SKAMLIGA SKÄLMAR...

Bo I. Cavefors
SKAMLIGA SKÄLMAR OCH PILSKA PRELATER

Böcker:
Deutsche Schwankliteratur. Band I och Band II. Utgivna av Werner Wunderlich. Fischer Taschenbuch Verlag, Frankfurt am Main 1992.

Skälmberättelsernas minsta gemensamma nämnare är att den svagare parten genom list och med tur triumferar över rikedom, dumhet och makt. Utpräglade personligheter är sällsynta hjältar eller antihjältar i denna littearaturform. Människorna återges som stereotyper: giriga judar, bayrare är grova i mun och glada i öl, folk från Schwaben är ena listiga typer och ostfriesarna är dummare än dumma. På grund av dessa på förhand givna särdrag förprogrammeras konflikterna, komiken blir förutsebar: stressad mäster mästrar busaktig lärling, dum bonde luras av spefull student, slug(!) bonde driver med matfrisk munk, inbiten ungkarl lockas lägra klok och kåt ungmö, osv.

De frivolt berättande skälmarna struntar i traditionell hjältemoral och goda seder, de ger sällan, snarare aldrig, goda råd men rekommenderar desto oftare och mer än gärna otrohet och fri sexualitet. I skälmeriet Das Schneekind från 900-talet ligger poängen inte i att det är syndigt att begå äktenskapsbrott utan att den ene bedragaren bedrar den andra bedragaren, till glädje för den enes hustru som bedrar båda bedragarna. Det vill säga: Schwabenbonden är ute på bockäventyr och när han några år senare återkommer till husets härd har hustrun fött en pojke. När bonden frågar varifrån pojken kommer, svarar hustrun: ”En dag i alperna blev jag törstig, / stillade törsten med snö. / Av detta blev jag gravid / och sedan måste jag – skam till sägandes – föda detta barn”.

Ordet Schwank

Det tyska ordet ”Schwank” kan översättas med skälm och/eller skälmerier, en litteraturform som överlevt ett par millennieskiften, minst, inte minst tack vare kringvandrande lustigkurrar, berättare och kasprar som sagt sanningar ingen annan vågat säga om furstar och riddare, om kvinnor, bönder och prelater. Författarna till de skälmerier som ligger långt bort i tiden, före boktryckarkonstens intåg i det mediala samhället, är direkta arvtagare till Homeros’ Odysseen, till

Cantus de uno bove från 1000-talet, till 1100-talets Reinhart Fuchs och till 1200-talets Nibelungenlied. Trots det goda arvet är skälmerierna en självständig litteraturform med tusen blommande blommor fram till 1800-talets Wilhelm Busch och 1900-talets Bertolt Brecht. Motiven och människorna är internationellt gångbara och plagierade från Boccaccio, Sacchetti, Chauser och Shakespeare. Genom att knyta an till historiska händelser, myter och personer var det förhållandevis riskfritt att kommentera aktuella skeenden. Skälmförfattaren och före detta franciscanmunken Burkhard Waldis (ca 1490 – 1556) ställde sig i den lutherska reformationens tjänst och tack vare goda kunskaper i latin skrev han drygt 400 fabler i Aisopos anda. Ett något tidigare exempel är

Åsnans testamente, eller Åsnan som kunde läsa, av Gesta Romanorum, från 1300-talet som handlar om en bypräst som kallas till biskopen för att få skällning för att han begravt sin åsna under iakttagande av samtliga kyrkliga ceremonier och riter. Prästen försvarar sig med att åsnan efterlämnat ett testamente där biskopen tilldelas 5 Mark. Biskopen, känd för att vara dum och snål, svarar: ”Må han vila i frid!”.

