SAMURAJESTETIK - MISHIMA - mfl

Bo I.Cavefors
SAMURAJESTETIK, DEN HELIGE SEBASTIAN, GIULIO EVOLA SAMT CARLO MICHELSTAEDTER

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det är vetenskapligt bevisat att magen snarare än hjärtat utgör kroppens mittpunkt. När den japanske samurajen skar upp magen med sitt korta svärd eller med dolken, när han begick seppuku och befriade själen från kroppens hölje, var det en förnuftsmässig handling.

Seppuku eller kappuku - harakiri i folkmun - innebär att andäktigt och i lagligt reglerade former ge krigaren/samurajen en chans att sona sina synder, be om förlåtelse för begångna oförrätter och undgå skammen; han tröstar vännerna, bevisar sitt ärliga uppsåt och tillstår sin skuld, sin stora skuld.

Samurajen som beslutat ta sitt liv griper med fast hand om svärdets eller dolkens fäste, med blicken fixerar han kärleksfullt vapnet, samlar tankarna och låter klingan/bladet med ett kraftigt slag glida genom huden in bland tarmarna, strax under livbältet, på vänster sida. Snabbt vrider han vapnet ett trekvarts varv och gör ett snitt mot bukens högra sida. Inte en ansiktsmuskel visar smärtan han känner. Medan han drar vapnet ut ur kroppen böjer han sig framåt, sträcker fram huvudet utan att säga ett ord. Samtidigt reser sig kaishaku - som under hela akten knäböjt invid samurajen och bevakat varje rörelse han utfört - och lyfter sitt svärd för att så, med ett slag, skilja samurajens huvud från kroppen.

Samurajkrigare finns det ej längre. Samurajen och hans livsfilosofi, bushido, är icke tillåtna företeelser i dagens samhällen och föraktas av makthavare som bygger sin strävan mot dunkla mål med andra medel än hederlighet. Men enskilda individer stretar emot. Författaren Yuki Mishima, bisexuell och attraherad av S/M, begick seppuku för att visa det alltmer demoraliserade Japan att samurajens ideal ej var helt glömda. Mishima attraherades också av den kristne martyren Sebastian; Mishima får sin första utlösning som pojke när han i en av faderns böcker ser en kopia av Guido Renis Sebastianporträtt och drömmer om att bli älskad av martyren: "Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas."

För att förstå detta bör man veta något om bushido.

I bushidons djup finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död. Det är inte fel att översätta ordet "öde" med Gud. Vad buddismen saknar finns i shintoismen, total trohet och hängivelse till Härskaren. Men vem är Härskare? Härskaren är naturligtvis Gud, eller, som i det feodala Japan Gud mänskligt förkroppsligad i Fursten. Det är detta som ger den självmedvetne och dödsföraktande samurajen vetskap om att han, men icke ödet eller Härskaren eller Gud, är dödlig. Arvsynden är ett okänt begrepp inom shintoismen och bushidon. Istället tror man på människans medfödda godhet, på den mänskliga själens renhet; en själ som står i nära förbindelse med ödet, Härskaren, Gud. Hur kan en själ med sådana förbindelser vara annat än ren!
Samurajkrigaren, Japans själ, riddaren med körsbärsblomman som symbol och med bushidofilosofin som livsmönster utstrålar, som Mishima, manlig kraft och skönhet. Ordagrant betyder bu-shi-do "de ridderliga soldaternas väg", eller "regler för riddare". Bushido är samurajens "lagbok", men den finns ej nedskriven utan har genom seklerna förmedlats muntligen eller av riddare och lärda män noterats med fjäderpensel i dagboksblad. Bushido är frukten av århundradens erfarenheter av krigsvetenskap och filosofiskt vetande alltifrån Yoritomos 1100-tal till det sekulariserade Japans framväxt under 1800-talet. Bushido är en utpräglat feodal filosofi, visserligen anpassad till den professionella krigarkasten, samurajen, men tänkbar även idag och i en vidare social kontext.

Bushidofilosofin lär samurajen fosterlandskärlek och trohet mot Härskaren. Bushido är ingen religion, men Härskaren/Gud är allestädes närvarande - den kan praktiseras även av katoliker och judar, ateister och muslimer. Bushido ger samurajen en känsla av och en vilja till anständighet; det är milda, rofyllda och angenäma levnadsregler för det gamla Japans främsta klass, en konservativ aristokrati som fostrade förträffliga, det vill säga hederliga och ödmjuka krigare och statsmän.

Bushidofilosofins etiska principer står fria från vetenskaplig observans. För den aristokratiske samurajen är vetenskap inte något i sig värdefullt. Vetenskap tjänar endast målet att nå vishet och visshet. Det var även Sokrates' insikt. Den kinesiske filosofen Wan Yang Ming formulerade det så här: "Att veta och handla är ett och detsamma". Att känna ödet, att veta Härskarens, eller Guds vilja är att agera i dets/Hans tjänst. Samma moral finns i det västerländska munkväsendet: "Bed och arbeta." Att vara uppriktig, sann och rättfärdig, att vara plikttrogen (giri) och att våga säga sanningar, att våga göra det som är inopportunt, utmärker även samurajetiken. Eller med Konfucios ord: "Att veta vad rätt är och intet göra är att inte våga visa mod."

En av prinsarna Mito: "Att storma in i striden och där förlora livet kan vilken simpel krigare som helst, men verkligt mod är att leva när det är rätt att leva och att dö då det är rätt tid för att dö."

Var sak har sin tid. Kärlek, att vara storsint och visa medkänsla ansågs av samurajen tillhöra de främsta dygderna. Bushi-no-masake, krigarens ömma känslor, uttrycker människans ädla drag, men denna barmhärtighet är inget flummigt sinnestillstånd: barmhärtighet innebär att såväl rädda liv som att döda. Konkret innebar det att samurajen alltid var beredd att skydda de svaga, undertryckta och besegrade.

Hövlighet, uppriktighet och sanningslidelse står i motsatsställning till lögner och tvetydigheter. Samurajen menade att ju högre samhällsställning en man innehar desto större krav bör man ställa på honom att han talar sanning och handlar ädelt. En samurajs ord - bushi-no-ichigon - var tillräckligt för att förvandla vad som antogs vara sant, till verklig sanning.

Samurajens motparter i det feodala Japan var bönder och köpmän, vilka stod längst ned på rangskalan. I dagens Japan är det inte så. Klyftan mellan samurajmakten och köpmännens rikedomar skapade samhällsbalans; romarnas imperium fick dödsstöten när kejsarfamiljen började ägna sig åt handel. En av de tidigaste presidenterna i USA, John Adams (1796), strävade efter denna "balans", dvs stark boskillnad mellan den politiska och ekonomiska makten (se: Svarta Fanor, nr.16).
För samurajen stod det klart att vägen till ära och framgång inte går via förmågan att skaffa många ägodelar eller stor förmögenhet. Likt La Mancha föraktade samurajen den som samlade på guld (dvs pengar) och konst - det var en smutsig hantering. Eftersom bushidoläran med kraft avvisar strävan efter rikedomar, blev det lätt för Härskaren att hålla samurajeliten sober och okurrumperad. Ofoget i vår tid att kräva betalning för varje utförd tjänst kände anhängarna av bushido ej. En tjänst i andens namn, av en präst eller lärare, kunde inte betalas med guld eller silver, inte därför att tjänsten prästen eller läraren gav var värdelös utan därför att den var av oskattbart värde - ingen betalning var tillräckligt stor för att återgälda/betala den givna tjänsten.

Sådan moral kräver självklart självbehärskning, självkännedom och självtillit. Ära når samurajen genom na (ett gott namn), menmoku (ett gott rykte) och geibun (en god moral). Fruktan för skam hängde som ett damoklessvärd över varje samurajs huvud. Vad som gällde var det långsiktiga målet för dygderna tålamod och seger: "Vad angår det mig om du blottställer dig själv och förolämpar mig? Min själ kan du aldrig smutsa ned med dina förolämpningar."

Feodala dygder innebar att vid samurajens kamp mellan kärlek och plikt segrade alltid troheten till Härskaren. Mödrar manade sina söner att offra allt, även livet, för Härskaren. En sådan religiös hängivenhet, en sådan total lydnad, tolkades av Härskaren som samurajens egen fria vilja; livet var medlet och ära var målet.

