BODO KIRCHHOFF : INFANTA

Bo I. Cavefors
OM KÄRLEKENS KRAV OCH MÖJLIGHETER

Bok: Bodo Kirchhoff Infanta. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1990.

Bodo Kirchhoffs romaner är ofta storsäljare, så även kärleksromanen Infanta som publicerades 1990. 4 upplagor på 3 månader. Dessförinnan hade Kirchhoff skrivit Mexikanische Novelle, Dame und Schwein samt Ferne Frauen. Kirchhoff visade sig med romanen Infanta vara skicklig på psykologiskt hållbara porträtt. Romanen består av intellektuella perversioner, en härlig blandning av kult, kultur och kitsch. Bodo Kirchhoff, född 1948, doktorsavhandlingen handlade om Jacques Lacan, fick med Infanta sitt litterära genombrott. Infanta är en bok om sexualitetens krav och möjligheter, om omöjligheten att nå fullkomlig orgasm så länge människan låter sig plågas under det olycksaliga beroendet av kärlek.

Bodo Kirchhoff skriver gärna om kroppars snabba möten i storstäder, om ögonkast, könets behov, om pengar. Han rör sig hemvant bland tredje världens outsiders, bland människor som saknar ideologi och där inte den mest välmenande västerländska humanism kan bryta deras fångenskap i tristess, fattigdom, förödmjukelse. Kirchhoffs hjältar är onåbara män, endast kameraögats objekt och modeller, samtidigt gärningsmän och offer.

I romanen Infanta berättar Kirchhoff om stor kärlek. Efter uppdrag i Singapore landar Kurt Lukas, framgångsrik fotomodell, på tropikön Mindanau i södra Filippinerna där han stöter på en gammal jesuitpater som tar med den vackre främlingen till öns mytiska mittpunkt, Infanta, där sedan en längre tid sex åttioåriga jesuitpatres delar hus/missionsstation och hushåll. Alla i väntan på döden. Jesuiterna har upplevt åtskilligt under de trettio-fyrtio år de inte besökt hemlandet. De har lärt sig öbornas dialekter. De är anakronismer i Infantas värld men står inte utanför samhället eller samhällsgemenskapen. De har organiserat befolkningens styrelseformer och sociala liv, byggt upp handel och infrastrukturer. Även på ålderns höst är de inflytelserika medborgare. Missionsarbetet var ett led i uppgiften att skydda befolkningen från en påträngande och hård ny tid. För jesuiterna existerar endast två världar, den kapitalistiska och kommunistiska å ena sidan, å andra sidan fattigdom. När pater McEllis, ständigt med pekinesertiken West-Virginia på armen, tar med sig den tyske protestanten Kurt Lukas till Infanta är han lika lycklig som den fjärilsjagande fältbiologen.

Infanta har två sakrala centra, jesuiternas kommunitet och nöjestemplet på berget, en schabbig cabarélokal med stripteaseactions, en jukebox samt Doña Elviras, den svarta ägarinnans enorma klädgarderob. Den frivola sångerskan låter natt efter natt gamla amerikanska schlagers smattra mot rucklets plåttak. I den tropiska hettan vegeterar bananförsäljare, bartenders, skitiga barn, prostituerade och tiggare, en bondslug polischef, en slipprig frisör, en fd boxare, tuppar som slåss med varandra, kopulerande hundar. Infanta spelar upp hela den exotiska miljö vi gömmer i våra hjärtan och fantasier. Kirchhoff gör intet för att korrigera fantasibilden, man slukar detaljrika enskildheter obesedda. Berättelsen blir långsamt alltmer inträngande, tätare. Människorna och deras erfarenheter, deras liv och tvära kast mellan lycka och förbannelse skapar en obetvinglig lust hos läsaren att gå vidare, att nå allt längre in i de enskilda mysterierna. Infanta är färgrikt och överskådligt, historien som utspelas är konkret och återger en politiskt bestämbar period, den filippinska revolutionen när paret Marcos störtades. Kirchhoff återger en värld som faktiskt existerat, som faktiskt existerar.

Hjälten Kurt Lukas är ett oskrivet blad i alla sammanhang som rör sig utanför modellagenturens värld. Han är en man utan egenskaper, vacker men utan egenskaper. De ålderstigna jesuiterna är sympatiska men svåra att genomskåda, svåra att få grepp om. De dirigerar allt i Infanta, även kärleken och kärleksaffärerna. I romanen representerar de den överordnade andliga och samhälleliga struktur förutan vilken människorna vore intet och Infanta ett inferno. I Kirchhoffs tidigare romaner har hjältarna alltid varit aktörer i en sexualitetens semiologi, i romanen Infanta tvingas hjälten Lukas dansa efter jesuiternas pipa och det märkliga inträffar att den vackre fotomodellen slutar posera, tar klivet ut ur spegelbilden och går vid romanens slut mot mognad. Han bryter sig loss från tillvaron i prästernas skuggor. Allt sker, självklart, i Guds namn, så även förälskelsen mellan Lukas och den vackraste flickan i byn, Mayla Ledesma, jesuiternas hushållerska.

