GUSTAFSSON BLANDAR FILOSOFER OCH FURSTAR

Furste och filosof

Bo I. Cavefors
GUSTAFSSON BLANDAR FILOSOFER OCH FURSTAR

Bok:
Lars Gustafsson Landskapets långsamma förändringar. Om människor och idéer. Natur och Kultur 1992.

Sedan debuten 1957 med Vägvila hade Lars Gustafsson 1992 publicerat 56 böcker. Det var mycket och det är obegripligt varför en av etablissemangets främsta författare tvingade sig själv till sådan produktivitet.

Boken hösten 1992, den femtiosjunde i ordningen, var en essäsamling med artiklar och föredrag tidigare publicerade i antologier, småskrifter och tidningar.

Lars Gustafsson var och är en folkbildare av den gamla skolan, ibland irriterande som den värsta besserwisser därför att han förefaller förutsätta att läsaren inte vet någonting, tidigare. Den påfrestande pedagogiken tycks sitta i ryggraden antingen Gustafsson skriver om bankirer – Alexander Bryan Johnson, född 1786 – eller om filosofer, författare, furstar och Freud.

Landskapets långa förändring innehåller rapporter om intellektuell kreativitet och dess förutsättningar under skilda epoker och i enskilda hjärnor. Gustafsson är inte särskilt originell som porträttör, för det mesta konventionell, aldrig kontroversiell. Magistern rör sig på säker läroboksmark. Den stormstyrka författaren talar om skall drabba läsaren vid genomläsningen av essän om fransk filosofi från 1930-talet till 1970-talet är snarare en välprognostiserad sensommarvind. Tyvärr lanserar inte Gustafsson de stimulerande teorier han hävdar var det enda som kunde få studenter i USA intresserade av professorns föreläsningar.

Men visst är Gustafsson trovärdig även om bilden av Voltaires gästgivare, Preussens Fredrik II, verkar aningen skruvad och ensidig om man vill ha en tydlig bild av den komplicerade relationen mellan filosof och furste. Trots att Gustafsson förefaller ha fastnat för problematiken och protokollideologin om hur filosofer vid furstars hov skall beredas ”hygglig bordsplacering”, har saken en viktigare sida, nämligen att filosofen, dvs den intellektuelle ”representerar en oberoende instans” gentemot makten.

Detta låter sig påstås men därmed är inte sagt att filosofen alltid är förnuftets, framstegens och utopiernas sändebud hos fursten. Det kan faktiskt förhålla sig precis tvärtom. Pounds, Eliots och Bernard Shaws hyllningar till Mussolini och Nerudas hymner till Stalin skadade författarna men knappast furstarna. Gustafsson konstaterar att ”mötet mellan filosofen och makten, mellan utopin och verkligheten” kan ”övergå i identitet”. Är det så, och mycket talar för att det ibland kan vara så, innebär det att filosofen och inte endast fursten är ansvarig för hur fursten brukar och missbrukar makten och att filosofen således bör dömas efter samma lagar och efter samma moraliska måttstock som denne. Så sker sällan. Fursten mister huvudet, filosofen får på sin höjd publiceringsförbud.

Framför allt bör filosofen dömas efter samma mall som fursten han tjänar när förhåller sig så som Gustafsson skriver i essän Den skapande impulsen, att filosofen, författaren, den intellektuelle, har förmågan att ”se något SOM NÅGOT ANNAT”, trots att detta ”dubbla seende” inte, som Gustafsson menar, ”har sin motsvarighet i” utan snarare är en del av den språkliga processen.

Trots skilda verklighetsuppfattningar strävar inte sällan fursten efter att legitimera sin makt genom intellektuellas analyser och den intellektuelle strävar inte sällan, om inte efter direkt makt så dock efter inflytande över makten. Heidegger är ett bra exempel på hur sådan strävan leder till totalt misslyckande, till personlig katastrof… och det gäller inte minst Sartre, som Gustafsson har ett labilt förhållande till, alltifrån djup respekt inför fransmannens stora arbete Varat och Intet, till skepsis över hur Sartres filosofiska insikt bryts ned när den omsättes i politisk handling. Gustafsson talar om Sartre som ”ett slags furste utan land”, joggande jorden runt på kongresser, tribunaler och protestmöten.

Allt som allt är detta en läsvärd essäsamling; nåja, ett par tre av essäerna är värda begrundan.


Artikeln publicerad i bl.a. Barometern 27.8.1992. Här bearbetad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006