GUD OCH FYSIKENS LAGAR

Bo I. Cavefors
GUD OCH FYSIKENS LAGAR

Augustinus och Thomas ab Aquino åberopas allt flitigare av naturvetenskapernas entusiaster när det gäller att förklara det oförklarliga, dvs att kedjan av förklaringar om kosmos, om världen och om människan, om tillvarons mening, ja om det mesta faktiskt slutar där det började, med Gud. Eller med ”någon naturens högsta lag” som professorn i teoretisk fysik, australiensaren Paul Davies formulerar det i sin bok I huvudet på Gud. Den vetenskapliga grunden för en lagbunden värld (Översättning av Hans-Uno Bengtsson, Prisma Bokförlag 1993). Davies skriver om alla dessa mystiska och till synes oförklarliga fenomen vilka sedan urminnes tider väglett människan mot gott och ont ända fram till den tidpunkt då allt plötsligt måste förklaras ”naturvetenskapligt”.

Invecklat? Ja, men knappast så invecklat som Davies hävdar att det är när han skyller ifrån sig med att naturvetenskaparna tidigare varit ointresserade av metafysik därför att detta varit ett område uteslutande förbehållet ”religionen”. Med det singulära ”religionen” menar Davies förmodligen de gamla grekerna, judendomen, kristendomen och islam, men faktum är att frågan om meningen med livets Vara även intresserat och intresserar människor, folk, som lever helt bortom just dessa religioners verklighet och inflytande. De är intresserade därför att det är omöjligt att älska, äta frukost, gå till arbetet eller att roa sig frampå nattens småtimmar om inte all denna aktivitet kan förankras till ett meningsfullt, allt övergripande sammanhang.

Under 1900-talets sista decennier intensifierades dialogen mellan teologer, filosofer och naturvetenskapare. Idag verkar tankeutbytet mest bestå i ateisternas trosvissa övertro på att just deras religion är den enda sanna. Men, trots detta, förefaller det som om alltfler också inom den naturvetenskapliga världen blir alltmer övertygade om att man inte med naturvetenskaplig forskning och metodik kan förklara allting i vårt synnerligen fysiska universum. Man har, precis som teologerna, börjat tvivla på att fysikaliska lagars giltighet är något som kan tas för givet. Alltså: varifrån kommer dessa fysikaliska lagars kraft, varifrån kommer naturvetenskapernas ”logik”?

Davies som inte ”bekänner sig till någon konventionell religion”, har upptäckt att dessa ”konventionella” religioner i mångt och mycket har svar på just de frågor naturvetenskaparna bryr hjärnor och avancerade datorer med. Davies representerar de försiktiga generaler som menar att man eventuellt kan kalla denna ”underliggande nivå” för ”Gud”, att det är en fråga om ”smak och definition”.

OK, jaha, nähä, men naturligtvis. Vill någon, naturvetenskapare eller ateist, inte kalla Gud för ”Gud”, så lär ingen, oavsett religionstillhörighet, gå i döden för att söka omvända denne någon. Det handlar nämligen inte om hur det outsägbara som kallas Gud skall tituleras.

Som alla nyfrälsta garderar sig Davies med hundra procents täckning när han i förordet skriver att han inte tror på en ”manlig Gud” (sirlig bugning åt radikala feminister…) och ej heller på ”Gud som en person i någon enkel mening” (sirlig bugning å all världens teologer som ej heller tror och aldrig har trott på någon Gud i "enkel mening"). Gud är snarare komplicerad och könlös och borde vara ett intressant fenomen även för queerforskare. Vill man vara elak kan man undra om Davies inte istället för att studera teologiernas utvecklingar från det klassiska Grekland till dagens new ageare, ägnat strötiden åt att beundra kitschiga julmärken med Gud i tomteluva vilande på yppiga barockmoln av skum och myter. Som för att värja sig mot självaste Satan skriver Davies att processerna för mänskligt tänkande ”inte är av Gud givna” utan har sitt ”ursprung i den mänskliga hjärnans struktur”. Självklart, Davies är duktig på att slå in öppna dörrar. Det intressanta är ju vem, vad, vilket, hur den mänskliga hjärnan skapats och vem, vad, vilket som bakom kulisserna fortfarande och i all evighet styr vad den mänskliga hjärnan tänker, reagerar och planerar.

Naturligtvis åberopar Davies den gamle rabulisten Descartes och ställer frågan ”Vad skapade Gud?” Bra fråga som politiker brukar säga när de inte har något svar. Har universum alltid funnits? Har universum möjligen skapat sig självt? Det blir allt vanligare att även fysiker och kosmologer inser att universums ”yttersta” lagar kanske existerar oberoende av det fysiska universum, att talmystik och drömtydning inte ger svaret på frågan om världen kunde har sett annorlunda ut, om den kunde varit annorlunda. Och om den kunde varit annorlunda, varför är den då som den är?

Förklaringen finns hos ”Gud”, eller hos Gud. Vad är Gud? Vem skapade Gud? Om Gud är en oförklarlig nödvändighet, eller nödlösning av ett olösligt problem om människans frihet, varför har han då skapat just detta universum, detta universella imperium, och inte ett annat?

Thomas ab Aquino, 1200-talet, menar att naturliga kroppar har ett bestämt mål i sikte för att uppnå bästa resultat. Det överensstämmer ganska väl med nutida vetenskapsmäns uppfattning att kärnfysikens lagar med avsikt utformats med hänsyn till de följder de har inuti stjärnorna. Den som inte är alltför spekulativt lagd finner att denna märkliga samstämmighet mellan traditionell teologi och nutida naturvetenskap innebär att alla parter är överens om att Gud utformat universum för att det skall uppstå just sådant liv som vi människor lever i, med och av. Det vill säga, att människans existens är en central del i vad som sedan gammalt teologiskt, men numera även naturvetenskapligt, anses vara ”Guds plan”.

Trots denna gemensamma syn på problemet ”Gud” är Gud fortfarande ett problem. Finns det en slutgiltig kunskap att hämta hem från någonstans bortom rationell forskning och bortom rationell teologisk logik? Vilken funktion fyller metafysik och mysticism, det senare ej att förväxla med ockultism, det paranormala och annan sekterism. Det är förbluffande många vetenskapsmän, bland dem fixstjärnorna Einstein och Heisenberg, som också är mystiker, eller, som Davies föredrar att formulera det, att när vi handskas med dessa yttersta frågor om liv och död, om människans Vara, varifrån hon kommer och vart vi är på väg, som ”vetenskap och logik kan svika oss”. Därför bör människan inte förneka att upphovsmannen bakom verkligheten är Gud och att Han ”gör dessa villkorliga aspekter mindre uppenbart godtyckliga”, att det finns en Gud som förvandlar något från något till en människa som fungerar i det kosmiska maskineriet.

Eller som mystikern Dan Andersson uttryckte det: ”Det finns något bortom bergen”.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 29 juni 1993. Här betydligt renoverad.

Illustration: Prostratio. Kartusian vid La Grande Chartreuse.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.