AVGRUNDEN - JOURNALISTIK OCH...

Bo I. Cavefors
AVGRUNDEN – JOURNALISTIK OCH PARLAMENTARISK DEMOKRATI

När den nittioåttaårige Ernst Jünger tillfrågades om hur man blir tvåhundra år, svarade han att man bör äta grönsaker även under vinterhalvåret, sova till långt fram på förmiddagen samt hålla sig på armlängds avstånd från läkare.

Byter man ut ordet läkare mot ordet politiker, kan Jüngers svar även vara svaret på frågan hur medborgare uthärdar och, himmelska under, överlever i partistyrda demokratier.

Relationen mellan makt och moral är ett klassiskt, och olöst, tyvärr, tema i ämnet politisk filosofi. Är maktpolitiker (finns det i dag andra politiker än maktpolitiker?) maktgalna eller är de maktens offer? Är det möjligt eller ens önskvärt att politiker är ärliga, talar sanning, att de inte ljuger? Har inte politikers lögner under decennier skapat ett allmänt medvetande om att verkligheten förhåller sig precis tvärtom mot hur politiker framställer den?

Sådana extrema frågor kräver extrema svar i Machiavellis och Hobbes efterföljd om man anser att moralbegrepp är något annat, något större och något bortom politisk teori, politiska -ismer, att politisk moral är något som, med Immanuel Kants ord, bör finnas även i rättsstater där ”alla medborgare är ena djävlar”.

Annorlunda uttryckt: i princip är politikernas ärlighet önskvärd, men politikern behöver inte, ur sin egen horisont sett, vara ärlig eftersom måste måste ingen.

Frågan om politikers ärlighet är således inte endast en fråga om etik, om man med etik menar vad som ansågs vara etik före upplysningsfilosofernas genombrott på den intellektuella marknaden, nämligen ett moraliskt föredömligt levnadssätt.

Dagens politiker ser etik som ett akademiskt problem och tror att de inte ljuger även när de talar osanning. Fotfolket lever samtidigt kvar i en äldre föreställningsvärld där lögn är lögn även om den kommer från professionella politiker och presenteras i förgyllda snusdosor. Fotfolket anklagar således politiker för att ljuga; det gäller såväl Göran Perssons förnekanden om att ha stulit lösgodis som till den urbota dumme Malmöpolitikerns förklaring om att han inte ha betalt tv-licens eftersom han ansåg programmen vara urusla (iochförsig en korrekt iakttagelse…). Konsekvensen bör bli: den som inte har bil och som hatar avgaser nekar betala den del av den totala skatten på skattesedeln som kan tänkas på något sätt snudda vid bilism.

I detta absurda läge är det inte möjligt skapa harmoni mellan styrande och styrda. Hannah Arendt, som inte kan frånkännas moralisk sensibilitet, påpekade i sin bok om sanning och lögn i politiken, att man, tyvärr, ibland, måste rättfärdiga lögnen som politiskt medel. Däremot har Arendt aldrig talat sig varm för att dumhet skall varken prioriteras eller belönas. Frågan blir då: ljög Ohly under alla de år han kämpade emot friskolor men placerade sin egen dotter i en friskola, eller var det en medveten handling att skilja ut sitt eget privilegierade privatliv från pöbelns anspråk på att lära sig abc? Eller SSU-ordföranden som aldrig tänkt sig att en blattedörrvakt vid en ganska skum krog kunde vara annat än den organiserade brottslighetens förlängda arm och därför mottaglig för vad av hennes hjärta var fullt! Men det visade sig att krogvakten var välutbildad, kirurg, och hade kraft, mod och förmåga att försvara sig. Förargligt.

I dag när utopiskt tänkande, visioner och ideologier hamnat utanför dagordningen, kräver de "folkvalda" som en intern grupp bundsförvanter placerat på valsedlarna, ”moral” i vardagslivet och i politiken. Moral som gäller andra, inte dem själva. Väljarna kräver ”renhet” i vardagslivet och i politiken. Kvastarna skall sopa rent. Men en ”ursäkt” duger gott, livet går vidare, vi är alla inte annat än människor. Denna repressiva toleransfloskel brukas av såväl valda som väljare.

