WITTGENSTEIN, LUDWIG

Bo I. Cavefors
FREDRIKSSON OM WITTGENSTEIN

Bok: Gunnar Fredriksson Wittgenstein. Bonniers 1993.

”Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv”; det verkar otroligt och är, i alla fall utifrån sett, obegripligt att Ludwig Wittgenstein uppfattar perioden mellan födelse och död så positivt, när han 62 år gammal ligger på sitt yttersta, inväntande dödsdagen den 19 april 1951. Otroligt och obegripligt eftersom såväl filosofens samtid som efterlevande ansåg att han var en djupt olycklig människa. Olyckliga människor fanns det gott om i resterna av den gamla Habsburgmonarkin. Trygghet, falsk eller ej kvittar, förvandlades till kaos. Kanske fanns det en kollektiv lycka i att vara olycklig?

Gunnar Fredrikssons pedagogiskt välartade och mycket ambitiösa biografi om Wittgenstein har sin styrka framför allt i att systematiskt gå igenom filosofens litterärt mästerliga och vetenskapligt svårforcerade produktion, samt tillgängliga ungdomsbrev från och till vänner. I dessa brev talas det genomgående om Wittgenstein som en skygg människa. Själv kallar han barndomen för ”olycklig”. Men allt kunde varit annorlunda.

Wittgenstein växer upp som yngst av fyra bröder och tre systrar, som sladdbarn till en rik industriman i den konungsligt kejserliga Donaumonarkin. Betjänt och visitkort, pampigt hus med pampig entré, pigor och guvernanter i vindsvåningen. Men större påverkan än den hastigt uppkomna rikedomen har den andliga atmosfären vid Wiens Alleegasse. Föräldrarna är visserligen gästfria, sociala, ger musikaliska soaréer men lever egentligen och trots de yttre manifestationerna av kultur i den lilla världen med traditionellt kälkborgerliga värderingar. För den överbegåvade sonens framtida liv är detta avgörande: Wittgenstein filosoferar och skriver under 1900-talet men intellektuellt och socialt är han en kvarleva från 1800-talet. I brev till Bertrand Russell skriver han om Beethoven och Mozart som ”sanna gudasöner”, han dyrkar Goethe och älskar Mörikes lyrik så till den milda grad att han nästan helt avvisar sin egen tids litteratur och anser Mahlers musik värdelös. I brev till Innsbruckförläggaren Ludwig von Ficker mildras tongångarna något vad gäller Trakl: ”Jag förstår honom inte, men tonen gör mig lycklig”.

Information om Wittgensteins barndom är ett absolut om man vill närma sig problemet Wittgenstein. De som kände honom förfasade sig över hans starka behov – och krav – på självbehärskning och självbestraffning. För en nutida och neutral iakttagare är emellertid denna sado-masochism, detta martyrskap, inte irriterande eftersom plågan väl stämmer överens med filosofin. Till Wittgensteins rigorism hör att självförverkligande inte är möjligt i en värld där det är högst troligt att det alltid finns något eller någon som är mer totalt eller total än den tänkta totaliteten. Det finns alltid en plåga att längta efter. En plåga som överglänser de tidigare piskrappens smärta. Bögen Wittgenstein och hans homosexuelle vän David Pinsent menade att lidelse och lidande är det enda som verkligen kan kallas för existens, att existera. Denna mystik står Fredriksson främmande inför och därför skjuter han temat ifrån sig, något som är utmärkande för flertalet Wittgensteinbiografer. Varför Wittgenstein efter sin död så lätt hamnar i puritaners armar är i sig ett intressant forskningsobjekt. Fredriksson är puritan, Wittgenstein är moralist, vilket är något helt annat. Av samma märkliga och dunkla skäl går Fredriksson i den här boken även hårt åt Karl Kraus och Otto Weininger; Fredrikssons alienation gentemot Wittgenstein innebär att han aldrig ser Wittgenstein som människa. Fredriksson förstår inte, har varken kunskap eller förmåga att analysera det naturliga förhållningssättet under denna tid och denna tids människor i denna del av Europa och som i extremt hög grad präglade Wittgenstein: judisk antisemitism och homosexualitet.

