HAR VI DE MEDIER VI FÖRTJÄNAR?

Bo I. Cavefors
HAR VI DE MEDIER VI FÖRTJÄNAR?

Även icke-marxister erkänner, idag, att 1800-talets kapitalism, med barnarbete och liknande, aldrig förvandlats till socialistisk och konservativ social demokrati om inte inflytandet från Marx funnits i bakgrunden. Vårt sociala medvetande är en kombination av kristendomsarv, dvs katolicismen, och trycket från antikapitalister, anarkister, socialister och fackföreningar.

Marion Dönhoff, under decennier utgivare av den tyska socialliberala veckotidningen Die Zeit, menade att alla positiva idéer förr eller senare förvandlas till sin motsats och når en nollpunkt där plågan blir alltför övermäktig och människorna kräver radikala förändringar.

Den fd gurun Fukuyama, som man numera sällan hör talas om…, menade det rakt motsatta, nämligen att historien nått fram till någon sorts mental mur vid återvändsgrändernas bitter end, att historiens sista sida skrivits, att mänskligheten är vid vägs ände. Men, verkligheten ser annorlunda ut: historien tar aldrig slut, inte ens om domedagsbomben, inte ens om den kommer från egotrippade stormakter som Nordkorea och USA, briserar, eller om jorden efter den stora bangbangen försvinner in i Svarta Hålet.

Nyliberala ideologer i USA och eftersägarna i Europa gör sig gärna lustiga över Marx prat om det klasslösa samhället som historiens grandiosa höjdpunkt, men Marx och flertalet tidsfränder visste att det klasslösa samhället var en utopi, en omöjlighet värd att längta och sträva efter, men…, en utopi. Den historielöse Fukuyama, däremot, byggde ståtliga luftslott nar han hävdade att marknadsekonomi åt alla lycka bär och kan kombineras med socialt ansvar.

När den här artikeln (dock, naturligtvis, ej med kommentarerna kring dagens aktualiteter…!) publicerades i LO-tidningens nr.11 1993, påstod jag att om, mot alla odds, Fukuyamas makabra visioner skulle vara aktuella om cirka tio år, alltså idag, skulle världen vara mer våldsam än under 1990-talet, mer härjad av hunger, krig och död och att människorna skulle vara mer benägna än under 1900-talets andra hälft att utöva våld för att tillskansa sig pengar och makt.

Så har det blivit. Livet är idag mer outhärdligt än någonsin under perioden efter andra världskriget. Blir någon förvånad om trycket underifrån exploderar? Blir någon förvånad om stora grupper medborgare kommer kräva radikala omläggningar av samhällssystem, prioriteringar och sociala verksamheter? Det är inte kapitalism och inte socialism utan radikal marxism och fascism som väntar på sin chans när dörren öppnas på glänt av en okunnig medelklass som tror sig skydda egna intressen när man i realiteten ger dödsstöten även åt egna intressen (skolexempel: den aktuella Boreliusaffären).

Vilken roll spelar journalister i denna process? Människans framtid formas även genom den journalistik som praktiseras. Därför måste riktlinjerna för journalistrollen bygga på mer omfattande och djupare värderingar än vad som åstadkommes med etiska regler och lönetabeller som riktmärken.

Alltså: vad menas med journalistik? Idag kan den rubriceringen nagla fast det mesta alltifrån skriverier om brevduvors utfordring till miljardärers ambitioner att via mediaägande påverka samhällsutvecklingen, människors vardagsliv, fantasivärld och konkreta ekonomiska förutsättningar. Därför är det viktigt att journalisten som individ vet sitt värde och värnar om absolut integritet, att hon/han inte bekräftar vad många människor anser, nämligen att journalister är murvlar som rotar i avfall för att främja ett egofixerat rykte som avslöjare.

”Slå ihjäl honom, han är en recensent”, ironiserade Goethe när han placerats framför en flaska vin. I det styckade Jugoslavien praktiserades den önskedrömmen, år efter år. Peter Handke vet åtskilligt om detta. I dag är samma styckmästare verksamma i Afghanistan och Irak, under FN:s, EU:s och demokratins effektiva politikerbeskydd.

I denna dimhöljda verklighet riskerar journalistens integritet gå förlorad. En och annan journalist ser sig som ättling till en utvald, men utdöd, elitras. De är övertygade om att mediet är budskapet, att omvärlden bör frukta journalisten som medeltidsbonden fruktade digerdöden. Men det irriterar inte medelklasselitens tro på sig själv som världsalltets slutpunkt och frälsare, trots den absolutistiska och genomreligiösa tron på ateismen som den enda förlösande tron. Andra journalister stiger ned från barrikaden och ansluter sig till den kader som uppnått status av riksdagsmän och/eller tjänstemän i riksdag och diverse kanslier. Flertalet är antingen partiarbetare eller i annat avseende beroende av politiska och/eller andra makthavare, av finansiärer eller av systrar och bröder inom samma medelklass, vänsterpartist, feminist eller nyliberal, kvittar, målet är detsamma. Följden blir att journalisters självmedvetande, tro på sig själva som tänkande individer, försvagas, suddas ut. Andligt och institutionellt självständiga journalister, förekommer endast i samhällsmarginalen.

En av vår tids viktigaste och mest ödesdigra samhällsfrågor är hur journalistyrket utövas. Varje samhälle och varje prenumerant eller gratistidningsläsare har den tidningspress, den television, de radioprogram och de journalister det förtjänar. Att erbjuda seriös utbildning är endast delmål på vägen mot bättre journalistik: endast ett bättre samhälle skapar utrymme för bättre journalistik. Och tvärtom, men det växelspelet fattade inte Fukuyama. Därför är han idag stendöd, lika död som den marknadsliberala kapitalism, medelklassens ”sista strid”, som i dagens svenska regering företräds av ett antal så kallade nyliberaler. Till min förvåning är det framför allt kvinnor i denna herrklubb…, med den gamle intrigören Bildt som leading Lady.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006