8.9.06

FRIEDRICH ZARATHUSTRA NIETZSCHE


Bo I. Cavefors
FRIEDRICH ZARATHUSTRA NIETZSCHE

Bok:
Annemarie Pieper Ein Seil genknüppft zwischen Tier und Übermensch. Nietzsches erster „Zarathustra“. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1990.

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt grunden till så många professorsutnämningar, skapat så mycket motstånd, så mycket missförstånd, så mycken begeistring och beundran som Nietzsches bok om sin ”son” Zarathustra. En synnerligen idérik, spännande och smått provokativ Zarathustratolkning publicerades 1990 av den tyska filosofiprofessorn Annemarie Pieper, född 1941. Tyska, ja, men mest verksam i Schweiz. Dessutom en av utgivarna av Friedrich Nietzsches samlade brev. Ett gigantiskt forskar- och förlagsäventyr i sig. Året innan, 1989 kom en annan, kanske än mer idérik, spännande och smått provokativ Zarathustratolkning av den tyske filosofen och Nietzschespecialisten Joachim Köhler, född 1952, Zarathustras Geheimnis. Friedrich Nietzsche und seine verschlüsselte Botschaft (Greno Verlag, Nördlingen). Köhler utgår ifrån att Nietzsche var homosexuell och att han fann ”sin”

Zarathustra bland de vackra och nakna och brunhyade pojkarna i den sicilianska staden Taormina. Utförligare om den nietzscheresan, bort från det pryda Baselborgerskapet, till Italien, till Sicilien, för att söka och finna lyckan, friheten och kärleken, kan den som så vill läsa i min bok Valpen möter Othello (s. 82-86; Johan Hammarströms förlag, Umeå 2006).

Annemarie Pieper är inne på en något annorlunda linje och opponerar mot kollegan Köhlers Nietzschebild, kallar den för ”voyeristischer Perspektive in einem flapsigen Stil”. Det låter inte bra men utesluter inte att Pieper i mångt och mycket delar Köhlers och, framför allt, Nietzsches egen uppfattning att ej heller inom filosofierna skall man göra åtskillnad mellan kropp och själ. I Piepers analys spelar sexualiteten en underordnad roll och homosexuell praxis är där ett tabubelagt ämne. Är det möjligen så att mannen Köhler har lättare än kvinnan Pieper att upptäcka, avläsa och förstå Nietzsches homoerotiska signaler? Dock påpekar Pieper, i en not, att Nietzsche ”karikiert” Schopenhauers uppfattning att könsorganet är Viljans ”eigentliche Brennpunkt”. Se där, det har man ju anat. Zarathustra; redan under Nietzsches livstid opponerades emot tolkningen av Zarathustra som individ.

De tre första delarna av verket utkom 1883/1884 på förlaget Schmeitzner i Chemnitz och såldes i endast 60 – 70 exemplar. När fjärde delen utgavs året därpå av förlaget Naumann i Leipzig stod Nietzsche själv för kostnaderna. Upplagan begränsades till ett hundratal exemplar. Som skänktes till vänner och bekanta. I ett brev till Franz Overbeck i december 1885 meddelar filosofen att ”totalt är endast ett hundratal exemplar sålda (huvudsakligen till wagnerianer och antisemiter!!!)” och han beklagar att böckerna tigs ihjäl i ”detta antisemitiska träsk”. Senare skriver Nietzsche i Ecce homo: ”Förstår man mig? – Dionysos istället för Kristus…”. Ja, Köhler har förstått Nietzsche alldeles utmärkt på den punkten.


+ + +


Vår tids nietzscheaner, franska poststrukturalister och all världens postmodernister uppfattar möjligen Zarathustra så som Nietzsche kräver att den unge guden skall beskådas. Pierre Klossowski menar att ”Nietzsche endast är en satellit”, i det solsystem som kretsar kring stjärnan Zarathustra. Det är en definition i filosofens anda och Pieper följer i spåren genom att hävda att varje detalj i Zarathustrahistorien har betydelse för verket i sin helhet och för förståelsen av Nietzsches filosofi. Klokt nog koncentererar Pieper analysen till Zarathustras ”Vorrede” och till ”Die Reden Zarathustras”. Där finns Nietzsches samtliga teman, läran om övermänniskan, om självövervinnandet, om viljan till makt, om nya gudar, om kyskhet och där konkretiseras Nietzsches dionysiskt inspirerade ”höchste That”, dvs den nietzscheanska maktfilosofi som missbrukats flitigt av såväl politiker som ideologer och filosofer. Trots, trots att Nietzsche själv, just i Zarathustras företal, varnar för följderna av vad han just sagt. Egentligen räcker det med att läsa Företalet… Nietzsche är en märklig skribent på så sätt att han kan vara oerhört koncis och lättillgänglig och man får honom serverad läckert upplagd, men så får han tydligen plötsligt för sig att han måste argumentera ännu ihärdigare, språket vissnar och textmassorna blir ganska långrandiga.

