LICHTENBERG - ÅSKLEDAREN

Bo I. Cavefors
LICHTENBERG – ÅSKLEDAREN

Tysklands välbekrönte och lagerbekransade mästare i aforism, Georg Christoph Lichtenberg, luthersk kyrkoherdeson, född 1742 och död 1799, firades 1992, tvåhundrafemtio år efter Den Stora Tilldragelsen, dopet alltså, med tillbörlig grandezza: böcker, essäer, tv-program.

Lichtenbergs samlade verk finns utgivna med kommentarer av Wolfgang Promies (sex band, Hanser Verlag, München). Litteraturhistorikern Albrecht Schönes filologiska mästerverk om Lichtenbergs litterära kvarlåtenskap är på 4 636 sidor (Verlag C.B.Beck, München 1983-1992, fyra volymer). Därtill kom jubileumsåret populärare utgåvor, som det utomordentligt vackra allkonstverket Mit Georg Christoph Lichtenberg, med Horst Jansens illustrationer (Steidl Verlag, Göttingen), Rainer Bassners essä Lichtenberg: Das Grosse Ganze (Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn), antologin Pfennings-Wahrheiten. Ein Lichtenberg-Brevier (Deutscher Taschenbuch-Verlag, München), en antologi med bidrag av bl.a. Bloch, Jünger, Canetti och Tucholsky, Lichtenbergs Funkelflug der Vernunft (Insel Verlag, Frankfurt am Main), samt naturligtvis en pocketupplaga på fyra volymer av Lichtenbergs Schriften und Briefe (Insel Verlag, även den).

All denna vetenskapliga och kärleksfulla möda övertygade om att Lichtenberg icke var, som det hävdades under drygt tvåhundra år, hypokondriker utan snarare arbetsnarkoman som kompensation för puckelrygg, krämpor, smärtor, depressioner och intriger (Lichtenberg: ”Eftersom det är vanligt att man skriver offentligt om hemliga synder har jag beslutat mig för att i hemlighet skriva om offentliga synder”).

Möjligen är Lichtenberg Eropas förste polemiske satiriker. Mellantonerna icke att förglömma. Hypokondrin var som melankolin ett tidens mode. Lichtenberg var faktiskt korsfäst. Han led av ryggradskrökning.


Schopenhauer, Nietzsche och Ernst Jünger beundrade professorn i matematik och fysik vid Georg-August-universitetet i Göttingen. Lichtenberg var omtyckt och uppskattad, inte av kolleger men av studenter och av en bredare allmänhet som intresserade sig för professorns experimenterande och för hans förmåga att popularisera svåra ting. Berömd eller snarare beryktad blir Lichtenberg när han framkallar elektricitet och när han i bröderna Mongolfiers anda tror sig kunna flyga.

Det existerar således två Lichtenberg. Den ene är den uppfinningsrike och populariserande professorn, en av upplysningstidens främsta härförare, som aldrig underskattade sig själv. Upplysningstiden är Lichtenbergs vardag. När Schiller föraktfullt talar om ”tintenkleschende Saeculum” påminner Lichtenberg om storheter och förstasidesstoff som Cook, världsomseglaren, om Leibnitz, Euler, Newton och pojkarkeologen Winkelmann. En epok med sådana storheter – inkluderande Fredrik Den Verkligt Store – förvisar Lichtenberg Förenta Staternas oavhängighetsförklaring till ”Kleinigkeiten”.

Den andra av de båda Lichtenberg är skriftsällaren, den numera världsberömde författaren, tvivlaren som dock hoppades på en ”Entre-Billet zur Ewigkeit”. I väntan på evigheten: ”Brända böcker må gå an, men brända stekar…!!!”,utropar Lichtenberg utifrån den människokännedom han tillägnat sig genom att studera sig själv. Tidigt upptäcker Lichtenberg att han är en utanförstående, ett unikum, att det kritiska sinnelaget, förmågan att alltid avvika från det allmänt godtagbara, gör att han ständigt tvingas in i försvarspositioner. Lichtenberg förlitar sig på intuition och sensibilitet. Andra ”känner med huvudet och tänker med hjärtat”.