För att nå så högt anställda anspråk på liv och död, krävs utbildning. I samurajkaraktären man skapade ställdes förfinad klokhet och sublima själsegenskaper i skuggan av färdigheten chi, vishet, vilket är ett betydligt mer omfattande begrepp än vetskap eller vetenskap. Samurajen var i första hand en handlingens man; filosofi och litteratur är emellertid primära ingredienser vid hans utbildning vid sidan av fäktning, jujustu eller yawara, ridning, konsten att hantera ett spjut, militär taktik och skönskrift, etik och historia. Utbildningen omfattade även konsten att uthärda smärta, att förbli hövlig trots smädelser: tag med tålamod och rent samvete emot och uthärda alla vidrigheter och all ovänskap. När Himlen förlänar en man ett ämbete, stärkes själen genom lidanden och kroppen genom hårt arbete. Visserligen är det modigt att förakta döden, men störst mod visar dock den som vågar förbli kvar i livet, sammanfattar Inazo Nitobe i skriften Bushido. The Soul of Japan. An Exhibition of Japanese Thought (1989).
Alltså: seppuku är ett annat andans barn än vansinne och andlig extremism. Svärdet är samurajens själ. Svärdet ger honom mod och självaktning redan när han vid fem års ålder drar på sig sin första samurajdräkt och utbildningen påbörjas. Vid femton års ålder är samurajen en vuxen och fri man, befriad från de lagar som styr samhällets övriga medborgare. Det långa svärdet, daiton och shoton eller det korta svärdet, dolken, katanan och wakizashin, lämnar därefter aldrig platsen vid hans högra lår.

+++
Bushidofilosofin lär samurajen att han är Ingen och att han bör leva av Intet. Detta att leva i kaliyuga var något som även Gottfried Benn strävade efter och denna dröm om ett fascinerande Önskevara förknippade den tyske diktaren med det politiska program den italienske filosofen Giulio Evola propagerade. Det som förenar Evola och Benn är upproret mot "de gamla kyrkorna" vilka de menar behöver förnyas i samma takt som samhället förvandlas till ett klassamhälle. Liknande idéer finns hos Hermann Hesse, som noga läst Evola innan han i ett brev till förläggaren Peter Suhrkamp (27.4.1935) beskriver en stagnerad värld som lider av ett av "den gudomliga ordningen" förorsakat allmänt förfall. Liknande reaktioner på Evolas filosofi finner man i Ernst Jüngers och Carl Schmidts dagboksanteckningar.

Huvudingredienserna i Evolas filosofi är ett antal värdeladdade hedersbegrepp som i mycket sammanfaller med samurajernas bushidofilosofi: trohet, tålamod, välvilja mot svaga och undertryckta, viljan att tjäna utan att sko sig själv. En intressant och intelligent uttydare av Evolas filosofi är den italienska filosofen Carlo Michelstaedter, född 1887 och död vid unga år, med revolverns hjälp, år 1910. Michelstaedter är dessutom en av huvudpersonerna i den också i Sverige uppmärksammade italienske författaren Claudio Magris bok Ett annat hav (1992) där den ene av bokens tre aktörer, Enrico, är Magris alter ego såtillvida att det är uppenbart att författaren identifierar sig mycket starkt med Enricos längtan efter total frihet, intellektuell, andlig, kroppslig. En annan av de tre aktörerna i Magris märkliga bok är Enricos älskade, Carlo, som tar sitt liv strax efter det Enrico lämnat honom för att förverkliga det som de båda och den tredje i kamratkretsen, Nico, drömt om, nämligen att ställa sig fri från alla ickeabsoluta sammanhang, ensam med "det bara, nakna Jaget, viljans stiltje."

Magris skriver att Enrico skriver så i dagboken när han flyttat till Istrien, men detta är även själva grundtonen och grundtesen i Carlo Michelstaedters filosofi sådan man kan förstå den i La Persuasione e la rettorica - publicerad efter filosofens död, i Genève 1913.

Varför skriver Magris denna bok? Är Enrico, Carlos vän och älskare, ett Evolaporträtt? Uppenbart är att Magris vill intensifiera intresset för Michelstaedter, en av de unga som blivit myt och legend därför att han dog ung men hunnit publicera tillräckligt mycket av varaktigt värde för att man skall kunna ana vad som kunde blivit om han levt vidare. I Italien är Michelstaedter ingalunda glömd - ej heller Evola. Båda filosofernas böcker publiceras ständigt i nya upplagor. Av Michelstaedter rekommenderas förutom den tidigare nämnda boken, Poesie, Dialogo della salute e altri dialoghi samt Epistolario.

I Magris "dokumentär" citeras brev från Carlo till Enrico. Den 29 juni 1910 påpekar Enrico att Carlo "begär ingenting. Och liksom Du inte förnimmer tiden eftersom Du i varje ögonblick och varje handling är fri, finns också i varje ord Du yttrar en röst som kommer från det fria livet…". Närmare samurajens bushidovisdom lär man inte kunna komma. I La Persuasione… finns det "slutliga ordet, diagnosen på den sjukdom som fräter civilisationen," skriver/säger Magris/Enrico. "Övertygelse är," menar Carlo, "att i nuet ha full kontroll över sitt liv och sin person, förmågan att leva varje ögonblick fullt ut, utan att offra det för något som kommer att ske eller som man hoppas skall ske så snart som möjligt." Jag citerar mig själv: i bushidon finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död.

Vad Magris skriver i Michelstaedters anda kunde inte sägas tydligare varken av det feodala Japans samurajer eller av Evola eller av Albert Camus, eller av Hermann Hesse, eller av Ernst Jüngers "anark". I lättläst form ger Magris röst åt ett feodalt tänkande, om man så vill åt en antidemokratisk filosofi som har stark anknytning till sartreism, jesperism och nietzscheanism. Michelstadter står, som samurajerna, främmande för etiska och estetiska kompromisser; människans Vara måste ges möjligheter att nå djupare dimensioner utan att tvingas förlita sig på språket, på poesin (och poeter som "fjäskar för verkligheten"). Dessa existentiella möjligheter kräver att den intresserade öppnar ögon och öron för att fånga upp även de mystiska existenser som finns bortom judendomens och kristendomens domäner (Michelstaedter var jude), vilket naturligtvis innebär att den som ger sig ut på denna vandring varken kan vara anti-semit eller förakta den som är kristen. I Magris bok når Enrico fram till Patalonien, målet där han kan förverkliga drömmen om att bli Ingen, äga Intet, njuta av sömnen efter dagslånga riter och inordna sig under "tänjbara och vaga enheter" som vädret och djurens parningstider.

+++
Det förekommer ofta att man binder upp Evolas filosofi till Platon och till tysk idealism och att hans tänkande därför står i kontrast till 1900-talets båda andra stora italienska filosofer, Giovanni Gentile och Benedetto Groce. Jag menar att detta är en farlig feltolkning även om också tysk idealism värnar om de stora utopierna trohet, rättvisa och frihet. Evolas och samurajernas filosofi når bortom den tyska idealismens humanism. Målet är istället en konformitet som av tradition och tack vare vidsynthet värnar om och skyddar människans frihet att få vara sig själv, att få själ och kropp i harmoni, något som endast är möjligt i Härskarens, i Guds, tjänst. Evola strävade efter en "andlig monarki" av Guds Nåde och detta, kan man lätt konstatera, kontrasterade markant mot de ledarprinciper som under hans tid praktiserades i Rom, Berlin och Moskva. I boken Eli uomini e le rovino (1953) skriver Evola att man bör bekänna sig till idealet "att simma mot strömmen", trots att det för den enskilda människan är möjligt endast vid vissa tillfällen, under vissa perioder och utifrån "priviligierade positioner" att reagera och sätta sig till motvärn mot den kapitalistiska maktapparaten: en framgångsrik och total förändring kan emotses först då en "överordnad makt ingriper". Den icke-kristne Evola menar Gud - endast då är den "andliga monarki", grundad av Guds Nåd, möjlig, om vilken filosofen tidigare talat vitt och brett. Om Evola själv var medveten om det paradoxala i sitt önskefilosoferande låter jag vara osagt.

Illustrationerna:
1, 2, 5, 6, 7) Samuraj
3, 4) Mishima
8) Michelstaedter
9) Evola

Materialet till denna artikel har under 1990-talet publicerats i skilda former och sammanhang i diverse tidningar och tidskrifter, däribland Barometern, KvällsPosten, Soma Magazine och Svarta Fanor (tryckta versionen).


Artikeln finns även i min bok Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag, 2003.

Copyright©Bo I. Cavefors 2007

RUMSFELD ANDAS UT?

Saddam Hussein hängd. Ronald Rumsfeld (mfl) andas ut. Det blir ingen rättegång om massakern av kurder. Eller? Huvudvittnet Rumsfeld, gasleverantören, lever. I USA finns dödsstraffet kvar. Som guvernör var Bush en kär vän av elektriska stolen. Vad händer nu?

