JOURNALISTIKENS KAPPVÄNDARE

Introduktion:

Den 19 november 2001 publicerade jag i mailtidskriften Svarta Fanor nedanstående kommentar till diverse svenska kommentarer kring krigen i Afghanistan och Irak. Artikeln finns också i min första bok hos Johan Hammarström, Tagelskjortan (2003).

Läser man idag krönikor av Carl Rudbeck och Per T.Ohlsson är tongångarna annorlunda...

Jag menar att det är absolut nödvändigt att aldrig glömma kappvändarnas opålitlighet, deras fenomenala förmåga att blanda bort korten för att själva alltid hamna i rätt position gentemot de makter som för tillfället är tongivande.

Efter andra världskriget utkrävdes aldrig något ansvar av företrädarna för den journalistik som mer eller mindre aktivt försvarade nazirikets framfart. Vad som skrevs under vansinnesåren med far&son Bush bör inte falla i glömska.

Bo I. Cavefors


SÅ VAR DET MED DEN LIBERALISMEN

Redaktören för tidskriften Smedjan, liberalen Carl Rudbeck, skriver i sin krönika i Sydsvenskan (19.11.01) att "det finns något i islam" som gör muslimer till terrorister. Sålunda: bortemot en miljard presumtiva terrorister är strategiskt utplacerade på jordklotet! Det är väl det man alltid anat, att sann liberalism är detsamma som oförmågan till självkännedom. Finns det inte något i liberalismen som gör liberaler till marknadsterrorister?

Vad tjänar det till att, med Baby-Bushs ord, "röka ut" bin Laden, när hundratals miljoner muslimer står i kö för att ta upp den sotbrända manteln?

Vore det inte bättre att använda samma resurser som nu slösas på ineffektiva militära insatser, till att eliminera orsakerna till terrorism?

Skadeglädjen känner inga gränser när journalister som Per T.Ohlsson (Sydsvenskan) och Staffan Heimersson (Aftonbladet) jublar över att den mest onda av två onda regimer tagit makten i Afghanistans huvudstad Kabul. Visserligen tvingade de fundamentalistiska talibanerna kvinnorna att bära slöja, men minnet av de nu återvändande banditernas och smugglarnas tidigare maktperiod i Kabul, förskräcker: vardagens normalitet för kvinnor var under "alliansens" regim att förnedras, misshandlas och våldtas. Det är dessa våldtäktsmän som idag med USA:s och Storbritanniens effektiva hjälp åter tagit makten i Kabul. Heimerssons reportage i AB den 18 november 2001 skiljer sig föga från de tongångar som presenterades i samma tidning när Hitlerarméerna 1941 var på marsch mot Leningrad.

Jag undrar: var finns i dag - när USA blåser liv i hemliga militärdomstolar med räckvidd ända in i Katrineholms stadsfullmäktige - de svenska demokratiska politiker - och liberaler av alla kulörer - Persson, Svensson, Lundgren, Schyman, med flera, som plötsligt blivit tysta, mycket tysta när det gäller tal om människovärde, mänskliga rättigheter, osv. Varför hörs inga protester från Författarförbund, LO, enskilda fackföreningar, PEN-klubben, kristna svenska ledare, osv? I London demonstrerade tiotusentals människor. I Paris är president och press ytterst kritiska. I Berlin skäms man. Osv, osv. Vad säger Carl Rudbeck? Är det dags att förlåta Slobodan Miloševic - som en gång i tiden, precis som Saddam Hussein och talibanerna, tillhörde USA:s vänkrets - och använda hans erfarenheter som vägröjare för det kulturernas krig som George W., Gladstone Tony och vår egen Göran nu bedriver i Afghanistan?

Även Slobodan var en hejare på att slå ihjäl muslimer och håller säkert med Rudbeck om att "det finns något i islam" som gör muslimer till terrorister.

Men kanske vänder krigslyckan och talibanernas strategi visar sig överlägsen den makt som bygger mer på omfång än innehåll? Att USA:s stridsenheter i huvudsak består av andraklassigt soldatmaterial är knappast någon hemlighet. Dessutom förfogar även talibanerna över hårdföra enheter, sammanförda till Al Qaida-brigaden 055, där en av de högsta cheferna är specialisten på biologisk krigföring, Subhi Abu Setta och utbildningsledare amerikanen Ali Muhammed, en f.d elitsoldat från Green Berets. Åtskilliga amerikanska elitsoldater har växlat front, men det lär bli svårt för de hemliga miltärdomstolarna att lista ut vilka pensionerade grönabaskrar som numera stödjer den islamska kampen mot västerländskt fundamentalistisk marknadsekonomi och dekadens.

Inom 055 förenas två generationer högt kvalificerade terrorister, dels de som under åttiotalet utbildades av västmakterna för att ingå i skilda specialstyrkor, och dels de som på grund av krigsskador istället för att aktivt delta i kampen utbildar nya generationer av stridsvilliga ungdomar. Totalt är bortemot 500 man direkt insatsberedda. De finns i Egypten, Saudi-Arabien, Jordanien, Kenya och Algeriet, Kashmir, Somalia, Tschetschenien och Indonesien. Hur många soldater talibanerna totalt kan ställa upp inom ramarna för 055, är okänt. Under senare tid har också de oppositionella iranska Mudschahe-din-e Chalq fått utbildningshjälp av 055, vilket oroar regimen i Teheran.

Brigaden 055 är inte en militär enhet i klassisk mening utan kämpar i små grupper inom större taliban-enheter. Enligt västlig militär uppskattning kan trettio soldater från 055 hålla ettusen soldater från "nordalliansen" i schack. Det är högst troligt att talibanernas pågående reträtt faktiskt är, som de själva säger, taktiskt betingad, för att locka nordalliansen och deras vänner från väst in i ett mycket långvarigt gerillakrig.

Med detta som bakgrund finns det all anledning lyssna till/läsa tre författare (Eco, Weiss, DeLillo) som visserligen inte uttalar sig om det aktuella kriget i Afghanistan och den alltmer diktatoriska strukturen av USA:s maktvilja, men som i bästa mening speglar den västerländska humanism och/eller kristna tro där människovärde står högre i kurs än krigsindustrins aktier. Hos dessa tre författare är viljan realdemokratisk och inte formaldemokratisk, det vill säga: maktutövare skall aldrig i första hand se till egna utan bevaka de svagares intressen. Det gällde under medeltidens autokratier och det gäller idag när man försöker skapa "en ny världsordning" genom att dra snabbt och skjuta skarpt från höften.


Fotnot: De tre böcker som avses är: Baudolino av Umberto Eco, Situationen av Peter Weiss och Under jord av Don DeLillo. En längre artikel om de här tre böckerna finns också den i Tagelskjortan (ett fåtal exemplar fortfarande i lager av första upplagan...).

Av de i artikeln nämda partiledarna (Persson, Svensson, Lundgren, Schyman) är idag samtliga ute ur leken.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2001, 2003, 2006