9.12.06

ITALIEN - DETTA FÖRFÄRLIGA LAND...


Bo I. Cavefors
ITALIEN – DETTA FÖRFÄRLIGA LAND…
eller ett oförglömligt romarrike?

Italien, ett land där man måste betala entréavgift till hotellägare eller kommunalentrepenörer för att få lov att doppa tårna i havet. Italien, ett land där man saluför pojkarna som smäckra ”latinos” trots att de i allmänhet är småfeta och bor hemma hos mamma. Italien, ett land som lever högt på ett kreativt förflutet som idag mestadels förvandlats till formgivning av espressomaskiner och skor… Kort sagt, Italien är överreklamerat och kan så vara därför att fasaden, ja de strålkastarbelysta vackra fasaderna från skilda årtusenden, är överdådigt ornamenterade, det banala innehållet inslaget i vackert omslagspapper… Eller som en italiensk skofabrikör sa i en brittisk tv-dokumentär häromdagen (december 2006): en butiksägare som vill nå framgång, måste skaffa sig en snygg plastpåse.

Varför denna utgjutelse, frågar någon? Utgjutelse, icke alls. Jag bodde i Italien i exakt tjugo år och dessförinnan återkom jag regelbundet under decennier. De enda vistelser jag ångrar är ett antal förskräckliga vinterdagar, utspridda mellan 1952 och 2000, i Milano, med isande regn från alperna, som, efter att ha svept gatorna rena i Como, piskade milanesarnas välskräddade ryggar.

Det finns en tendens i Europa norr om alperna att förhärliga Italien därför att det är landet där citronerna mognar så långt norrut som i Limone vid Gardasjön, och där solen skiner, om inte alltid så i alla fall ganska ofta. I alla fall på Sicilien.

Bortsett från vädret, antingen för varmt eller för kallt, så är Milano en trevlig stad. Första gången jag var där, 1952, kom jag med tåg från Bern till den fantastiska Mussolinistationen, verkligen ett monument över fascistisk makt. Antingen man fascineras eller skräms så är Stazione Centrale en ståtlig och potent byggnad. Mycket kropp. Ett par år senare hade jag, just fyllda 18, köpt min första Triumph. Jacob och jag cruisade oss ner genom hela Europa, på ganska usla vägar, stad för stad, det fanns ju inga autostrador… Uppbyggnadsarbetat av Tysklands sönderbombade städer hade ännu inte fått full fart. Efter en hel del turbulenta bemötanden från människor som inte gillade kombinationen svart/vitt, fann vi atmosfären i Milano helt annorlunda och omvänd, dvs där var det jag som var mer exotisk än Jacob, möjligen beroende på att det blonda stod så fint mot det svarta. Milanesarna är ju experter på design. Bögeriet var sofistikerat och vi har nog aldrig haft så mycket sex med äldre män (tjugoåringar anser alla män från fyrtio och upp till hundra vara ”’äldre män”) som den gången och vid kommande besök i Milano. Lärorikt. Det blev angeläget att öppna ett konto i Banco di Santo Spirito eftersom resecheckarna tog slut och krogarna vid Galleria Vittorio Emanuele var dyra.

På egen hand var jag i Milano första gången 1960 i sällskap med Ezra Pound, för att hälsa på hans italienske förläggare, Vanni Scheiwiller, också han, som jag, knappt mer än tjugo år. Scheiwiller hade förlaget hemma hos föräldrarna, i sitt gamla pojkrum, med en underbart bred och skön säng.