KUNST-ANSCHLUSS

Bo I. Cavefors
KUNST-ANSCHLUSS

Adolf Hitler var jävulskt mästerlig i att till populasen effektivt expediera den avsatte tyske kejsarens perfida konstsyn. Snabbt och grundligt rensades efter 1933 ut den typ av målningar och grafiska blad Wilhelm II före första världskriget karakteriserat som ”rännstenskonst”.

Tyska konservativa revolutionärer som Ernst Jünger och Carl Schmitt har onekligen rätt när de menar att nationalsocialism i grund och botten intet annat är en borgerligt politisk rörelse avsedd att verkställa sådana beslut som svårligen låter sig genomdrivas i ett demokratiskt samhälle med utredningar, kommissioner, analysgrupper, arbetsgrupper, könskvotering och fälldinsk långbänk. Detta blev extremt tydligt i Österrike under 1930-talet och är det avgörande skälet till att ingen allmänt vedertagen konstteori passar in för att beskriva vad som skedde i resterna av Donaumonarkin sedan habsburgarna lämnat slagfältet och efterträtts av första republikens regeringsovana arbetare och borgare. I bästa fall är konsten som producerades i Österrike under de tjugo åren fram till landets Anschluss till Stortyskland 1938, reminiscenser från tiden före 1918. Efter 1938 och fram till krigsslutet handlade det mest om bygdemåleri, porträtt av politiska ledare, osv.

Av begripliga skäl talar man i Österrike sällan om Österrikes konst från perioden 1918-1945. Det finns en del att skämmas över, tex att konstnärerna alltför lätt växlade över till att måla i den stil som var politiskt gångbart under 1920- och 1930-talen. Konstnärerna, som journalisterna, följde villigt med i turerna som, bokstavligt talat, beordrades efter 1938. Ett vackert Hitlerporträtt vägde tungt när det gällde åtkomligheten till stipendier, statslöner och statspensioner.

Konstperioden 1918-1945 bestod av tre huvudlinjer: stadskultur, arbetarkultur, bondekultur. Dessa tre sociala verkligheter är metodiskt övergripande och programmerade för att tillfredsställa periodens skilda makthavare, austromarxister, austrofascister och nationalsocialister. I sin konstsyn är dessa tre politiska variabler enhetliga. Det handlar om att konstverkets betraktare försättes i rätt (politiskt hanterbar) stämning för att acceptera, ge sitt stöd till, en verklighetsfrämmande drömvärld: i politiskt kvasireligiösa termer, människans förlossning från hennes sociala Vara. Detta gäller även socialt motiverade målningar med arbetare och industriinteriörer. Dualismen mellan realism och verklighetsflykt är visserligen en kvarleva från Donaumonarkins fin de siècle-stämning, men efter 1918 blir den urvattnad och icke-sensuell. Den kontinentala kompott som Donaumonarkin kokade ihop av skilda kulturer och språk, där Wien var sorterings- och förpackningscentral och som endast var möjlig i ett multietniskt samhälle som det habsburgska kejsardömet, förvandlades till meningslösheter under 1920- och 1930-talen. Det multietniska gick förlorat när Österrike 1918 av segrarmakterna krymptes från stormakt till provinsiell nationalstat. Men flertalet konstnärer överlevde rent fysiskt katastrofen och tvingades fortsätta måla, skulptera och teckna för att få bröd på bordet. Förskjutningar i modellval och av modellprioriteringar sker långsamt men markant. Omvälvningen, revolutionerna, påverkar sällan konstnärerna, de deltar inte i striderna trots att de med sin sensibilitet borde anat att Österrikes lantligt hemmasnickrade marxism respektive fascism hos en otrygg befolkning sopade vägen ren för den totalitära statens segerparader.

I boken Nationalism und Sexualität (1985) skriver George L. Mosse om sambandet mellan skilda slag av nationalism och borgerliga moralbegrepp och menar att nazimåleriets framgångar – ja, det var verkligen populärt! eftersom det genialiskt anknöt till välkänt bygdemåleri – berodde på att den borgerliga konstuppfattning som omfattades också av arbetarklassen, levde och frodades utifrån en moralkodex bestående av förnöjsamhet, pliktuppfyllelse och undertryckandet av helt naturliga men av omgivningen icke accepterade sexuella variationer.
+

Resultatet av sådan askes blir att man vidgar klyftan mellan normalitet och avvikelser istället för att minska den. Kvinnligt och manligt normiseras. Vad som inte passar in i normen anses vanartigt och sjukt. Expressionister som Oskar Kokoschka, Herbert Boeckl, Albert Birkle och Uriel Birnbaum
+

agerade bortom denna uniformerade värld av samtyckare och avskärmade sig tydligt från kollegernas måleri med bilder som Die Anatomie (Boeckl 1931) med en sönderskjuten människokropp, och Kokoschkas sönderciviliserade stadslandskap Blick von Wilhelminenberg (1931). Kroppen och staden på Kokoschkas målning visar det moderna samhällets komplexitet. Komplexitet var inte det politiska makthavare accepterade: allt skulle vara rätlinjigt, enhetligt, konformt, lätthanterligt, sövande. De avvikande målarna målade kroppar som slits sönder i skyttegravarna av fiendens granater, människor som förslavats av industrisamhällets (idag: datorsamhällets) omänskliga arbetsvillkor (då: fysiskt tungt; idag: mentalt förödande).

Kokoschka och några till var undantag. Generellt sett inrättade sig konstnärskåren i ledet av underdåniga medborgare, de anslöt sig till den ”Mittelmässigkeit” som var det nationalsocialistiska folkidealet. Ett politiskt ideal som förvaltats väl av regimerna i Europa efter 1945. I Österrike anknöt det allegoriskt-symbolistiska måleriet på ett smidigt sätt till traditionell ”Heimatkunst”. Man kan fråga sig vilket svenskt måleri som accepterats om också Sverige anslutits till Tredje Riket. Med stor sannolikhet Carl Larsson, Carl Milles och flertalet mindre bemärkta konstnärer med stadsbilder, landsbygdsmotiv, stileben, mjölklena och

+

mellanbystade kvinnokroppar och armstarka män med små kukar som huvudmotiv. Med mindre korrigeringar skulle även Albin Amelins måleri väl tjänat den nationalsocialistiska propagandan om det idealiserade arbetet och den idealiserade arbetaren. Likheterna mellan sovjetisk socialrealism och nationalsocialistisk utopirealism är besvärande.

Varför påminna om denna sorgliga del av europeisk konsthistoria idag? Ja säg det.

Illustrationer:
1) Rudolf Lehnert Ein Sonnentag – Blick zum Arzler Kalvarienberg, 1931
2) Erwin Puchinger Osttiroler Scützenkommandanten, um 1939
3) Albert Birkle Die Verspottung, 1929
4) Uriel Birnbaum Die Wollust, 1924
5) Ivo Saliger Rast der Diana, um 1940

Fotnot.
Det finns en utomordentligt bra bok i ämnet, varifrån artikelns illustrationer hämtats: Christoph Bertsch und Markus Neuwirth (red.) Die ungewisse Hoffnung. Österreichische Malerei und Graphik zwischen 1918 und 1938, Residenz Verlag, Salzburg 1994.

Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning, 17.3.1995. Här väsentligt ändrad, utökad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1995, 2006

HERRE

+

+

+

Herre,
gode Gud,
man tvistar om
var
Din Son föddes.
Den ena tidningen
hävdar att det var
på ett pensionat
i Betlehem,
medan någon
anger en grotta som
födelseort
medan en tredje
helt förtiger
Hans existens.
Är det inte så
att stallet,
det fallfärdiga,
ofärdigt byggda,
smutsiga,
denna
i sina delar
stundom
sällsynt bräckliga byggnad,
inte är någon
turistisk beskrivning
av Jesus Kristi födelseort,
utan en karakteristik
av världen,
en vision
som får sin styrka
i just detta
att i detta
stall,
byggt av våra synder
och våra fel och våra
svagheter
och vår otro,
har Kristus Jesus
kommit till världen
för att visa
Din mildhet.

C

+

M

"Father, in the transfigured glory

of your Son you show us the splendour

of your adopted children."

Prayer from The Transfiguration. Carthusian Liturgy.

B

+

Illustration av El Greco: Lakoon.

Texten tidigare publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996

samt som privattryck i ett fåtal exemplar 1999.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 1999, 2006.

