruvar sig naveln / in i magen”: vi kan endast undkomma det ofrivilliga martyrskapet genom att låta oss bli räddade av en ”inre Gud som snabbt / byter mardröm mot dröm”, som lyfter bort oss från det helvete där människan piskas ”med svarta / flammor i mörker”. I detta svarta hål, i denna dödens dal, går vi förlorade och blir ”tomhetens slavar”.

Detta är gripbart och upproriskt. Mer svårtolkad men extremt intressant blir Tommy Olofsson när orden tar överhand, då alltför många bokstäver återstår. I Utkast till Kärlekens historia skriver han om vidder ”som blir flygsand över / porlande ord av nyfött vatten”. I denna dikt, en av bokens höjdpunkter, aggressiv, ilsken, talar han även om ”tålmodiga plogfåror i huden”, att kärlekens historia är historien om smärta, att kärlek föds ”ur såren som blödde”, att kärleken är ”den glödande drogen i pulsen som slog”.

Diktsamlingen har byggts kring centrala begrepp som eld, hav, ord, andetag, dygnsrytm och USA, som presenteras med hyllningsdikter till Hilda Doolittle och Wallace Stevens. Det är ord och andetag som genomsyrar Olofssons dikter, hur människan för att komma fram ”till ett varaktigt språk” måste ”stryka bort bokstäverna från orden”, att det måste till något extremt radikalt ”för att beröva / våra röster deras gamla spår”. Enbart viljestyrka räcker inte eftersom vi har ”strött för vinden” alltför många dagar. Det är sent på jorden men trots allt inte omöjligt för oss ”att resa oss och gå”. Tommy Olofssons diktning är uppbrottsdiktning, men uppbrott från vad? Mot vad? Författaren söker sig på kringelvägar fram till en debatt om metafysik och Gud, om livet som existentiell existens. Sista striden det kanske är, mannen ”slipar sitt namn till en kniv och / skär sig sakta ut ur sig själv”.

I Tommy Olofssons dikter finns svarta djup dolda av den eleganta formen. Romantikern Olofsson tillåter sig äga en svart världsbild där vanmakten ”är den enda makt som kan rubba / världen”. Det är ett öde landskap vi lever i, vi lever i ett dårhus, svältande människor kräver mat och arméfiltar. Vi borde vara observanta och inse ”att det inte går i längden, / att även vi är döende”. Detta är angelägen dikt. Boksida efter boksida fjärmas bokstäverna från orden och når ”ner till den barskrapade renskriften”.

Artikeln tidigare publicerad i bl a Sundsvalls Tidning (10.10.1989). Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.

+