HEIDEGREN OM JÜNGER

Bo I. CaveforsHEIDEGREN OM JÜNGERBok:
Carl-Göran Heidegren Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår. Brutus Östlings Bokförlag 1997.
Debattören Göran Greider begick intellektuell suicid när han i radioprogrammet OBS! (16.3.1998) attackerade den radikalkonservatism som växer sig allt starkare i dagens Europa.

Det är i och för sig meningslöst att knäcka redan urblåsta ägg, men jag vill påpeka det befängda i att just Greider anklagar radikalkonservatismen för att vara fascistisk/nazistisk, denne Greider som förhoppningsvis oreflekterat företräder den socialfascism som gör sig allt bredare inom svensk socialdemokrati och vars rötter man finner i Italien och Tyskland under Mussolinis och Hitlers storhetsdagar.

Greiders angrepp gällde framför allt Carl-Göran Heidegrens bok Preussiska anarkister.

Heidegren har skrivit en utmärkt bok där han kylslaget och analytiskt filéar upp de erfarenheter, den allmänpolitiska situation och de enskilda människor som hade betydelse för Jünger åren 1929-1934, dvs under den period då Jünger publicerade två epokgörande arbeten, Der Arbeiter. Herrschaft und Gestalt samt Auf den Marmor-Klippen. Vad Jünger önskar sig av läsaren av Der Arbeiter, nämligen ”ögon som är givna den fulla och fördomsfria synförmågan”, ägde han själv i hög grad. Jüngers erfarenheter och slutsatser är – bortsett från de än mer avgörande ögonblicken i dödens närhet på första världskrigets slagfält – under den korta tidsperiod Heidegren behandlar, i hög grad avgörande för hans attityder och ställningstaganden såväl under nazitiden som under efterkrigstidens demokratiska parlamentarism. Men till skillnad från Greider är Jünger trovärdig i sitt avståndstagande till fascism och nationalsocialism. Jünger blir trovärdig bland annat därför att han öppet erkänner sig vara anti-demokrat. Jünger företräder en uppfattning om relationerna mellan stat och medborgare som är oligarkisk (jämför Bertolt Brecht och Thomas Mann) och menar att ”fursten” garanterar medborgarna frihet inom betydligt vidare ramar än vad som erbjudes av parlamentariker valda av partier och intresseorganisationer, medan Greider företräder en samhällsuppfattning där demokratin bygger på ett icke-elitärt men i organisationer armbågsvasst och väl förankrat mellanskikt som lider av makt-hybris (förutom Adolf Hilter och Per-Albin Hansson & Co, vet jag få politiker som så ofta som Greider använder prefixet ”folk”, alltifrån folk-bildning till folk-vald, för att cementera respektive ”rörelsers” maktvilja).

Ernst Jüngers samhällsuppfattning mognar och finner sin slutliga form när Weimarrepublikens kaos når kulmen, då medelklassen proletariseras och samhället plutokratiseras samtidigt som den tidigare överklassens makt reduceras. För att hamna rätt i detta revolutionära virrvarr har Ernst Jünger stöd av brodern Friedrich Georg, som Heidegren med all rätt ägnat stor uppmärksamhet, men som jag tycker borde ägnats än större utrymme därför att det är uppenbart att Friedrich Georg i mycket hög grad stärkte brodern Ernst i dennes ambitioner att bli en fristående iakttagare av tidens spel. Att vara anark (anarkist i Heideggers feldefinition av begreppet…) är, menar Friedrich Georg, att vara ”individualist av renaste vatten”, att ”inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom”.
(För att övertydligt förtydliga, år 2006: att vara anark är inte detsamma som att vara anarkist. Däremot har anarken flertalet av anarkistens särdrag som han/hon(?) vidareutvecklar i riktning mot stoisism, osv.)
Heidegren ägnar naturligtvis även uppmärksamhet åt andra inspiratörer än brodern Friedrich Georg, som juridikfilosofen Carl Schmitt, nationalbolsjeviken Ernst Niekisch, Eric Mühsam, konstnären Alfred Kubin och vänsterförläggaren Ernst Rowohlt. Men mest intressant att uppmärksamma i detta nummer av Ariel (se nedan…) är Ernst Jüngers intresse för Georges Bernanos. Jünger recenserar i dagstidningen Der Tag den tyska översättningen av Bernanos’ L’Imposture och fastnar framför allt för fransmannens konstaterande att det under 1900-talets första decennier ”röjts upp bland de gamla institutionerna med mera frenesi än under 1789 och reformationen”, att praktiskt taget alla de gamla maktstrukturerna försvunnit, bortsett från katolska kyrkan. Att katolicismen stått pall i tidens eldstormar beror på att den inte FÖRLORAT SIN TRO, menar Jünger: katolska kyrkan är fortfarande trovärdig även för den dåvarande nietzscheanen (sedermera till katolicismen konverterade…) Jünger som länge blir ambivalent när det gäller att välja mellan katolsk lära och hjärtats imperativ.

Jünger väljer skogsmannens individualism, att ”inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar”. Kanske är det just I DETTA, att stå utanför gemenskaper som spanaren Jünger drar på sig hatet, att han är onåbar, väl skyddad av sin integritet, att han förblir okorrumperad under ett sällsynt turbulent 1900-tal, att han aldrig faller i nittonhundratalsismernas fällor, att han genomskådar såväl kommunism som socialism som nationalsocialism och parlamentarisk demokrati och ansåg alla dessa ideologiers företrädare vara ”reaktionära kälkborgare”.

Om detta har Carl-Göran Heidegren skrivit en välformulerad, stundom välinformerad och introducerande bok lämpad som utgångspunkt för vidare studier i ämnen om makt/frihet, kollektivism/individualism, 1930-tal/1990-tal, för att inte glömma komparativa studier om socialfascism då och nu (2006). Det finns nutida fenomen, värda analys…
Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Ariel, nr.2 1998. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1998, 2006