POLANCO Nr 4, 2006

POLANCO
- tidskrift för ignatiansk andlighet

Nr 4,2006, temanumret "Andliga övningar på gatan. När vi söker och finner Gud i allt" innehåller bland annat:
Hung Trung Pham SJ Är du tillräckligt svag för att bli präst?
David Fleming SJ En medial Gud
Börje Egfors Att gå i kloster - ett dygn
Lusanne Sizoo När celldörren stängs och hjärtat öppnar sig
Christian Herwartz SJ & Christoph Albrecht SJ Den brinnande busken i tunnelbanan
Fredrik Heiding SJ Fattiga mexikaner - mina ovärderliga lärare
Bo I. Cavefors Är befrielseteologin aktuell?
Nicholas King SJ I Jesu sällskap

Redaktör:Mikael Löwegren
Upplysningar om prenumeration med mera...

A CARTHUSIAN : DESCENT TO SAVAGERY

A Carthusian
DESCENT TO SAVAGERY

For Bo I. Cavefors

The Pill slaughters nobility, slaughters
The heart, slaughters faith in the Son of God.
The Pill overthrows temples, depletes
Rank and file, nuns an extinct race,
Priests a dwindling, oppressed few whose power
The heal, to sanctify, is a rusty blade.

The Pill rages triumphantly, slaughters
The hidden force of life, the higher force
Of love and purpose, maims, blinds, mocks.
The Pill slaughters freedom, enslaves man
To lust, the fierce addiction, renders love
An absurd dream and life a masquerade.

The Pill blinds and deadens the mind, slaughters
The babe who enters the unreceptive womb,
The innocent unwelcome in loveless hearts.
The Pill devours the City of God, exalts
The City of Lost Purpose and Plush Death
Degrading life to a puerile escapade.

The Pill slaughters morality, slaughters
The fabric of human togetherness. The Pill
Seeps into the mind unnoticed, perverts
The very purpose of life, to produce souls
Of heroic love: descent to savagery.
The Pill has killed Christ in man and maid...


Copyright©A Carthusian, Great Britan 2006.

JOURNALISTIKENS KAPPVÄNDARE

Introduktion:

Den 19 november 2001 publicerade jag i mailtidskriften Svarta Fanor nedanstående kommentar till diverse svenska kommentarer kring krigen i Afghanistan och Irak. Artikeln finns också i min första bok hos Johan Hammarström, Tagelskjortan (2003).

Läser man idag krönikor av Carl Rudbeck och Per T.Ohlsson är tongångarna annorlunda...

Jag menar att det är absolut nödvändigt att aldrig glömma kappvändarnas opålitlighet, deras fenomenala förmåga att blanda bort korten för att själva alltid hamna i rätt position gentemot de makter som för tillfället är tongivande.

Efter andra världskriget utkrävdes aldrig något ansvar av företrädarna för den journalistik som mer eller mindre aktivt försvarade nazirikets framfart. Vad som skrevs under vansinnesåren med far&son Bush bör inte falla i glömska.

Bo I. Cavefors


SÅ VAR DET MED DEN LIBERALISMEN

Redaktören för tidskriften Smedjan, liberalen Carl Rudbeck, skriver i sin krönika i Sydsvenskan (19.11.01) att "det finns något i islam" som gör muslimer till terrorister. Sålunda: bortemot en miljard presumtiva terrorister är strategiskt utplacerade på jordklotet! Det är väl det man alltid anat, att sann liberalism är detsamma som oförmågan till självkännedom. Finns det inte något i liberalismen som gör liberaler till marknadsterrorister?

Vad tjänar det till att, med Baby-Bushs ord, "röka ut" bin Laden, när hundratals miljoner muslimer står i kö för att ta upp den sotbrända manteln?

Vore det inte bättre att använda samma resurser som nu slösas på ineffektiva militära insatser, till att eliminera orsakerna till terrorism?

Skadeglädjen känner inga gränser när journalister som Per T.Ohlsson (Sydsvenskan) och Staffan Heimersson (Aftonbladet) jublar över att den mest onda av två onda regimer tagit makten i Afghanistans huvudstad Kabul. Visserligen tvingade de fundamentalistiska talibanerna kvinnorna att bära slöja, men minnet av de nu återvändande banditernas och smugglarnas tidigare maktperiod i Kabul, förskräcker: vardagens normalitet för kvinnor var under "alliansens" regim att förnedras, misshandlas och våldtas. Det är dessa våldtäktsmän som idag med USA:s och Storbritanniens effektiva hjälp åter tagit makten i Kabul. Heimerssons reportage i AB den 18 november 2001 skiljer sig föga från de tongångar som presenterades i samma tidning när Hitlerarméerna 1941 var på marsch mot Leningrad.

Jag undrar: var finns i dag - när USA blåser liv i hemliga militärdomstolar med räckvidd ända in i Katrineholms stadsfullmäktige - de svenska demokratiska politiker - och liberaler av alla kulörer - Persson, Svensson, Lundgren, Schyman, med flera, som plötsligt blivit tysta, mycket tysta när det gäller tal om människovärde, mänskliga rättigheter, osv. Varför hörs inga protester från Författarförbund, LO, enskilda fackföreningar, PEN-klubben, kristna svenska ledare, osv? I London demonstrerade tiotusentals människor. I Paris är president och press ytterst kritiska. I Berlin skäms man. Osv, osv. Vad säger Carl Rudbeck? Är det dags att förlåta Slobodan Miloševic - som en gång i tiden, precis som Saddam Hussein och talibanerna, tillhörde USA:s vänkrets - och använda hans erfarenheter som vägröjare för det kulturernas krig som George W., Gladstone Tony och vår egen Göran nu bedriver i Afghanistan?

Även Slobodan var en hejare på att slå ihjäl muslimer och håller säkert med Rudbeck om att "det finns något i islam" som gör muslimer till terrorister.

Men kanske vänder krigslyckan och talibanernas strategi visar sig överlägsen den makt som bygger mer på omfång än innehåll? Att USA:s stridsenheter i huvudsak består av andraklassigt soldatmaterial är knappast någon hemlighet. Dessutom förfogar även talibanerna över hårdföra enheter, sammanförda till Al Qaida-brigaden 055, där en av de högsta cheferna är specialisten på biologisk krigföring, Subhi Abu Setta och utbildningsledare amerikanen Ali Muhammed, en f.d elitsoldat från Green Berets. Åtskilliga amerikanska elitsoldater har växlat front, men det lär bli svårt för de hemliga miltärdomstolarna att lista ut vilka pensionerade grönabaskrar som numera stödjer den islamska kampen mot västerländskt fundamentalistisk marknadsekonomi och dekadens.

Inom 055 förenas två generationer högt kvalificerade terrorister, dels de som under åttiotalet utbildades av västmakterna för att ingå i skilda specialstyrkor, och dels de som på grund av krigsskador istället för att aktivt delta i kampen utbildar nya generationer av stridsvilliga ungdomar. Totalt är bortemot 500 man direkt insatsberedda. De finns i Egypten, Saudi-Arabien, Jordanien, Kenya och Algeriet, Kashmir, Somalia, Tschetschenien och Indonesien. Hur många soldater talibanerna totalt kan ställa upp inom ramarna för 055, är okänt. Under senare tid har också de oppositionella iranska Mudschahe-din-e Chalq fått utbildningshjälp av 055, vilket oroar regimen i Teheran.

Brigaden 055 är inte en militär enhet i klassisk mening utan kämpar i små grupper inom större taliban-enheter. Enligt västlig militär uppskattning kan trettio soldater från 055 hålla ettusen soldater från "nordalliansen" i schack. Det är högst troligt att talibanernas pågående reträtt faktiskt är, som de själva säger, taktiskt betingad, för att locka nordalliansen och deras vänner från väst in i ett mycket långvarigt gerillakrig.

Med detta som bakgrund finns det all anledning lyssna till/läsa tre författare (Eco, Weiss, DeLillo) som visserligen inte uttalar sig om det aktuella kriget i Afghanistan och den alltmer diktatoriska strukturen av USA:s maktvilja, men som i bästa mening speglar den västerländska humanism och/eller kristna tro där människovärde står högre i kurs än krigsindustrins aktier. Hos dessa tre författare är viljan realdemokratisk och inte formaldemokratisk, det vill säga: maktutövare skall aldrig i första hand se till egna utan bevaka de svagares intressen. Det gällde under medeltidens autokratier och det gäller idag när man försöker skapa "en ny världsordning" genom att dra snabbt och skjuta skarpt från höften.


Fotnot: De tre böcker som avses är: Baudolino av Umberto Eco, Situationen av Peter Weiss och Under jord av Don DeLillo. En längre artikel om de här tre böckerna finns också den i Tagelskjortan (ett fåtal exemplar fortfarande i lager av första upplagan...).