Pieper lyckas med vad flertalet interpreter misslyckats med, att återge den otroliga kraft som utgår från Zarathustra som person, som gud och filosofiskt begrepp. Pieper analyserar Nietzsches träffsäkra kommentarer, hans bildspråk, ironi och parodiska övertransfereringar av filosofiernas klassiska läror. Nietzsche var ett språkgeni, en språkets konstnär som med diktarens formuleringsfantasi och vetenskapsmannens kritiska överblick förvandlade abstrakta tankegångar till begripliga begrepp. Pieper instämmer de facto, förmodligen motvilligt, i Köhlers uppfattning att man ej skall läsa Nietzsche endast med huvudet utan även med hjärtat och könet. I konsekvensens namn innebär det att den som på allvar konfronteras med Zarathustratexterna tvingas gå igenom sina egna livsvillkor, även de sexuella. Den existentiella komponenten i Nietzsches texter finns med redan i i undertexten till Zarathustraberättelsen: ”En bok för alla och ingen”.

För alla och ingen – i detta finns ingen motsättning, boken om Zarathustra är en bok som angår var och en som är på jakt efter sig själv i sig själv. Om inte, inte. På ett kanske aningen långsökt sätt påminner Nietzsches Zarathustra om Oscar Anderssons (1877-1906) Mannen som gör vad som faller honom in:



I Ecce homo skriver Nietzsche att människan blir vad hon är; Zarathustra lär ”läran om lugnet där själen vilar i ett vindstilla landskap under en av klart ljus genombruten blå himmel”, som Nietzsches samtida beundrare Adalbert Stifter (1805-1868) formulerade det. Med detta avses ingen naturupplevelse utan själens landskap, Senecas ”transquillitas animi”. I Zarathustraberättelsen talar Nietzsche till sig själv som om han inte är berättelsens upphovsman utan en neutral iakttagare av ett stort konstverk som griper tag i honom, förvandlar honom, går rakt igenom honom, så som han vill att andra läsare skall beröras, påverkas. Anden skiljes från kroppen, svävar över materien, behärskar materien. I Nietzsches tappning blir detta inte gammaldualistisk metafysik utan en uppmaning till kroppen att följa anden. Hela människan måste aktiveras. Det låter som ett modernt hälsoprogram från gymmens riksorganisation, men varför inte. I dansen och under bergbestigning, under klättrandet mot höjderna, mot toppen, under ständig rörelse uppåt, ständigt uppåt, uppstår en dialektik mellan vad som sker ovan och nedan, mellan höjden och djupet. Utan ande förblir materiella skatter oupptäckta, kvaliteter icke-existenta. Jämvikt är detsamma som ett vindstilla centrum mellan ande och kropp. Nietzsche liknar detta tillstånd vid religionsstiftares förmåga att förena själ och kropp, ande och materia. Nietzsche menar att Kristus Jesus fann sitt centrum i den dubbelkönade människan, i det androgyna Jaget. Något som flertalet konstnärer tagit fast på under ett par årtusenden, alltså långt före Nietzsche. Utifrån denna självklara vila i sig själv utgår viljan till makt, viljan till rörelse mot något, mot potentia. För Zarathustra innebär emellertid denna vila i sig själv inte att han kräver att lärjungarna skall följa honom. Tvärtom. Zarathustra vill att de skall bli oppositionsmän och slutligen vända honom ryggen. Zarathustra är inte ett varumärke som skall glorifieras, äras, avbildas och förvandlas till minnesmärke.

