HEINER MÜLLER OCH LIVSLÖGNEN

Bo I. Cavefors
HEINER MÜLLER OCH LIVSLÖGNEN

Bok: Heiner Müller Krieg ohne Schlacht. Leben in zwei Diktaturen. Verlag Kiepenheuer & Witsch, Köln 1993.

Av någon oförklarlig anledning ansåg redan de gamla romarna att klimatet i Tyskland mer lämpade sig för grodor än för människor. Trots det invaderade och ockuperade romarna germanernas riken norr om alperna. Tyskland hade då som nu en mytisk dragningskraft som de mer öppna och sociala samhällena kring Medelhavet saknade. Även idag är Tyskland attraktivt för människor som flyr politisk och religiös fundamentalism, rysk antisemitism och afrikansk fattigdom.

Vad beror detta på? Kanske är svaret: Tysklands bevisbara förmåga att alltid relativt snabbt återuppstå ur aska, rök och ruiner. Å ena sidan: död och undergång som resultat av viljan till makt. Å andra sidan: hunner, araber och turkar har då och då hotat Europas existens, men kontinentens Centrum-Tyskland har framgångsrikt försvarats av outlaws som Karl den Store, Carl-August av Sachsen-Weimar och Friedrich II. Dessutom: vad vore Tyskland utan flyktingar i inre och yttre exil: Schiller, Büchner, Heine, Kleist, Goethe, bröderna Grimm, Ball, Hesse, bröderna Mann, Jünger, Brecht, Peter Weiss och – Heiner Müller.

När det som aldrig borde åtskiljts äntligen förenades i november 1989 översköljdes den tyska bokmarknaden under ett drygt decennium av litteratur om det forna DDR. Projektionerna under DDR-tiden förvandlades till återblickar om ungdomsdrömmar, förväntningar och utopier som skymde den bittra verkligheten för intellektuella som Christa Wolf, Stephen Hemlin, Christoph Hein, Hermann Kant, Walter Janka, Günter de Bruyn och för politiker som Erich Honecker, Manfred Stolpe, Markus Wolf, Egon Krenz och Hans Modrow. Men denna blindhet inför sanningen var Heiner Müller ganska befriad ifrån. Cynism kan vara ett bra försvarsmedel.

Müller, född 1929 i Sachsen, tilldelades det delade Tysklands främsta litterära utmärkelser som Georg-Büchner-priset och Heinrich-von-Kleist-priset. Müller var alltid kontroversiell i båda tyska staterna. Han förblev kontroversiell efter återföreningen, de få år han hade kvar att leva. Död 1995. Under DDR-tiden spelar han med öppna kort folkrepublikens rävspel, så nära det politiskt acceptabla och möjliga som möjligt, utan att riskera trampa på regimens apterade minor. Efter återföreningen förblev han ensamvarg med sin förnuftssyn på hur det varit och hur det blev i den nedlagda ”tyska demokratiska republiken”. Müller ogillade svart-vita perspektiv, vilket dock inte innebar att hans kritik saknade skärpa, de müllerska betten lämnade märken när han beskrev det land, den miljö där den till Chile exilerade Honecker såg sig som offer för vidriga omständigheter. Att Honecker själv var en av arkitekterna bakom dessa omständigheter, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Heiner Müllers memoarbok, egentligen en intervjubok där författaren besvarar frågor ställda av Katja Lange-Müller, Helge Malchow och Renate Ziemer, börjar med barndomen, om livet i den första diktaturen som följs av den andra diktaturen, om farfadern, förman på en textilfabrik, ”arbetararistokrat”, nationalist, soldat under första världskriget, och slutar med porträtt av bla Peter Weiss, Carl Schmitt, Ernst Jünger och Bertolt Brecht. Müller berättar om morfadern, socialdemokrat på ”ett ganska ointellektuellt sätt”, om mormodern som ”ju äldre hon blev gick allt flitigare i kyrkan”. I morfaderns socialdemokratiska tidskrifter läser barnbarnet noveller av Gorki, Romain Rolland och Barbusse och debatter om Nietzsches Zarathustra. Müller karakteriserar den gamla generationen socialdemokrater som asketer beredda till personliga offer för att förändra samhället, men att denna oegennyttiga vilja till en bättre framtid visade sig meningslös. Man betalade ett högt pris, men kampen ”lönade sig inte”, man slet utan att åstadkomma något bestående: ”denna generation bedrogs på livet”.

1933 häktas fadern av SA därför att han lämnat det socialdemokratiska partiet (SPD) och gått in i SAP (socialistiska arbetarpartiet), där Willy Brandt var en av ledarna. Politiskt stod SAP mellan socialdemokrati och Thälmann-kommunism. I denna vänstermiljö ansåg farmodern att även hon var ”vänster” och valde nationalsocialismen eftersom Hitler inte rökte, inte åt kött och inte ägnade sig åt kvinnor!

Efter den ettåriga fängelsevistelsen börjar fadern med självstudier i juridik; efter kriget blir han chefsåklagare i Mecklenburg-Vorpommern.