Av de i artikeln nämda partiledarna (Persson, Svensson, Lundgren, Schyman) är idag samtliga ute ur leken.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2001, 2003, 2006

KULTUREN - LÖPSEDEL

LÖPSEDEL

IRAN PROVOCERAR

ANALOG NOSTALGI

TV-RISKER

KOMMUNISMENS OFFER

JAMES JOYCE´S PARADOX

BÖGLOBBYN

JOHAN JÖNSON

Tidskriften

KULTUREN

PER-ERIC SÖDERS BOK OM STALINGRAD...

Kristian Lundberg skriver så här i Norrköpings Tidningar om Per-Eric Söders senaste bok, I morgon Stalingrad:

"Jag stötte på Per-Eric Söders romandebut I morgon Stalingrad redan i manusform. Det måste ha varit i mitten av 1980-talet. Jag blev djupt gripen. Det kalla hårda språket, det oundvikliga existentiella dramat som rörde sig mellan raderna. Jag tog för givet att det skulle finna en förläggare. - - - Och nu alltså, så slår bokförlaget PS till med debutromanen I morgon Stalingrad... - - - Vi rör oss från det nazistiska maktövertagandet och fram till slutpunkten Stalingrad - det anmärkningsvärda är Söders enkla stil, hans pregnanta skildring av den vardagliga ondskan. Livet pågår. Övergreppen sker. Allt äger samma värde. I morgon Stalingrad är för mig, fortfarande, en avgörande läsupplevelse, en viktig bok som förmår kombinera estetik med etik."

I Svenska Dagbladet låter det så här, med Stefan Spjuts ord:

"Söder gestaltar krigets vedervärdigheter med en momentan slagkraft och surrealistisk mångsidighet som för tankarna till bildkonsten, till Pablo Picassos Guernica: språkets perspektiv är i upplösning, kroppar och betydelser smälter samman och förvrids, ögon rullar, och mot skyarna upphävs ett isande anskri som inrymmer mänsklighetens ångestfyllda underkastelse inför omänsklighetens svärdseggar. Det är ett vanvettigt bildflöde, och drabbande. Som dödselden från en Katiusja."



Per-Eric Söder: I morgon Stalingrad
206 s., inb.. Stockholm 2006
PS FÖRLAG

BÖGLOBBYN IGEN - andra och sista delen - - för min del

"Budbäraraen granskas" (se: illustrationen t.v. av Beardsley), ja ungefär så har jag sett på de skilda delarna av tv-serien Böglobbyn. I stort sett är betyget jag satt väsentligt under det medelmässigt tillåtna man har rätt kräva av den/de som ger sig in på temat bögeri. Alltför många himlar i rött/svart, alltför många fågelstreck, alltför många bögställen utan action, alltför många bilresor där man ser programledarens arm när den vilat, av trötthet, på ratten, alltför många gator och vägar, alltför många totalt ointressnta intervjuer, alltför många antydda men aldrig genomförda bögmöten. Budbärarna i Böglobbyn har verkligen inte visat den kuk som budbäraren stoltserar med på Beardsleys bild. Jag gissar att en del av de ansvariga för Böglobbyn, som utger sig för att vara hetero, i själva verket i sitt allra innersta är homo. Det är så det brukar vara!

Men... i program 6 har man äntligen skärpt polemiken och attityden, mycket tack vare en mörkhårig smärt ung man i snäva vita byxor och ridstövlar, mycket söt, vars namn jag ej känner till (för slö för att ta reda på...) men som är en durkdriven propagandist för bögeriet som en även estetisk livshållning.

Professor, förlåt PASTOR, Gren, känd från kvällstidningarnas löpsedlar, har det inte lätt i detta program. Jag frågar mig: är Gren helt enkelt dum i betydelsen obegåvad eller har uppståndelsen gjort honom totalt förvirrad. Gren förvandlas från propagandist till narr, inte minst när Arne Weise, i vanliga fall absolut inte min favorit, framför allt inte när han i tv brukar tända ljus på Julafton, talar om och illustrerar bögeriet bland apor och bisonoxar och delfiner... ack ja. Hur skall det gå för världen och framtida släkten? Och Moralen? Denne pastor Gren som talar om Bibelns texter, om Kristus Jesus, om kristen tro som om HAN var den ende teologen, den ende uttydaren av svårtillgängliga texter, osv. Tvåtusen års teologi och erfarenheter och praktisk tillämpning har äntligen fått sitt facit genom en pingstpastor i Visby. Jag TVEKAR att så är fallet. Men vad som förargar, men tyvärr inte förvånar mig, en aning, är varför inte ledande teologer inom svenska lutherska kyrkan, katolska kyrkan, ortodoxa kyrkorna, företrädare för judendom och islam, inte samfällt och kraftigt tar avstånd från att den uppfattning om Gud alla vi andra tror på, kastas i smutsen, trampas på och hånas av predikanter som denne pastor Gren i Pingstkyrkan. Pastor Gren är en häretiker i klassisk stil. Har teologerna, oavsett religiös inriktning, och trons försvarare, oavsett vilken Gudsuppfattning man företräder, helt tappat fotfästet och i någon dunkel samförståndsanda, krupit till korset inför häretiker Grens fabuleringar? Det är inte bögarna som skall tvingas upp på barrikaderna för att försvara sitt existensberättigande: försvararna bör finnas inom alla de religioner vars företrädare fortfarande ärligt och uppriktigt och av hela sitt hjärta tror på... ja på vad? Ja, som, naturligtvis, tror på Gud!

MINARET / Nytt nummer, 4-2006

Ny Minaret

Nr.4 - 2006

Redaktör: Mohamed Omar

Ur innehållet:

Ashk Dahlén Eric Hermelin och islams mystik

Bo Ibn al-Waqt Gustavsson Sophia perennis i Tomas Tranströmers diktning

Tord Talip Olsson Islamisk religiositet - betraktad snett inifrån

Olof Heilo Aristoteles i Bagdad

Göran Lundstedt Schaiken i Lund och Ekelöf

Ingemar Leckius Al-Halladj

Mohamed Omar O tempora, o mores

Bo I. Cavefors Tagelskjorta och mystik

Abdal Hakim Murad Anglomuslimer

.

Prenumeration och andra ärenden: Mail

ITALIEN - DETTA FÖRFÄRLIGA LAND...

Bo I. Cavefors
ITALIEN – DETTA FÖRFÄRLIGA LAND…

eller ett oförglömligt romarrike?

Italien, ett land där man måste betala entréavgift till hotellägare eller kommunalentrepenörer för att få lov att doppa tårna i havet. Italien, ett land där man saluför pojkarna som smäckra ”latinos” trots att de i allmänhet är småfeta och bor hemma hos mamma. Italien, ett land som lever högt på ett kreativt förflutet som idag mestadels förvandlats till formgivning av espressomaskiner och skor… Kort sagt, Italien är överreklamerat och kan så vara därför att fasaden, ja de strålkastarbelysta vackra fasaderna från skilda årtusenden, är överdådigt ornamenterade, det banala innehållet inslaget i vackert omslagspapper… Eller som en italiensk skofabrikör sa i en brittisk tv-dokumentär häromdagen (december 2006): en butiksägare som vill nå framgång, måste skaffa sig en snygg plastpåse.

Varför denna utgjutelse, frågar någon? Utgjutelse, icke alls. Jag bodde i Italien i exakt tjugo år och dessförinnan återkom jag regelbundet under decennier. De enda vistelser jag ångrar är ett antal förskräckliga vinterdagar, utspridda mellan 1952 och 2000, i Milano, med isande regn från alperna, som, efter att ha svept gatorna rena i Como, piskade milanesarnas välskräddade ryggar.

Det finns en tendens i Europa norr om alperna att förhärliga Italien därför att det är landet där citronerna mognar så långt norrut som i Limone vid Gardasjön, och där solen skiner, om inte alltid så i alla fall ganska ofta. I alla fall på Sicilien.

Bortsett från vädret, antingen för varmt eller för kallt, så är Milano en trevlig stad. Första gången jag var där, 1952, kom jag med tåg från Bern till den fantastiska Mussolinistationen, verkligen ett monument över fascistisk makt. Antingen man fascineras eller skräms så är Stazione Centrale en ståtlig och potent byggnad. Mycket kropp. Ett par år senare hade jag, just fyllda 18, köpt min första Triumph. Jacob och jag cruisade oss ner genom hela Europa, på ganska usla vägar, stad för stad, det fanns ju inga autostrador… Uppbyggnadsarbetat av Tysklands sönderbombade städer hade ännu inte fått full fart. Efter en hel del turbulenta bemötanden från människor som inte gillade kombinationen svart/vitt, fann vi atmosfären i Milano helt annorlunda och omvänd, dvs där var det jag som var mer exotisk än Jacob, möjligen beroende på att det blonda stod så fint mot det svarta. Milanesarna är ju experter på design. Bögeriet var sofistikerat och vi har nog aldrig haft så mycket sex med äldre män (tjugoåringar anser alla män från fyrtio och upp till hundra vara ”’äldre män”) som den gången och vid kommande besök i Milano. Lärorikt. Det blev angeläget att öppna ett konto i Banco di Santo Spirito eftersom resecheckarna tog slut och krogarna vid Galleria Vittorio Emanuele var dyra.