Skälmeriernas vardagsvärld består av motsatspar, klosterträdgårdar med mediterande munkar contra det mondäna och frigjorda borggårdslivet, öppet syndigt stadsliv contra dolt syndigt och livat på landet. Som en följd av detta favoriseras i skälmerierna det icke-realistiska. Om vardagslivet i slott och koja förtäljes föga. Det grova och omoraliska, det vulgära och obscena är själva vitsen med denna berättarstil. Frimodigheten om sexualitet ger i litterär form en spegelbild av livet i forna tiders saunas. På så sätt är skälmerierna faktiskt civilhistoriska dokument. Samtidigt som skälmerierna är en form av erotisk diktning ägnad att stimulera könsmusklerna så ställer sig författarna/berättarna för säkerhets skull på det bestående samhällets och maktens och kyrkans sida när de förlöjligar denna fria sexualitet. I skälmerierna beskrives och rekommenderas fri sexualitet men genom att samtidigt förlöjliga den undviker budbäraren att hamna bakom galler och lås.

Vad kallas sådant? Jo, dubbelmoral.

Dubbelmoralen i skälmerierna är entydig. Människors fångenskap i seder och moral återges i en skrattspegel. Skälmerierna är således såväl samhällskritiska som samhällsbevarande. Det officiellt icke-accepterade utsättes för spott och sp, hån och skratt. Med skrattets hjälp återställes förtroendet för lag och ordning samtidigt som åhörarna tilldelas en god portion sexualkunskap om hur det också kan gå till. Hur det kan gå till vet makten mycket väl, det viktiga är att det inte går till hur som helst offentligt. Skälmhjältarna blir ibland maktens ställföreträdande identifikationsfigurer, som i Hermann Botes Till Eulenspiegel från 1515. I ett annat skälmeri, från 1400-talet, berättas om prästen som knullar med en bondmora när plötsligt bonden, husbonden, mannen, dyker upp på gårdsplanen. Vad göra? Jo, den nakne prästen gömmer sig i ostkorgen. När bondparet en stund senare sitter vid matbordet ser hustrun att prästens kuk hänger ut från korgen, ”gott och väl en spann lång”. 1 Spann = drygt två breda nävar. Hustrun inser att hon måste varna prästen så han kan ”ta in saken” som ”växer och växer mellan benen”, så hon föreslår den dumme mannen att de tillsammans skall sjunga en visa ”om en präst” och den visan lyder så här: ”Vår Herr Präst har hamnat i en ostakorg / men den långa saken hänger utanför. / Får bonden se det, / är saken snart all världens väg”.

Under det oroliga 1500-talet återspeglar skälmerierna människors osäkerhet och makthavarnas orientering mot nya lagar och ny ordning och reda. De stora upptäcktsfärderna, uppfinningarna, ekonomiska reformer, andliga kriser, det begynnande industrisamhället, konfessionella motsättningar, sociala revolter och politiska maktkamper, återspeglas i skälmerierna. Gränserna mellan samhällsklasserna mjukas upp, luckras upp. Städernas patricier lär sig furstarnas och adelns livsformer vad gäller kläder, mat, osv, men ej vad gäller sexualitet och tolerans inför skilda former av sexualitet. Det innebär att skälmarna finner en ny marknad och de kan samtidigt friskt häckla det bestående och introducera för borgarna tabubelagda ämnen. Samtidigt börjar pryderiet vinna terräng under 1800-talet, en utveckling som fortsätter att accelerera under 2000-talet, men i en värld där den dubbelmoralistiska Victoria styr över såväl solens uppgång som dess nedgång öppnar sig den massmerkantila marknaden för skälmar som pappan till Max och Moritz,

Wilhelm Busch, för Bertolt Brecht, för Offenbachs operetter, osv. Samhällskritik är det nya ordet för det som tidigare kallades skälmerier.

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, den 16 juni 1992. Här något uppdaterad.

Illustrationer:
1) Das Schneekind, 900-talet;
2) Cantus de uno bove, 900-talet. Engelsk illustration från 1535;
3) Åsnans testamente, 1200-talet;
4) George Cruikshank: Fyra herrar, 1800-talet;
5 )Wilhelm Busch: Max und Moritz, 1860-talet.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006