Även de fem jesuiterna älskar Mayla. En sjätte jesuit, tyskfödde Wilhelm Gussmann, tog konsekvenserna av sin kärlek till Mayla, lämnade kommuniteten och lever sedan många år som en av byborna, livnär sig på att sälja billiga häften med billiga kärleksnoveller. Han är en oförlöst älskande, förvildad, sjuk och alkoholiserad, en kärlekens martyr, en helig sebastian. De fem kvarvarande, slarvigt rakade, vattenkammat hår, fortsätter sitt livslånga uppdrag, att ”lära - - - allt vad vi ännu inte vet”, säger den rullstolsbundne pater Horgan.

”Att älska är vårt första bud…”, säger pater Paquin.
”…och att skapa kärlek”, fortsätter pater Dalla Rosa.
”Att lära vad kärlek är”, viskar pater Horgan.

Jesuiterna lyssnar var och en på sin kammare efter kärlekens ljud mellan Kurt och Mayla. McEllis skriver dagbok, en krönika om väder och vind. En dagbok som under decenniernas lopp förvandlats till en bibel om kärlekens villkor. En natt skriver han: ”Mayla har blivit kvinna, de båda ett par. De sover tillsammans, här hos oss. Vi ber att allt må gå dem väl. In Christo”. Pater Paquin frågar: ”Mister Kurt” om han tror på Gud, men får ett svävande svar. Också ett Nej kan vara rätt, säger Paquin, det kan tyda på ”god insikt, att Ni förstår att tro inte är en form av melankoli”. McEllis frågar sig om det möjligen inte även kan finnas ett annat Paradis än det som säges komma skall. Han berättar om sin ungdoms kärleksupplevelse, mötet med en kvinna, två dagar lika blå som oktoberhimlen över New York, milt gula som solljuset när det tränger igenom ett smutsigt flugnät, svagt röda som när neonljuset från hotellets skylt spelar över sängens lakan.

Kirchhoff ger den förvildade fd pater Gussmann samma värdighet som de kvarvarande prästerna. Alla lever i kärlek och så gör inte minst den sjunde jesuiten, Gregorio, som aktivt engagerat sig i motståndet mot diktatorn och därför tvingats fly till Rom. Alla väntar på hans återkomst, patres, Gussmann, den regimtrogne polischefen, hela byn. Gregorio är den store frånvarande.

I makligt tempo närmar sig excesserna klimax i den tropiska hettan. Biskopen kidnappas. Syster Angela mördas. Gregorio skjuts på flygplanstrappan vid återkomsten. Intriger, rebeller, inbördeskrig. Den behagliga letargin förvandlas till skräck, tempot skruvas upp. Det är tårar och glädje, världspolitik och historia. Stor opera. Författaren spelar på den sentimentala romanens hjärtesträngar, det litterära klaverets breda register nyttjas och utnyttjas. Man finner klanger från Joseph Conrads Mörkrets hjärta och från Francis Ford Coppolas Apocalypse now. När någon frågar Kurt Lukas var han egentligen hör hemma svarar han: på modefotografier. Han tvekar mellan att stanna hos Mayla eller återvända till Europa och modellagenturen i Milano. Han väljer Mayla och den rena kärlek som kanske endast är möjlig i en värld i förfall, när kroppar och sexuell extas måste skyddas mot omgivningens smuts och hyckleri.

Det Bodo Kirchhoff förlorar i trovärdighet vinner han genom sitt artisteri. Allt i denna roman är överdimensionerat. Stora scener, stor kärlek och stor död, spektakulärt men kompositionstekniskt mästerligt. Patos är en del av berättarstrukturen, handlingens logik värdig romaner av den gamla skolan. Infanta är en klassisk kärleksroman, läsartillvänd. Inget är entydigt, framför allt inte när det ser ut som om det vore det. Varje mening kryddad med informationer och dolda motiv. Berättartekniskt och intellektuellt är romanen distanserat ironisk. Infanta är samtidigt liv och litteratur, paradis och helvete, berättandet visuellt som den blå tavla av Yves Klein i Frankfurter Museum Bodo Kirchhoff i en intervju i Buch-Journal (1990:3) ser som sitt andliga hem, färgstarkt som själens tillstånd vid orgasm.

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (25.11.1990). Här uppfräschad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008