Första gången Jacob och jag hamnade i Milano berodde egentligen på mitt sökande efter min pappa. Första gången gav mersmak och vi återvände ett otal antal gånger. 1954 hade någon rekommenderat mig att söka upp en ung jesuit, som var från Turin, Carlo Maria Martini. Men han fanns varken i sin hemstad Turin eller i Milano, utan vid Gregoriana i Rom. Alltså in i bilen igen och via Genua – fantastiska hamnkvarter, skitiga gränder, rena Dickensmiljön – och den slingrande kustvägen med många och trånga tunnlar, kom vi fram till de tusentals marinsoldaternas spermadoftande stad, La Spezia. Under sista etappen på vägen till Rom stannade vi naturligtvis till för en stunds behövlig eftertanke och bad våra böner vid Ignatius-kapellet i La Storta. Martini blev en av mina biktfäder och var så, med decennielånga uppehåll…, till in på 1990-talet. Så småningom gav jag ut några böcker, i tysk översättning, av den då nyutnämnde kardinalen Martini som samtidigt var ärkebiskop i Milano, där han öppnade en meningsfull dialog med Röda Brigaderna. Jag minns ett jättelikt massmöte, på piazzan utanför katedralen, med tiotusentals deltagare, då Martini försökte lugna de upprörda känslorna hos stadens borgare. Samtidigt var en av sönerna till min advokat i Milano, Federico Bianchi, röd-brigadist. De här något turbulenta relationerna till och i Milano hindrade inte att den svenska generalkonsuln under 1980-talet, bjöd in Marianne och mig till mottagningarna när kungaparet var på shoppingbesök. Realism är en livshållning som har acceptans i Milano.

Nostalgi, nostalgi? Kanske dock ej. Italien är ett land i kris och har så varit sedan landet kom till genom konstgjord andning 1861, med Sicilien och Savoien som dominerande makter också efter sammanslagningen. Venedig, Bologna, ja också Florens, hade då, för länge sedan, förlorat politiskt inflytande. Kvar fanns, för att tala med skofabrikanten i tv-programmet, butiksägare med vackra varupåsar.

Sedan decennier hävdar sociologer att orsakerna till Italiens ständigt återkommande kriser är strukturella. Det är en felsyn. Problemen är inte av den arten utan historiskt och kulturellt betingade. Den nu pågående processen då det politiskt-institutionella systemet sakta men säkert bryts ned, har pågått sedan andra världskrigets slut och den vägen mot apokalyps följer på en dynamisk utveckling som började vid sammanslagningen 1861 och som i sin tur gick jämsides med den påbörjade industrialiseringen. FIAT är ett mångtydigt ord.

Italiens kultur-antropologiska historia är viktigare än landets regentlängder och maktpositioner. Därför har hittills apokalypsen alltid avvärjts… i sista sekunden. Italienarnas kreativitet, industriella och maktpolitiska vitalitet kan emellertid också vara förödande effektiva destabiliseringsvapen och kasta landet in i kriser, som emellertid alltid avvärjes… i sista sekunden. Italien tillhör alltid ”segrarmakterna”. Detta mot sig själv kämpande tvåfrontskrig, samtidigt fört med grandezza och slag under bältet… har förmodligen kommit till vägs ände. Kristdemokraternas moraliska kollaps, kommunistpartiets förvandling till ett medelklassparti i stark konkurrens om väljarna med det liberaliserade gamla fascistpartiet och regionernas ökade makt inom egna gränser går stick i stäv med Mussolinis krav på en stark centralmakt. Mussolini? Ja, jag menar att fascismen fortfarande är en stark maktfaktor i Italien och att den redan börjat regera landet. Inte som ”fascister” och inte som Mussolinis ”barnbarn”, men i den historiska och kulturella tradition Duce så väl tog tillvara.

Benito Amilcare Andrea Mussolini var ett politiskt fenomen som bör studeras inte minst av de politiska rörelser, partier, som anser sig även ha ett socialt rättvisekrav på programmet. Varför? Därför att det mesta av Mussolinis italienska vardag fortfarande är högst levande. Industrikoncerner, tex FIAT, som under Mussolinis tid, inte minst tack vare effektiv hjälp från staten växte till i styrka har under decennierna efter Mussolini mognat och är i dag en del av det legala och legitima Italien. Italienskt rättsväsende har föga förändrats och Italiens fackföreningar och politiska partier från höger till vänster står lika fast vid Mussolinis sociala reformer som Sven Dufva offrade livet för en gammal bro. Hellre döden dö än att slå till reträtt.