På egen hand var jag i Milano första gången 1960 i sällskap med Ezra Pound, för att hälsa på hans italienske förläggare, Vanni Scheiwiller, också han, som jag, knappt mer än tjugo år. Scheiwiller hade förlaget hemma hos föräldrarna, i sitt gamla pojkrum, med en underbart bred och skön säng.

Första gången Jacob och jag hamnade i Milano berodde egentligen på mitt sökande efter min pappa. Första gången gav mersmak och vi återvände ett otal antal gånger. 1954 hade någon rekommenderat mig att söka upp en ung jesuit, som var från Turin, Carlo Maria Martini. Men han fanns varken i sin hemstad Turin eller i Milano, utan vid Gregoriana i Rom. Alltså in i bilen igen och via Genua – fantastiska hamnkvarter, skitiga gränder, rena Dickensmiljön – och den slingrande kustvägen med många och trånga tunnlar, kom vi fram till de tusentals marinsoldaternas spermadoftande stad, La Spezia. Under sista etappen på vägen till Rom stannade vi naturligtvis till för en stunds behövlig eftertanke och bad våra böner vid Ignatius-kapellet i La Storta. Martini blev en av mina biktfäder och var så, med decennielånga uppehåll…, till in på 1990-talet. Så småningom gav jag ut några böcker, i tysk översättning, av den då nyutnämnde kardinalen Martini som samtidigt var ärkebiskop i Milano, där han öppnade en meningsfull dialog med Röda Brigaderna. Jag minns ett jättelikt massmöte, på piazzan utanför katedralen, med tiotusentals deltagare, då Martini försökte lugna de upprörda känslorna hos stadens borgare. Samtidigt var en av sönerna till min advokat i Milano, Federico Bianchi, röd-brigadist. De här något turbulenta relationerna till och i Milano hindrade inte att den svenska generalkonsuln under 1980-talet, bjöd in Marianne och mig till mottagningarna när kungaparet var på shoppingbesök. Realism är en livshållning som har acceptans i Milano.

Nostalgi, nostalgi? Kanske dock ej. Italien är ett land i kris och har så varit sedan landet kom till genom konstgjord andning 1861, med Sicilien och Savoien som dominerande makter också efter sammanslagningen. Venedig, Bologna, ja också Florens, hade då, för länge sedan, förlorat politiskt inflytande. Kvar fanns, för att tala med skofabrikanten i tv-programmet, butiksägare med vackra varupåsar.

Sedan decennier hävdar sociologer att orsakerna till Italiens ständigt återkommande kriser är strukturella. Det är en felsyn. Problemen är inte av den arten utan historiskt och kulturellt betingade. Den nu pågående processen då det politiskt-institutionella systemet sakta men säkert bryts ned, har pågått sedan andra världskrigets slut och den vägen mot apokalyps följer på en dynamisk utveckling som började vid sammanslagningen 1861 och som i sin tur gick jämsides med den påbörjade industrialiseringen. FIAT är ett mångtydigt ord.

Italiens kultur-antropologiska historia är viktigare än landets regentlängder och maktpositioner. Därför har hittills apokalypsen alltid avvärjts… i sista sekunden. Italienarnas kreativitet, industriella och maktpolitiska vitalitet kan emellertid också vara förödande effektiva destabiliseringsvapen och kasta landet in i kriser, som emellertid alltid avvärjes… i sista sekunden. Italien tillhör alltid ”segrarmakterna”. Detta mot sig själv kämpande tvåfrontskrig, samtidigt fört med grandezza och slag under bältet… har förmodligen kommit till vägs ände. Kristdemokraternas moraliska kollaps, kommunistpartiets förvandling till ett medelklassparti i stark konkurrens om väljarna med det liberaliserade gamla fascistpartiet och regionernas ökade makt inom egna gränser går stick i stäv med Mussolinis krav på en stark centralmakt. Mussolini? Ja, jag menar att fascismen fortfarande är en stark maktfaktor i Italien och att den redan börjat regera landet. Inte som ”fascister” och inte som Mussolinis ”barnbarn”, men i den historiska och kulturella tradition Duce så väl tog tillvara.

Benito Amilcare Andrea Mussolini var ett politiskt fenomen som bör studeras inte minst av de politiska rörelser, partier, som anser sig även ha ett socialt rättvisekrav på programmet. Varför? Därför att det mesta av Mussolinis italienska vardag fortfarande är högst levande. Industrikoncerner, tex FIAT, som under Mussolinis tid, inte minst tack vare effektiv hjälp från staten växte till i styrka har under decennierna efter Mussolini mognat och är i dag en del av det legala och legitima Italien. Italienskt rättsväsende har föga förändrats och Italiens fackföreningar och politiska partier från höger till vänster står lika fast vid Mussolinis sociala reformer som Sven Dufva offrade livet för en gammal bro. Hellre döden dö än att slå till reträtt.

Italien är en anakronism i dagens Europa. Som Sverige. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige under 1930- och 1940-talen överensstämmer i stort sett med Mussolinis populistiska aktioner made in Italia. Det gäller även uppbyggnaden av folkbildningsorganisationer som Dopo Lavoro, ett italienskt ABF, den italienska Folket-Hus-rörelsen och de italienska motsvarigheterna till Unga Örnar, Balilla och Avantguardia.

I nittonhundratrettiotalets fascistiska Italien byggdes ett samhälle med stora likheter med det socialdemokratin åstadkom i Sverige. Båda länderna förvandlades snabbt, oändligt snabbare än i Storbritannien, från agrarland till industriland, till teknokrati. I Italien konkretiserat genom Carta del Lavoro 1927 och Consiglio nationale delle corporazioni 1943. All denna politik och samhällsomvandling till trots fanns det för huvudrollsinnehavaren också ett annat liv. Mussolini stod inte alla dagar på tribuner, rynkade ögonbrynen och spände käkmusklerna. Ganska ofta ägnade han sig åt intellektuella och litterära övningar, som skribent i Proletario de New York och Avanguardia Socialista, med funderingar kring att skriva en egen filosofihistoria i Nietzsches anda, Storia della filosofia. Han översatte skönlitteratur från tyska och franska och skrev essäer om Friedrich Gottfried Klopstock, om August von Platens homoerotiska diktning, om kvinnorna i Friedrich von Schillers Wilhelm Tell och om Nietzsches filosofi. Dessutom gav han, enligt eget omdöme, ut en ”fruktansvärt dålig roman” om kärlekshistorien mellan Trentinokardinalen Madruzzo och den vackra Claudia, Claudia Particella, l’amante del cardinale.

I Trento startade Mussolini tidningen Il popolo. I samma stad var samtidigt Alcide Degasperi chefredaktör för den katolska tidningen Il Trentino. Under perioden som chefredaktör för var sin tidning grundlades aversionen mellan de båda blivande statsdemonerna. Degasperi föraktade socialistjournalisten Mussolini och såg honom som en ”desperado och anarlist”. Mussolini som hyste ett osläckligt hat mot kejsaren i Wien, kontrade med påståendet att Trentinos katoliker var arvtagare till ”bödlarna” som ”tog livet av San Simonino och som dödat dussintals oskyldiga judar”. För Mussolini var vid den här tiden, dvs långt innan han som Duce närmade sig Vatikanen, religion ett narrspel och Degasperi en räv. Faktiskt var Degasperi ombud för den österikisk-ungerska maktapparaten i den här delen av Italien, som först 1918 blev italienskt på riktigt. Mussolini samlade debattartiklarna i boken Il’Trentino veduto da un socialista. Den boken bör man läsa om man vill lära sig något om mussolinsk fascism, precis som Mein Kampf ger god vägledning åt den som vill lära sig något om hitlersk nationalsocialism.


+ + +

Arton- och nittonhundratalens italienska historiefilosofi bör även den studeras. Mellan Bari och Bolzano är filosofi och politik ofta ett och detsamma. Politiske filosofen Giovanni Gentile (1875-1944) spelar fortfarande en avgörande roll när det gäller för professionella politiker att lägga örat till marken och lyssna sig fram till vad il popolo kräver.