1764 börjar Lichtenberg skriva sina Sudelbücher, men de liksom det polemiskt-satiriska mästerverket Fragment der Schwänzen publiceras inte förrän efter hans död då vänner ger ut Vermischten Schriften. Lichtenbergs raljerande är för tiden ensartat. Professorn hatar klichéer och språklig slentrian. Ofta är han fräck i orden, som på jorden. Erotoman, ju yngre flickor desto bättre. Den litterära stilen är naturbegåvningens, men den utvecklas och förfinas med åren (”Egentligen reste jag till England för att lära mig skriva tyska”). Regelbundet polemiserar Lichtenberg med Sturm-und-Drang-apologeterna men han undviker nästan alltid att använda ordet JAG, så följande kan vara en självkarakteristik: ”När en recension är färdigskriven, har han sagt mig, får han häftig erektion”. Lichtenberg skrev många recensioner och hade omvittnat ofta erektion.

Två Englandsvistelser gör Lichtenberg till övertygad rojalist (han tas emot av kungen – ett beprövat fursteknep för att få eventuella tvivlare att hålla sig framför tronstolen istället för bakom den…). Lichtenberg ser England som Newtons land, mannen som introducerade empiriskt orienterad naturvetenskap. Hemma i Göttingen är Newton inget namn man räknar med, man har egna naturvetare. Lichtenberg är extremt medveten om att endast den som anpassar sig till gällande normer av omgivningen anses vara även i Guds ögon en hedervärd man och tillåts leva gott och i frid vid universitetet. Förmodligen skulle puckelryggiga erotomaner ej heller accepterats i dagens (1992…) vänstervridna Göttingen. Lichtenberg levde verkligen inte som han borde veta att han skulle leva. I det avseendet var han synnerligen konsekvent. Men å andra sidan regnar det ibland ”så häftigt att alla svin blir rena och alla människor smutsiga”.

Den som inga vänner har, har heller inga intrigkompanjoner, ingen likasinnad kollega av facket, ingen förläggare som är mer än förstrött intresserad. Lichtenberg drivs in i isolering och glömska under en tid då det visar sig livsviktigt att äga förmågan att armbåga sig fram på den allt råare litterära marknaden (”Numera göra tre punkter och en lögn en författare”).

Lichtenbergs kolleger skriver långa och vackra brev till varandra. Sådan är tiden. Lichtenbergs brev var mer personliga, ömma, ömtåliga informationer om tidens avarter. Så ock professorns berömda brev om den sjuttonåriga Maria Dorothea Stechards död 4 augusti 1782. Maria hamnar hos Lichtenberg när hon just fyllt tolv år. ”Stechardskans” mor är införstådd med arrangemanget och menar att det är bättre för dottern att vara en respekterad – nåja – professors älskarinna än att tvingas tjäna brödet som prostituerad med fattiga studenter som kunder. Lichtenbergs kärlek till flickan är djup och äkta. Han skriver att Maria är ”utan prästerliga insignier -- -- -- min hustru”.

Utan tvivel är Georg Christoph Lichtenberg en stor människovän även om han ofta är drastisk i uttryckssättet (”Bröllop tillhör avdelningen kötträtter eftersom också de är förbjudna under fastan”). När han hänsynslöst kritiserar sönder och samman böcker och idéer är Lichtenberg i hjärtat välvilligt inställd. Högst subtila dumbommar kallar han de studenter som så går upp i akademiska studier att de glömmer livets goda. Lichtenberg menade att vetenskapens och litteraturens främsta uppgift är att förbättra människans livsvillkor. Då krävs hårda tag; ”Att det predikas i kyrkan innebär tyvärr inte att man kan vara utan åskledare”.


Samtliga illustrationer av Horst Janssen, hämtade ur hans bok Mit Georg Christoph Lichtenberg (Arkana, Steidl Verlag, Göttingen 1992).

Artikeln tidigare publicerad i Upsala Nya Tidning, den 1 september 1993. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.