Italien är en anakronism i dagens Europa. Som Sverige. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige under 1930- och 1940-talen överensstämmer i stort sett med Mussolinis populistiska aktioner made in Italia. Det gäller även uppbyggnaden av folkbildningsorganisationer som Dopo Lavoro, ett italienskt ABF, den italienska Folket-Hus-rörelsen och de italienska motsvarigheterna till Unga Örnar, Balilla och Avantguardia.

I nittonhundratrettiotalets fascistiska Italien byggdes ett samhälle med stora likheter med det socialdemokratin åstadkom i Sverige. Båda länderna förvandlades snabbt, oändligt snabbare än i Storbritannien, från agrarland till industriland, till teknokrati. I Italien konkretiserat genom Carta del Lavoro 1927 och Consiglio nationale delle corporazioni 1943. All denna politik och samhällsomvandling till trots fanns det för huvudrollsinnehavaren också ett annat liv. Mussolini stod inte alla dagar på tribuner, rynkade ögonbrynen och spände käkmusklerna. Ganska ofta ägnade han sig åt intellektuella och litterära övningar, som skribent i Proletario de New York och Avanguardia Socialista, med funderingar kring att skriva en egen filosofihistoria i Nietzsches anda, Storia della filosofia. Han översatte skönlitteratur från tyska och franska och skrev essäer om Friedrich Gottfried Klopstock, om August von Platens homoerotiska diktning, om kvinnorna i Friedrich von Schillers Wilhelm Tell och om Nietzsches filosofi. Dessutom gav han, enligt eget omdöme, ut en ”fruktansvärt dålig roman” om kärlekshistorien mellan Trentinokardinalen Madruzzo och den vackra Claudia, Claudia Particella, l’amante del cardinale.

I Trento startade Mussolini tidningen Il popolo. I samma stad var samtidigt Alcide Degasperi chefredaktör för den katolska tidningen Il Trentino. Under perioden som chefredaktör för var sin tidning grundlades aversionen mellan de båda blivande statsdemonerna. Degasperi föraktade socialistjournalisten Mussolini och såg honom som en ”desperado och anarlist”. Mussolini som hyste ett osläckligt hat mot kejsaren i Wien, kontrade med påståendet att Trentinos katoliker var arvtagare till ”bödlarna” som ”tog livet av San Simonino och som dödat dussintals oskyldiga judar”. För Mussolini var vid den här tiden, dvs långt innan han som Duce närmade sig Vatikanen, religion ett narrspel och Degasperi en räv. Faktiskt var Degasperi ombud för den österikisk-ungerska maktapparaten i den här delen av Italien, som först 1918 blev italienskt på riktigt. Mussolini samlade debattartiklarna i boken Il’Trentino veduto da un socialista. Den boken bör man läsa om man vill lära sig något om mussolinsk fascism, precis som Mein Kampf ger god vägledning åt den som vill lära sig något om hitlersk nationalsocialism.


+ + +

Arton- och nittonhundratalens italienska historiefilosofi bör även den studeras. Mellan Bari och Bolzano är filosofi och politik ofta ett och detsamma. Politiske filosofen Giovanni Gentile (1875-1944) spelar fortfarande en avgörande roll när det gäller för professionella politiker att lägga örat till marken och lyssna sig fram till vad il popolo kräver.

Vem var denne Gentile? På väg till ett möte med Mussolini i Gardone vid Gardasjön den 15 april 1944 mördas Gentile utanför sitt hem i närheten av Florens. Attentatorn skriker: ”Jag dödar en idé, inte en människa”. Även hos sina motståndare är Gentile en stor filosof och i motsats till Martin Heidegger var han även en inflytelserik politiker.