Vem var denne Gentile? På väg till ett möte med Mussolini i Gardone vid Gardasjön den 15 april 1944 mördas Gentile utanför sitt hem i närheten av Florens. Attentatorn skriker: ”Jag dödar en idé, inte en människa”. Även hos sina motståndare är Gentile en stor filosof och i motsats till Martin Heidegger var han även en inflytelserik politiker.

Benedetto Croce såg Gentile som Heideggers lärofader men menade också att tysken med idén om DET ENTYDIGA SKEENDET var klok nog att förskansa sig bakom dimridåer om vad det entydiga skeendet konkret kan innebära. Gentile är i sin filosofi öppnare än lärjungen och talar ett naknare maktspråk när han myntar begreppet DEN ENTYDIGA AKTIONEN. Croce menar att Gentilie är mindre naiv än Heidegger och därför överlägsen denne.

I den fascistiska staten är Gentile en första rangens politiker: senator, kulturminister och rådgivare till Duce. Fascismens båda ledande teoretiker, Gentile och Mussolini, sammanfattar vad de menar med det korporativa samhället i en essä till 1932 års edition av Enciclopedia italiana (Dottrine del fascismo) och där klargörs utan omsvep att fascism är något helt annat än nationalsocialism. Idéerna blir, minst sagt, populära. När Gentile kräver att universitetslärarna skall avlägga trohetsed till fascistregimen, vägrar endast 20 av totalt 1200 professorer. För övrigt driver Gentile en toleransens kulturpolitik och fortsätter sitt filosoferande utefter de riktlinjer han påbörjat 1899 med Marxanalyser som förebådar Georg von Lukács och Karl Korch, och som får avgörande betydelse för den fascistiska statens inställning till konstnärligt skapande. Andra pedagogiska ledstjärnor för denna kulturpolitik är Machiavelli och den av fascisterna fängslade Antonio Gramsci, vilka båda, som Gentile, hävdar att man inte skall tvinga människor till samtycke, eftersom övertygelse är effektivare än våld. Från 1940 bemödar han sig om att tina upp de frusna relationerna till andra filosofiskolor och idépolitiska riktningar.

Gentile talade med kommunisterna. Det gick alldeles utmärkt. Dialogen mellan fascism och kommunism togs sedan upp på 1990-talet och därmed har också påståendet att Groce tog avstånd från Gentile torpederats. Istället anser man numera att relationerna dem emellan var ett komplicerat givande och tagande även sedan fascisterna kommit till makten och i princip kunde ha totalisolerat Groce. När Augustino del Noce i en studie över Gentile analyserade dennes Marxstudier och hävdade att de följsamt och naturligt anknyter till fascistiska idéer protesterade inte ens vänsterfilosofer som Giacomo Marramo, Massimo Cacciari och Gianni Vattimo. Denna acceptans från mitten av 1990-talet liknade turbulensen 1922: var hamna, i något av marxpartierna eller hos Mussolini.

Den allmänna uppfattningen är att den politiska mitten, dvs kristdemokraterna med hjälp av diverse quislingar, har regerat Italien sedan 1945 och skapat dagens Italien. I dag kan det ytligt sett se ut som om ny polarisering mellan höger och vänster är på gång. Men hur mycket vänster är Prodi och hur mycket höger är Bellusconi? Befinner sig inte båda någonstans på den entydiga aktionens väg? Det vänsterns formuleringsföreträde som var tongivande under efterkrigsdecennierna ifrågasattes samtidigt av krafter som i sak strävar efter ”folkmakt”, som vänstern, men med andra förtecken. Resistenza uppfattas annorlunda idag än så sent som på 1980-talet. När partisanerna tidigare framställdes som hjältar och påstods ha dödat mer än hälften av de i norra Italien stationerade tyska soldaterna, så hade detta intet med historisk faktasanning att skaffa.

Italien var sedan 1861 ett på alla områden splittrat land när de allierade sommaren 1943 landsteg i söder. Det blev än värre för italienaren när tyska trupper den 8 september samma år ryckte in för att hjälpa Mussolini starta Salò-republiken, den Sociala Republiken, därför att samtidigt börjar de allierades terrorbombningar av italienska städer. Man trodde sig kunna upprätta succén från Tyskland med utplånandet av städer som Dresden, Hamburg och Frankfurt. Men alperna skiljer italienare från tyskar. De allierades terrorbombningar krävde fler dödsoffer bland civilbefolkningen än som tidigare krävts under tysk ockupation av hela landet. Jämför gärna med USA:s och Storbritanniens agerande i Irak idag. De allierades terrorbombning av italienska städer hade – det bekräftas av ett otal undersökningar – större subversiv inverkan på befolkningen gentemot partisanerna än gentemot Mussoliniregimen. Lärdom: man kan inte bomba bort diktatorer. Klyftan mellan medelitalienaren och partisanitalienaren suddas långsamt ut men var fullt möjlig att politiskt utnyttja långt in på 1990-talet. Få vågar tala om detta politiska sprängstoff så länge efterkrigstidens ekonomiskt och politiskt ledande klasser sitter vid makten. Första republikens institutioner ligger fortfarande i koma och kommer så småningom att utsättas för direkta statskuppsförsök av andra republikens maktelit med Silvio Berlusconi i spetsen. Denne skicklige entreprenör omges idag av samma kretsar vilka under 1970- och 1980-talen terroriserade och utövade makt genom frimurarlogen P2. Det är anmärkningsvärt, men föga uppmärksammat att lördagen före parlamentsvalet 1974 frikänner högsta domstolen i Rom de för ”politisk konspiration” anklagade ledarna i P2, däribland Berlusconi.

Tveklöst finns det i Italien en allmän småborgerlig känsla för ”kapitalism”, dvs att ha en egen ”firma”, att äga sin bostad, osv, men staten har sällan intuition nog att känna efter hur detta behov skall lösas, varken individuellt eller kollektivt. Regeringarna efter 1945 saknade den politiska etik som övertygade människor om att det lönade sig att hålla sig lojal gentemot statens institutioner, tex skatteverket. I italienarens bel paese, i deras vackra land med mognande citroner och evig sol, där slogs i spillror Max Webers tes om att utvecklingen till kapitalism endast är möjlig i länder som styrs med protestantisk etik som grundfundament. I Italien har den materiella och industriella utveckling fullbordats utan att människor ändrat livsstil och världsbild, mer än att även i detta småborgerligetens land får småbutiker stryka på foten för stormarknader. Utvecklingen i Italien emotsäger Webers tes, och just där finns problemet: ett land som är så genomindustrialiserat och sekulariserat som Italien, har trots detta inte förändrats mentalt. Italien är idag samma Italien som före industrialiseringen. Begreppet individualism som i övriga Europa är ett positivt begrepp och som människor norr om alperna traditionellt förknippar med italienare, förses i Italien med negativa förtecken. Individualism på italienska är att systematiskt skada statens intressen. Därav kritiken mot Resistenza och på grund av denna negativa tolkning av individualism gick det ingen ”tryckvåg” av vanmäktig sorg genom ”hela det italienska samhället” när domaren Giovanni Falcone mördades av maffian 1992, som Tomas Lappalainen skriver i den romantiserande maffiaboken Maffia (1993). Möjligen svepte ”tryckvågen” genom massmedierna, men medelitalienaren som varken intresserar sig för maffiosos eller något mer legala politiker, tog det hela kallt, mycket medveten om skillnaden mellan dem ”där uppe” – dit maffian hör, definitivt – och dem ”där nere”, där butiksägaren och statstjänstemannen hör hemma.

Italienare är dessutom vana vid statsterrorism, vars mål och medel inte sällan har samma ”fiender” som maffian. Våldet som statsfilosofi omfattas av alla politiska partier/rörelser i Italien eftersom man är medveten om att utan statsterrorism är slaget förlorat mot den politiska och merkantila terrorismen. Det innebär att maffians makt försvinner först den dag staten, staten och inte maffian, garanterar medborgarnas elementära rättigheter och behov, bröd och vin på bordet, en kudde att luta huvudet emot och barnens skola. I denna strävan efter trygghet bjuder såväl nyfascister som radikala vänsterrörelser (ej kommunistpartiet och/eller dess avläggare, utan fria grupper som Röda Brigaderna) en viss trygghet. Åtskilliga av åklagarna i processerna mot den ekonomiska brottsligheten, tex mot Berlusconi, är öppet nyfascister. Framför allt sicilianerna är medvetna om att den demokratiska parlamentariska staten aldrig kan använda det massiva våld som krävs för att krossa maffian. Det är sålunda inte, som ofta hävdas, att maffian erbjuder våldsbaserat skydd ”i strid” mot det statliga våldsmonopolet; maffians beskyddande våld är möjligt därför att statligt våldsmonopol är omöjligt sedan Mussolini hängdes med huvudet nedåt i en lyktstolpe i Milano. Just detta är det besvärliga dilemmat för varje italienare som egentligen är demokrat men som samtidigt av den rå verkligheten lärt sig inse att demokratins möjligheter framför allt kan utnyttjas av de krafter som vill dess undergång.