Faran av en fullständig och självförintande identifikation med en Mästare ligger i öppen dager; när bilden av Mästaren störtar samman, eller vandaliseras sönder och samman, slås även lärjungarna till marken eftersom de är vad de lärts vara och existerar endast i relation till Mästaren. Därför bryter Zarathustra tvångsäktenskapet mellan honom själv och lärjungarna och tvingar dem att forma sina egna öden. Det är en svaghet hos Kristus Jesus, säger Zarathustra, att han betraktar Petrus trefaldiga Nej som ett lojalitetsbrott. Zarathustra, dvs Nietzsche själv, anser att Petrus med sina tre Nej istället bevisar sin styrka, sin kraft till självständighet när han tar avstånd från Mästaren, finner sig själv i sig själv och formar en autonom existens. ”Du skall” förvandlas till ”jag vill”.

För Nietzsche var kristendom och traditionell metafysik svaga ”läror” därför att de laborerar med heltäckande, kontradiktoriska motsatser, som Gud-djävul, himmel-helvete, god-ond. I sådana radikala motsatsrelationer finns det inget som förenar, binder samman, där finns endast ett antingen-eller (se: Kierkegaard). Nietzsche hämtar istället styrka i försokratismens joniska naturfilosofi, framför allt från Heraklit: polara motsatser som växelvis betjänar och befruktar varandra, framhäves en aspekt följer eo ipso den andra aspekten. Man kan inte tala om ovan utan att tala om nedan. Man kan inte nämna höger utan att nämna vänster. Detta gäller, menar Nietzsche, även begrepp som god-ond. Av spänningen mellan gott och ont uppstår vad han aningen flummigt kallar ”moral”.

När den trettioårige Zarathustra ger sig upp i berget för att där under tio år söka sin ande, sin själ, sig själv, börjar samtidigt nedstigningen från berget. Vid födelsen börjar dödsprocessen. Nedstigningen är lika tvångsbetingad som uppstigningen. Zarathustra är en del av det kosmiska skeendet i dess eviga kretslopp av motsatser. Den ena dagen följer på den andra. Solens nedgång följer på dess uppgång. Även Zarathustra lyder under denna kosmiska lagbundenhet. Den fyllda bägaren töms och fylles på nytt.

När anden är fylld blir Zarathustra åter människa. Hans livsform är dynamisk. Stillastående innebär död. Livet ger människan kraft till insikt om sig själv och sitt Övermänskliga Jag. Övermänniskan är ingen person, ingen individ utan det tillstånd av aktivitet som är individens Vara. Människan fulländas som människa i övermänniskan. Det är i detta Nietzsche blivit missförstådd och missbrukats. Människor önskar se en ”Övermänniska” skriver Annemarie Pieper, men övermänniskan är inte handgripligt påtagbar utan ett skeende i människan. Zarathustra går inte upp på berget för att förkunna en ny Messias, för att utropa en bestämd individuell människa som sedan skall träda fram inför mänskligheten som moraliskt föredöme och frälsare. Zarathustra upplever det underbara i att vara människa, att härska över, nej, snarare behärska skeendet i sig själv och bli sin egen övermänniska som härskar över sig själv.

Joachim Köhler menar att Friedrich Nietzsche längtade efter en värld fylld av nakenhet och skönhet, en värld som skulle vara som en pånyttfödd antik värld, men att filosofen dolde denna längtan bakom hatet gentemot den småaktiga och inskränkta värld han tvingades leva i och som inte var beredd att acceptera hans homosexualitet. Det är först när människan Nietzsche knyts samman med filosofen Nietzsche som han blir varm, mänsklig. Så menar Köhler. I sak är det så även Annemarie Pieper menar.
Illustrationerna: olika former av nietzscheanska Zarathustramöjligheter.


Artikeln har tidigare publicerats i Sundsvalls Tidning, den 1.11.1990. Här betydligt reviderad och utökad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006

2 comments:

Anonymous said...

Tycker det är högst uppseendeväckande att du allid skriver "den homosexuelle" före filosofens namn. Vad jag vet är det inte alls självklart att Nietzsche var homosexuell och därför borde du också vara mer försiktig med att häva ur dig saker. En annars intressant sida!

Johann said...

Nu har jag inga direkta källor att tillgå. Däremot, jag ganska säker att Nietzsche hade kvinnligt sällskap, han hade i all fall någon slags könssjukdom, syfilis månntro, varvid två ganska genomskinnliga saker kan antas. Hursomhelst, jag har svårt att tro, av det jag har läst i hans skrifter, att han var homosexuell, men det kan naturligtvis vara fallet.