För egen del ansluter jag mig till Karl Kraus som på 1930-talet menade att vi står, nu som då, inför en ”moralismens avgrund”. Efter den ”reala socialismens” sammanbrott lever vi inte i den bästa av världar, trots att vägen dit sägs vara utstakad och enkelspårig, dvs liberalt marknadsekonomisk. Samhället skall inte förändras ekonomiskt, socialt och filosofiskt, nej, samhället skall ”moraliseras” med hjälp av pedagogiska trollkonster och genom normering. Fråga Mr. President om hur hans till synes framgångsrika politikerkoncept kollapsade. Eller fråga Sydsvenskans ledarredaktion om hur man lätt kan förväxla Herr Perssons advokatyr med ”retorik”. Med andra ord: det är inte samhällsstrukturerna som skall förändras utan medborgaren som skall anpassas.

1980-talets euforism slutade med 1990-talets skandaler. Historien upprepas, i början av 2000-talet, nu i snabbare tempo, med skilda företrädare för politisk makt som headhunters. Politikers självcentrering och kalla framtoning, förenad med ignorans och brist på fantasi, resulterar i maktkamper mellan enskilda politiker och parlamentarismens teknokrater. Samtidigt måste man tyvärr konstatera att väljarnas krav på ärliga politiker är dubbelmoral eftersom ej heller folket lever som det lär. Kan man då säga att lögnaktiga politiker är rätt politiker eftersom de företräder lögnaktiga väljare?

I detta växelspel mellan makthavare och undersåtar spelar media en suspekt roll. Medierna sviker den iochförsig självpåtagna uppgiften att vara allmänhetens ställföreträdande, kritiska, och kontrollerande observatörer, därför att mediefolket har alltför många gemensamma maktintressen med politikerna (den här fjollige tv-journalisten, vad han nu heter, som i åratal campat utanför Göran Perssons sovrumsdörr, typ Karl XII:s ”hund”, är det mest avskräckande exemplet…). Starka beroendeförhållanden omöjliggör effektiv kontroll.

Journalisters moral, ärlighet, etik, är avgörande när det gäller om politikernas lögner skall legitimeras eller ej. I en bok som utkom 1992, Birgit Rätschs Hinter Gitten. Schriftsteller und Journalisten vor dem Volksgerichtshof 1934-1945 (Bouvier Verlag, Bonn 1992), konstateras, med eftertryck, att journalisters och andra massmedialt arbetande skribenters relationer till Hitlers Tredje Rike, var… gott! Om tyska officerares motstånd, om kristna människors motstånd, om arbetares och modiga ungdomars motstånd, om judars och homosexuellas motstånd, vet vi idag besked. Men det har, som i graven, varit tyst om journalisters motstånd mot regimen under Tysklands bruna år. Varför? Det fanns inget motstånd! Birgit Rätsch konstaterade, efter att ha undersökt 1.342 processer förda vid ”Folkdomstolen”, att endast 2 (två) procent av de som ställdes inför domstolen anklagade för högförräderi, var publicister. Flertalet journalister och fria skribenter som dömdes, var outsiders och tillhörde ideologiskt marginaliserade grupper.

Goebbels var mer än nöjd med ”sina” journalister”.

Detta väcker frågan – utan jämförelser i övrigt vad gäller lögnernas kvalitet och pregnans – om det är moraliskt försvarbart att journalister med en vänsterinriktad grundsyn tar fast anställning, eller överhuvudtaget medverkar, skriver, i media som publiceras av medieföretag med kapitalistiska ägare. Hur många så kallade vänstermänniskor finns det inom den bonnierska medievärlden? Och: tvärtom.

Frågan om politikers ärlighet, om det är tillåtet för politiker att ljuga, blir till slut en fråga om journalistetik, om journalisters dubbelmoral. Om det är så att politikers lögner är den logiska följden av att hon/han är offer för en ofrånkomlig maktlogik - tvätta händerna sedan man kliat varandras ryggar – så kan detsamma inte sägas om journalisters berusning av att vara en del av makten, eller av att vara i maktens närhet, dvs en del av lögnapparaten.

Detta är ett allvarligt problem, som bör diskuteras. Men det diskuteras inte.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning, 13.4.1993. Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006