Det enda kollektivbegrepp som accepteras i Italien, är familjekollektivet. Det är möjligt vidga familjebegreppet till att också omfatta maffiakollektivet. Trots det ofta stora antalet medlemmar i en ”familj” fungerar maffiakollektivet som ett familjekollektiv. Familjens primära intressen och uppslutningen kring ”släkten” är i södra Italien patologiskt och blir som mest extremt inom kriminella ”familjer”. Denna familitarism, denna familjefascism, denna klientelism, resulterar obönhörligen i en form av underleverantörsanda. Böj rygg och sälj. Var rakryggad och kycklingen förblir osåld. Detta nationaldrag utnyttjade Mussolini och den fascistiska rörelsen och denna attityd och insikt om hur makt skapas och vidmakthålles, kännetecknar också dagens politiska partier/rörelser.

Inte utan skäl är renässansdiplomaten Francesco Guicciardina och botpredikanten dominikanern Savonarola, medelitalienarens andliga fäder. Machiavelli har ingen plats i detta Pantheon. Bra så. Machiavellism i soppan gör den visserligen starkare men knappast smakligare. Giucciardini försökte i alla fall, i motsats till vännen Machiavelli, inskränka furstens makt. Den stora antifascistiska koalitionen – under Vatikanens vakande öga – fungerade till in på 1980-talet. Efter statskuppen mot monarkin den 2 juni 1946, formellt via valsedeln, och diskrimineringen av alla nationalstatliga, dvs fascistiska, traditioner, blev det nödvändigt skapa en ny statsliturgi. Med Resistenzamyterna som huvudingrediens. Men kittet torkade efterhand decennierna rann iväg och är idag oanvändbart. Resistenzaslagorden om frihet, solidaritet, levande intresse för existentiella frågor och det franciscanska fattigdomsidealet förenat med patriotism, har, minst sagt, bleknat. Varför? Bland annat därför att Italiens främsta företrädare sällan levde som de lärde. Resistenza som statsmyt gick sotdöden till mötes. Höjdpunkten upplevde denna konstfärdigt snickrade idealism redan 1943-1945, dessa ”livets bästa dagar” som Pietro Nenni (1891-1980) nostalgiskt talade om, en tid då flertalet italienare aktivt engagerade sig för familj och fosterland och släktets framtida segrar. Men samtidigt var Resistenza en geografisk begränsad företeelse, verksam i huvudsak i de områden som stod under tysk makt, det vill säga nord- och mellanitalien. I kungadömets södra delar var fram till amerikanarnas invasion, den statliga, institutionella och konsitutionella kontinuiteten obruten. Övergången från fascism till postfascism och parlamentarisk demokrati, skedde omärkligt. Under hela efterkrigstiden, i alla fall fram till Berlusconis ockupation av tv-kanalerna, stödde framför allt kristdemokrater och kommunister sitt politiska handlande på en Resistenzaverklighet som var obekant för en betydande del av befolkningen. Summeras antalet partisaner, fascister och båda sidors sympatisanter kommer man fram till att högst en halv miljon människor var aktivt verksamma. Flertalet italienare tog livet som det kom, överlevde genom att inte ta parti för varken den ene eller andre. Denna övervägande majoritet italienare kunde och kan (de som fortfarande lever…) omöjligen sätta likhetstecken mellan antifascism och kommunism. Sovjetunionen försvann, plötsligt. Tabun faller, även de. Det gäller också fascism och Mussolini, som medelitalienaren vet förvånansvärt föga om. En opinionsundersökning vid mitten av 1990-talet (då fortfarande flertalet italienare hade föräldrar och/ eller mor- och/eller far-föräldrar som upplevt fascismen) visade att åtskilliga ungdomar trodde att Mussolini tillhörde motståndsrörelsen, Resistenza. Konkret resultat av denna bristande historiekunskap blir att det är fullt möjligt dra fram kommunistpartiets alla tillkortakommanden och makabra politiska turer samtidigt som fascismen kan hyllas utan att någon opponerar.

Den så kallade historiska kompromissen – italiensk variant av Saltsjöbadsavtalet – mellan företagsbourgeoisien och den politiska klassen i Italien, innebar inte att man lyckades sopa under mattan de starka sociala motsättningarna mellan syd- och norditalien. Italiens historia sedan landets enande för etthundrafemtio år sedan, är en historia där den ekonomiska klassen i norr tagit starka intryck av den politiska klassen i söder. I söder finns det fantastiska, storslagna Italien, barockens Italien. I norr finns det europeiska Italien, som ständigt vill vidare, som vill reformera, förnya, bygga upp och bygga nytt. Men man bör inte förvillas av att industrialisterna i norr hungrat ut och utnyttjat det fattiga Mezzogiorno i söder, därför att söderns politiker – ej söderns popolo - har gjort ett skickligt motdrag och under alla decennierna sedan 1945 kontinuerligt byggt ut sin makt mot norr och samtidigt i betydande utsträckning lagt vantarna på de norditalienska rikedomarna. Detta blir då skäl nog för den i norr utbredda antipatin mot den politiska nomenklaturan. Det är också ett bekvämt alibi för att angripa Palazzo, Pier Paolo Pasolinis öknamn för makt.

Angreppen mot Palazzo innebär, i alla fall logiskt sett, att samtidigt som man i norr angriper makteliten bör man se till att familjen, det civila samhället, intressegemenskapen, står för högre värden, bättre moral, fler dygder. Men så förhåller det sig sällan. Verkligheten talar ett annat språk. Trots alla skandaler och all korruption inom de politiska partierna, regeras Italien även av alla dessa märkliga intressegemenskaper. Italien är en kartell- och korporationsgemenskap och de politiska partierna en spegel av denna verklighet.

Alltsammans förefaller vara hämtat från sista kapitlet i Tomasi di Lampedusas roman Leoparden, där författaren beskriver Italiens politiska elit som en intressegemenskap där man försöker överleva mellan två oförenliga, universella storheter, katolicism och kommunism, två världsåskådningar som i nästan allt intar motsatta positioner utom på en enda punkt, nämligen att de har som gemensamt intresse att profitera på italienska regeringen som styrinstrument, samtidigt som man föraktar allt vad politikerna vill genomföra. Emellertid: för katolska kyrkan blir Italien som statsbildning allt mindre intressant, i takt med att kyrkan faktiskt blir en världskyrka och tyngdpunkten i verksamheten koncentreras till andra kontinenter än den europeiska. Inte ens påvarna hämtas längre från det italienska språkområdet.

Det är uppenbart att vad som behövs i Italien är en institutionernas och förvaltningarnas effektivisering kombinerat med en medborgaranda som gör reformer genomförbara, reformer av det slag som efter Napoleonkrigen påtvingades preussarna. Det vill säga, en ny civilrättslig lagstiftning, ny ägarstruktur av landets ekonomiska tillgångar – vilket dock inte är detsamma som nyliberal privatisering utan kanske snarare precis tvärtom, tex masspridning av aktier genom kooperativa och korporativa föreningar. En institutionernas reform kräver emellertid att Italien först drabbas av en moralisk revolution av det slag Georg Büchner hoppades skulle förmå Hessens småbönder och lantarbetarproletariat hugga huvudet av storhertigen.

Illustrationer av Herbert List, hämtade från boken Italien, Verlag Schirmer/Mosel, München, Paris, London 1995.
Bild 1. Milano 1950;
Bild 2. Benedetto Croce, Napoli 1949;
Bild 3. Principessa Emilia Pignatelli di Strongoli, Napoli 1960.


Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Kulturen Nr 14 – 2006 (8.12.06). Här något utökad. Avsnittet om Mussolinis verksamheter innan han blev Duce tidigare publicerat i Svenska Dagbladet och Svarta Fanor.

Den tidigare, förkortade versionen av Italien-artikeln finns i Kulturen här...

Läs gärna även:
Evola, den mest obegripliga av alla tiders orosandar
Herbert List: sorgligt men vackert
Måns Holst-Ekström: Ur en kommande roman
Carlo Maria Martini SJ: Den Helige Paulus förvandling
PAULUS - tidskrift för katolsk kultur

Friedrich Zarathustra Nietzsche
Pier Paolo Pasolini samt utdrag ur Petrolio
Guido Zeccola: Dikt

+

Mer bildmaterial till artikeln HÄR!

Copyright©Bo I. Cavefors 2006.