MADONNA EXHIBITIONISTEN

Bo I. Cavefors
MADONNA EXHIBITIONISTEN

Bok:
Christopher Andersen Madonna. Översättning av Ulf Gyllenhak. Forum Bokförlag 1992

Madonna Louise Ciccone spelar enligt somligas åsikter ej alltid på erotikens finaste, mest subtila harposträngar. Men, omoralisk? Icke.

Nej, knappast. Ingenting är vulgärt alternativt perverst för den som låter sig attraheras, medan allting, allting, allting, är avskyvärt, vulgärt, omoraliskt och perverst dekadent för den som inte tillåter sig själv se möjligheterna bortom av skilda makter givna referensramar.

Time-nöjeskrönikören Christoper Andersens bok om den italiensk(far)-fransk/kanadensiska(mor) Madonna är lättläst och lika champisbubblande som Hänt-i-veckan och referaten om slagsmål, äktenskap (framför allt det med Sean Penn av den 16 augusti 1985), om alkohol, droger och svartsjuka, är sammanfattningen av vad som tidigare valsats fram genom tryckpressarna världen över, jorden runt.

Denna intellektuella lätthet till trots är Andersens bok, rätt läst, stundom rolig och i mångt och mycket avslöjande om vilken vilja till ”makt” som ligger bakom stjärnans succéer. Svart korsett, höga klackar, kåthet (”Siii. – Bra. Jag med. Allora andiamo!”) och nästintill eller i bästa fall totalt naket skinn, bisexualitet och en kanske inte grekiskt välformad men desto mer androgynt upphetsande kropp, leder långt på vägen mot framgång bland allt slags folk, alltifrån tonåringar till pensionärer, män och kvinnor, hetero och homo. Nota bene, om all den yttre pråligheten och den nakna nakenheten kombineras med intressanta texter. Och det gör det, Madonna har under hela karriären haft sällsynt bra texter men här missar Mr. Andersen poängen med Madonna när han, den slipade Nöjeskrönikören som vet allt om sladder och klitsch-klatsch, inte mäktar med en enda vettig ansats till analys av Stjärnans texter.

Madonnas sångtexter, vistexter, är faktiskt värda en seriös behandling, dels därför att de passar bra till just Madonnas image, men framför allt därför att man där får intressant information, välformulerad, med understatements, med ironi, med dolda bögbudskap, om hennes inre tvång till utlevelse, exhibitionism och hänsynslös exponering. Madonna är ett motsägelsefullt virvelcentrum, samtidigt feminist och publik knullare, samtidigt sluten och exoterisk; åtskilligt av allt detta spännande reminiscenser från hård katolsk uppfostran (av högt älskade och älskande föräldrar) – upp klockan sex och till morgonmässan före skollektionerna, smisk på rumpan, osv – och av ett barndomens hem översållat med Mariabilder och krucifix.

Med andra ord: Madonna hädar aldrig när hon sjunger om Den Korsfäste och Nakne Frälsaren som en erotiskt eggande mansfigur eller när hon påstår att nunnor är attraktiva sexobjekt. Må vara att ingen tidigare fört ut de här tongångarna lika medialt framgångsrikt som Madonna Louise Ciccone, men hennes tabubrytande kamp mot bigotteri och falsk religiositet, hyckleri och pryderi, fobier och annat trams också vad gäller sådant som sado-masochism och andra varianter, har faktiskt förts tidigare under årtusendenas lopp, alltifrån de gamla grekerna (varför alltid börja med dessa gamla greker?) till Caravaggio, Markisen och Artaud, för att bara nämna några av de mest berömda tabubrytarna.

Nåväl. Uppenbarligen lönar det sig att stå ej endast på scenen utan även på barrikaderna. Affärstidningen Forbes kallade i början av 1990-talet Madonna för en av världens smartaste affärskvinnor. Decenniet mellan 1982 och 1992 omsatte Skönheten 1,2 miljarder äkta US-dollar.

Slutsats: Madonna sjöng/sjunger om A Material Girl. OK, men hon har dessutom alltid varit A Mysterious Girl.




Artikeln publicerad i bla Barometern den 17 september 1992, samt i Brand (februari 1993). Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006