Benedetto Croce såg Gentile som Heideggers lärofader men menade också att tysken med idén om DET ENTYDIGA SKEENDET var klok nog att förskansa sig bakom dimridåer om vad det entydiga skeendet konkret kan innebära. Gentile är i sin filosofi öppnare än lärjungen och talar ett naknare maktspråk när han myntar begreppet DEN ENTYDIGA AKTIONEN. Croce menar att Gentilie är mindre naiv än Heidegger och därför överlägsen denne.

I den fascistiska staten är Gentile en första rangens politiker: senator, kulturminister och rådgivare till Duce. Fascismens båda ledande teoretiker, Gentile och Mussolini, sammanfattar vad de menar med det korporativa samhället i en essä till 1932 års edition av Enciclopedia italiana (Dottrine del fascismo) och där klargörs utan omsvep att fascism är något helt annat än nationalsocialism. Idéerna blir, minst sagt, populära. När Gentile kräver att universitetslärarna skall avlägga trohetsed till fascistregimen, vägrar endast 20 av totalt 1200 professorer. För övrigt driver Gentile en toleransens kulturpolitik och fortsätter sitt filosoferande utefter de riktlinjer han påbörjat 1899 med Marxanalyser som förebådar Georg von Lukács och Karl Korch, och som får avgörande betydelse för den fascistiska statens inställning till konstnärligt skapande. Andra pedagogiska ledstjärnor för denna kulturpolitik är Machiavelli och den av fascisterna fängslade Antonio Gramsci, vilka båda, som Gentile, hävdar att man inte skall tvinga människor till samtycke, eftersom övertygelse är effektivare än våld. Från 1940 bemödar han sig om att tina upp de frusna relationerna till andra filosofiskolor och idépolitiska riktningar.

Gentile talade med kommunisterna. Det gick alldeles utmärkt. Dialogen mellan fascism och kommunism togs sedan upp på 1990-talet och därmed har också påståendet att Groce tog avstånd från Gentile torpederats. Istället anser man numera att relationerna dem emellan var ett komplicerat givande och tagande även sedan fascisterna kommit till makten och i princip kunde ha totalisolerat Groce. När Augustino del Noce i en studie över Gentile analyserade dennes Marxstudier och hävdade att de följsamt och naturligt anknyter till fascistiska idéer protesterade inte ens vänsterfilosofer som Giacomo Marramo, Massimo Cacciari och Gianni Vattimo. Denna acceptans från mitten av 1990-talet liknade turbulensen 1922: var hamna, i något av marxpartierna eller hos Mussolini.

Den allmänna uppfattningen är att den politiska mitten, dvs kristdemokraterna med hjälp av diverse quislingar, har regerat Italien sedan 1945 och skapat dagens Italien. I dag kan det ytligt sett se ut som om ny polarisering mellan höger och vänster är på gång. Men hur mycket vänster är Prodi och hur mycket höger är Bellusconi? Befinner sig inte båda någonstans på den entydiga aktionens väg? Det vänsterns formuleringsföreträde som var tongivande under efterkrigsdecennierna ifrågasattes samtidigt av krafter som i sak strävar efter ”folkmakt”, som vänstern, men med andra förtecken. Resistenza uppfattas annorlunda idag än så sent som på 1980-talet. När partisanerna tidigare framställdes som hjältar och påstods ha dödat mer än hälften av de i norra Italien stationerade tyska soldaterna, så hade detta intet med historisk faktasanning att skaffa.

