BÖGLOBBYNS INTERNA SMUSSLANDE

Bo I. Cavefors
BÖGLOBBYNS INTERNA SMUSSLANDE

När den Store Diplomaten i ett märkligt tv-program som kallas Böglobbyn, framträder och berättar om kuksugandet i Stockholms Parker för ett antal decennier sedan, kan det kanske kanske kanske vara av intresse att veta hur en ung man som bara då och då upplevde denna säregna miljö, upplevde kryssandet mellan frestelserna(?). I sanning: det var mycket provinsiellt och mycket diskret och mycket oskyldigt… om det överhuvudtaget fanns något som kunde liknas vid ”skuld” eller ”skyldig” i denna verksamhet. Verksamhet? Tja, kanske det. Ibland, möjligen.

Först ett avsnitt ur min bok Valpen som ung man (Svarta Fanors Förlag, 1996):

”En annan sommar (anm.: 1957 eller 1958) arbetar han som sommarvikarie vid Bonniers Fackboksredaktion, men får beskedet att han inte passar som förläggare. När han efter ett par månaders trevligt arbete, slutar, säger förlagschefen åt honom att den som vill ägna sig åt förlagsverksamhet ’måste vara som en terrier’ – och det är han inte; han är ganska lat. Fritiden ägnar han sig åt att försöka lära känna Stockholm så som han tidigare gjort sig hemmastadd i Malmö, framför allt i London, i Zürich och, i någon mån, Köpenhamn. Han vandrar gata upp och gata ned, spanar uppåt husfasaderna för att upptäcka originella kännemärken, går in i butiker för att se på inredningen. Han tycker att Stockholm, arkitektoniskt och stadsplanemässigt, saknar struktur och konsekvens. Den omtalade Mälardrottningens skönhet, med mycket vatten, Gamla Stan och många broar, går honom spårlöst förbi.

Om Stockholm är ett konstverk, finner han konstverket dåligt. Strandvägen är faktiskt intet annat än en tråkig förortsesplanad och Nordiska Kompaniet ett typiskt andraklassvaruhus som säljer andraklasslyxvaror till kunder som gör allt för att inbilla sig själva att de handlar förstaklasslyxvaror därför att de inhandlar varorna på NK.

Han hyr ett par möblerade rum hos änkan Hermelin, rädd om bohaget, i en lägenhet i huset hörnet av Karlavägen/Engelbrektsgatan. Åtskilliga kvällar tillbringar han på Riche och på söndagarna nakenbadar han bland andra bögar på övre soldäck i Saltsjöbaden.

Han cruisar i Humlegården och runt Stadshuset, men avstår när han finner att böglivet i Stockholm är helt annorlunda än det maskulina bögliv han lärt sig älska i London. I Stockholm är det idel irrande blickar, viskningar, ett ständigt roterande och bligande innan något sker – om någonting överhuvudtaget sker. Förskrämt plockas kukar fram ur blygt öppnade gylfar, men ingen klär av sig naken. Människors rädsla och skygghet upplever han också när han på stan försöker få ögonkontakt med flickor. De vänder snabbt bort blicken och han får en känsla av att de tror att han vill våldta dem. Alltsammans är mycket löjligt. ”

När jag idag, den 6 november (på Gustav-Adolf-bakelsens högtidsdag – Saddam Hussein skall hängas) 2006 läser igenom den här texten, tycker jag att jag är mesig i överkant vad gäller beskrivningen av böglivet i Stockholm mot slutet av 1950-talet och in på början av 1980-talet, dvs så länge jag då och då, vid snabbvisiter i staden, agerade i det.

Rädslan för att exponera sig, att visa att det inte bara handlade om utlösning efter en stressig arbetsdag utan om estetik, vackra kroppar och vackra kukar och söta rumpor, och maskulina bröstkorgar och sköna leenden och mjuka skratt och en öppen och inbjudande och utgivande attityd, var praktiskt taget helt icke-existerande i Isdrottningens Palats. Mycket märkligt var detta för en ung man (född 1935) som sedan mitten av 1940-talet uppfostrats i London, rest en hel del i Europa, vars vänner ofta var bögar och som lärt sig uppskatta bögeriet, såväl den estetiska sidan av det som den rå, ofta sado-masochistiska sexualiteten, som något helt naturligt, eftersträvansvärt och något att ta till sig och, naturligtvis, bjuda på. Bögeriet var för honom en naturlig ingrediens i ett vänskapsförhållande. Var man vänner sög man också av varandra, eller knullade, eller piskade eller vad man föredrog. Sexualitet är faktiskt liv, en del av livet och inte något som sker i skymundan, skrämt, med förbehåll och ursäkter.

När jag travade ner i Humlegården och klädde av mig naken och var kåt på aktiv action dök det i värsta fall upp en man som bjöd hem mig till våningen bortåt Östermalmstorg för att strippa till honoraret av ett glas sherry… Ja, det låter som en story från någon medioker Ingemar-Bergman-film.

Jag roar mig en aning med dessa minnen av böglivet i Stockholm, då. Är det annorlunda nu? Generellt sett har jag en känsla av att i Sverige anses bög vara detsamma som paljetter, smink, puder och falsett. Min erfarenhet, och jag är övertygad om att flertalet som ägnar sig åt bögeri har samma erfarenhet, är att bögen som traktar efter detta svårförklarliga och svårdefinierade ”kärlek mellan män” söker något helt annat än paljetter osv och att man finner honom bland såväl homosexuella män som bland män som betraktas som heterosexuella.

Tyvärr är det så att ett tv-program som Böglobbyn befäster alla virriga fördomar istället för att öppna portarna och bjuda in till en värld väl värd lära känna av alla. Kanske är det dags att skippa diplomatin och tid att övergå till real action.


Illustration: Artikelförfattaren i trettioårsåldern.

Valpen som ung man, 120 kronor inklusive porto.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2006.