Av det som idag finns att köpa i bokhandeln har Wittgenstein själv godkänt publiceringen av endast två verk, Tractatus Logico-Philosophicus från 1922 samt första delen av Philosophischen Untersuchungen (1936-1948). I det senare verket vederlägger han teserna i det förra, skolbildande är båda böckerna. Tractatus kom till i en krets intellektuella i Wien, samlade kring Moritz Schlick som ansåg att filosofins och filosofens huvuduppgift finns i uppdraget att logiskt analysera det vetenskapliga språket. Schlick reducerade filosofen till iakttagare: filosofer skall inte komma dragande med metafysiska påståenden. Med Wittgensteins ord: Om det man inte kan tala skall man tiga. Litterärt är Tractatus ett mästerverk, stilistiskt svårgenomträngligt, dunkelt. Mot slutet av livet menade Wittgenstein att han i Tractatus ägnat sig år ”arrogant dogmatism”. En viss överdrift… Visserligen finns det klanger av uppenbarelseprofetior men också Wittgenstein fattas de goda argument som skapar bländande ljus – vad Wittgenstein kallar ”dogmatism” förvandlas till goda aforismer som lyser av och i sin egen kraft. Wittgensteins tvivel på om han själv förstår vad han skrivit leder fram till att han istället som ideal förespråkar vardagsspråket. Resultatet blir att när han inte längre försöker låta språket avbilda verkligheten förlorar också tanken i betydelse. För att göra en god tanke begriplig krävs ett anpassat språk.

Nietzsches förakt för metafysik förstärks hos Wittgenstein. I själva verket är båda filosoferna metafysiker – och splittrade personligheter. Praktiska problem sprängs sönder med hjälp av språklig förvirring. För Ordinary Language Philosophy och för analytiskt sinnade filosofer, framför allt inom den anglosachsiska världen, spelar Wittgenstein den av honom själv oönskade rollen av andlig gudfader: ”Det enda korn jag sått är möjligen en speciell jargong”.

Wittgensteins jargong att filosofera och konkretisera filosofiska frågor tillhör idag det filosofiskt-historiska arvegodset. Hans konstitutionella pessimism innebar att han gladdes över dåliga nyheter. Kanske resultatet av för mycket sysslande med abstrakta problem? Å andra sidan var Wittgenstein ingen handlingsförlamad stugsittare… om situationen krävde action. Också relationerna mellan Wittgenstein och Russell visar praktiskt handlag. Fredriksson, själv Russellbeundrare, och många andra Wittgensteinbiografer övervärderar Russells roll för gemenskapen och blundar för att österrikaren faktiskt hade en ganska kylig syn på gentlemannen från Cambridge. I ett brev till förläggaren Ficker (gift med Cissi Molander från Göteborg), som var beredd ge ut Tractatus fram till dess löftet måste brytas på grund av ekonomiska svårigheter under turbulensen efter första världskriget, skriver Wittgenstein apropå Russells löfte att skriva ett förord, att ”därmed vill jag naturligtvis inte påstå att den kommer i rätt händer” (L.v.Ficker Briefwechsel 1914-1925, Haymon-Verlag, Innsbruck 1988).

Wittgensteins intressenter strider fortfarande om han var ett filosofiskt geni eller ofantligt överskattad. Men man är överens om att han är en av de mest inflytelserika 1900-talsfilosoferna. Det är ett gott prov på missförståndets superlativ. Wittgenstein var aldrig populär, varken som filosof eller människa. Man kan inte jämföra hans inflytande med Sartres, Heideggers eller Frankfurtskolans. Existentialism och kritisk teori förenar kritisk teori med politisk teori och når därigenom ”inflytande”. Wittgensteins inflytande begränsas till att vara språkfilosofiskt. Estetiskt var Wittgenstein inskränkt vad gäller modernismen. Vad som bör räknas honom till godo är att han som människa levde efter klassiska och fria ideal. Konstverkets betydelse var för honom inte en abstrakt fråga om konstkvalitet utifrån måttstocken tankens storhet och/eller intelligens. Istället är det karaktär och lidelse, smärta, som är Wittgensteins riktmärken. Det är karaktär och lidelse som utmärker geniet även om karaktär och lidelse inte skapar geniet, noterar den femtonårige Ludwig Wittgenstein. Etik och estetik är ett och detsamma.

Gunnar Fredriksson missar sålunda nästan samtliga ingredienser som gör Wittgenstein till en intressant människa och filosof. För övrigt är det en hederligt tänkt men torrt skriven introduktion.


Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr.16, 1993. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006