Under kriget är Heiner Müller med i Hitler-Jugend och finner ”en viss fascination i naziritualerna”. Visraden ”Wir werden weiter-marschieren, wenn alles in Scherben fällt” fyller fadern i med Internationalens ”…und heilig der letzte Schlacht“. Müller läser Rainer Maria Rilke, Stefan George, George Trakl och August Strindberg. Efter kriget anländer han till den östtyska ”författarskolan” just när kampanjen mot Brecht är som mest hätsk. Brecht beskylldes för att vara ”formalist”, ”dekadent” och ”avvikare”. Anklagelser som senare också drabbade Müller. Intervjuaren frågar: ”Vad betydde det att vara ung kommunist?” och Müller svarar: ”Jag vill inte påstå att jag var kommunist. Alltsammans var ett rollspel”. Müller identifierade sig med DDR-statens våld och terror eftersom han upplevde det som motvåld, en skyddsterror för att naziriket inte skulle återupprepas. Så småningom inser han att synsättet var en ”konstruktion” men att ”rollspelet” gjorde det möjligt för honom att genomleva DDR-diktaturen utan alltför stora problem. Som fadern befriades Müller tidigt från illusioner vad gällde sovjetisk kommunism. Redan 1944 läser far och son den före detta socialdemokraten Karl J. Albrechts bok om sovjetiska straffläger, Der verratene Sozalismus.

När Müller talar om möjligheten att förtränga vetskapen om allt det som gick snett i DDR och i Sovjetunionen påminner attityden om Gottfried Benns beskrivning av hur tyska intellektuella resonerar under Tredje Rikets första år: att västerlandets kultur grundlades i slavstater, att historien är en kombination av total makt och kultur, att stor kultur endast skapas i diktaturer. Müller försvarar skygglapparna med att det handlade om hans ”existens som författare”, att för honom var ”skrivandet viktigare än moralen”. När Jean Genet för decennier sedan tillfrågades om han önskade sig en bättre värld, en värld som överensstämde med hans politiska drömmar, svarade han: ”För Guds skull, blir världen som jag vill ha den, finns det ingen anledning fortsätta skriva”. Även den masochist-sadistiske Markisen de Sade var mer moralist än upplysningsfilosof.

+ + +

Tyska Demokratiska Republikens historia är i mångt och mycket en dumhetens och inkompetensens historia, den idiotiska historien om den politiska förmågan att med alla medel behålla makt och härlighet. Müller berättar om relationerna till Peter Weiss som han träffade första gången när Vietnam-Diskurs uppfördes i Berlin. Weiss var, enligt Müller ”blåögd som lät sig utnyttjas” till att bli en ”partiets kelgris”. Müller menar att det på den tiden var enkelt och populärt att skriva om Vietnamkriget och lätt att få ett sådant skådespel uppfört i DDR, men att han, Müller, aldrig skulle kommit på tanken att skriva om den amerikanska imperialismen så länge det var omöjligt att i DDR ens diskutera de strukturpolitiska problemen i DDR. Weiss förlorade alla illusioner om DDR först när han stoppades av gränspolisen när han hade publicerat dramat Trotsky i exil, men trots detta uppvaknande intog Weiss en ”munkliknande attityd till utopia”.

Fixstjärnor för Heiner Müller är rättsfilosofen Carl Schmitt och hjälten från första världskriget Ernst Jünger. Det kan man kanske inte vänta sig av en övertygad vänsterförfattare som dock, trots allt, var en omhuldad och framträdande författare såväl i den tyska demokratiska republiken öster om Berlinmuren som i Västtyskland. Redan under andra världskrigets värsta bombningsraider får Müller av sin far Ernst Jüngers motståndsbok På Marmorklipporna. Carl Schmitts texter ”är teater”, menar Müller, Schmitts Theorie des Partisanen är ”bra insceneringar”, den juridiska ”processen har teaterstruktur”. Som dramatiker accepterar Müller inte bilden av socialismen som ”människovänlig”, istället rör han sig i det fascinerande världsteaterrum som Schmitt och Jünger beskriver och som i verkligheten iscensattes inom DDR-systemet. Trots den otroliga acceptansen i båda Tyskland för Müllers författarskap gick hans lägesbeskrivning naturligtvis inte hem varken i öst- eller västtyskland: det var alltför påträngande, obehagligt och ett bekräftande av verkligheten. Müller avkanaliserades som ”extremist” och i samtalen med bokens intervjuare påminner han om sitt utanförskap och framställer sig själv som en ”skogsman” i jüngersk anda i ett furstedöme styrt av Honecker (rekommenderad läsning: Ernst Jüngers roman Eumeswil).

Redan Voltaire lärde sig, under vistelsen hos Friedrich II, att rättigheter och friheter kan missbrukas. Tysklands expansiva politik har under de senaste tvåhundra åren följts av apokalypsartade katastrofer. Undergångsprofetior har inte saknats. Ungdomsromantikern Goethe varnade som desillusionerat äldre lejon för romantiker och frihetskrig. Mommsen bekämpade 1871 kejsardömet, Heinrich Mann klagade över det wilhelminska imperievansinnet, Käte Kollwitz stred på kvinnors vis mot krig i alla former, Walter Benjamin skrev om fascismen som estetiserad politik och om kommunism som politiserad esteticism. Decennierna efter 1945 visar ett Östeuropa och ett Sovjetunionen där ideologisk och real kommunism var ett utopiskt allkonstverk där författare och andra kreativa konstnärer var viktiga delar av maktapparaten. Förvisso krävs det ett sado-masochistiskt sinnelag för att stå emot terrorstaters anspråk på hegemoni. Heiner Müller härdade ut piskrappen. Kanske njöt han av dem. Ernst Jünger och Carl Schmitt har skrivit mycket om detta. Dramatikern de Sade visste en hel del om hur man får tiden att gå under 120 dagar och nätter I Sodom. Den insikten kostade honom 30 år bakom lås och galler. Därmed inte sagt att DDR var ett Sodom och Gomorra. Man saknade en egen herr de Sade.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning 4.11.1993. Här aktualiserad.

Fotot visar Brecht och Müller.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.