Italien var sedan 1861 ett på alla områden splittrat land när de allierade sommaren 1943 landsteg i söder. Det blev än värre för italienaren när tyska trupper den 8 september samma år ryckte in för att hjälpa Mussolini starta Salò-republiken, den Sociala Republiken, därför att samtidigt börjar de allierades terrorbombningar av italienska städer. Man trodde sig kunna upprätta succén från Tyskland med utplånandet av städer som Dresden, Hamburg och Frankfurt. Men alperna skiljer italienare från tyskar. De allierades terrorbombningar krävde fler dödsoffer bland civilbefolkningen än som tidigare krävts under tysk ockupation av hela landet. Jämför gärna med USA:s och Storbritanniens agerande i Irak idag. De allierades terrorbombning av italienska städer hade – det bekräftas av ett otal undersökningar – större subversiv inverkan på befolkningen gentemot partisanerna än gentemot Mussoliniregimen. Lärdom: man kan inte bomba bort diktatorer. Klyftan mellan medelitalienaren och partisanitalienaren suddas långsamt ut men var fullt möjlig att politiskt utnyttja långt in på 1990-talet. Få vågar tala om detta politiska sprängstoff så länge efterkrigstidens ekonomiskt och politiskt ledande klasser sitter vid makten. Första republikens institutioner ligger fortfarande i koma och kommer så småningom att utsättas för direkta statskuppsförsök av andra republikens maktelit med Silvio Berlusconi i spetsen. Denne skicklige entreprenör omges idag av samma kretsar vilka under 1970- och 1980-talen terroriserade och utövade makt genom frimurarlogen P2. Det är anmärkningsvärt, men föga uppmärksammat att lördagen före parlamentsvalet 1974 frikänner högsta domstolen i Rom de för ”politisk konspiration” anklagade ledarna i P2, däribland Berlusconi.

Tveklöst finns det i Italien en allmän småborgerlig känsla för ”kapitalism”, dvs att ha en egen ”firma”, att äga sin bostad, osv, men staten har sällan intuition nog att känna efter hur detta behov skall lösas, varken individuellt eller kollektivt. Regeringarna efter 1945 saknade den politiska etik som övertygade människor om att det lönade sig att hålla sig lojal gentemot statens institutioner, tex skatteverket. I italienarens bel paese, i deras vackra land med mognande citroner och evig sol, där slogs i spillror Max Webers tes om att utvecklingen till kapitalism endast är möjlig i länder som styrs med protestantisk etik som grundfundament. I Italien har den materiella och industriella utveckling fullbordats utan att människor ändrat livsstil och världsbild, mer än att även i detta småborgerligetens land får småbutiker stryka på foten för stormarknader. Utvecklingen i Italien emotsäger Webers tes, och just där finns problemet: ett land som är så genomindustrialiserat och sekulariserat som Italien, har trots detta inte förändrats mentalt. Italien är idag samma Italien som före industrialiseringen. Begreppet individualism som i övriga Europa är ett positivt begrepp och som människor norr om alperna traditionellt förknippar med italienare, förses i Italien med negativa förtecken. Individualism på italienska är att systematiskt skada statens intressen. Därav kritiken mot Resistenza och på grund av denna negativa tolkning av individualism gick det ingen ”tryckvåg” av vanmäktig sorg genom ”hela det italienska samhället” när domaren Giovanni Falcone mördades av maffian 1992, som Tomas Lappalainen skriver i den romantiserande maffiaboken Maffia (1993). Möjligen svepte ”tryckvågen” genom massmedierna, men medelitalienaren som varken intresserar sig för maffiosos eller något mer legala politiker, tog det hela kallt, mycket medveten om skillnaden mellan dem ”där uppe” – dit maffian hör, definitivt – och dem ”där nere”, där butiksägaren och statstjänstemannen hör hemma.

Italienare är dessutom vana vid statsterrorism, vars mål och medel inte sällan har samma ”fiender” som maffian. Våldet som statsfilosofi omfattas av alla politiska partier/rörelser i Italien eftersom man är medveten om att utan statsterrorism är slaget förlorat mot den politiska och merkantila terrorismen. Det innebär att maffians makt försvinner först den dag staten, staten och inte maffian, garanterar medborgarnas elementära rättigheter och behov, bröd och vin på bordet, en kudde att luta huvudet emot och barnens skola. I denna strävan efter trygghet bjuder såväl nyfascister som radikala vänsterrörelser (ej kommunistpartiet och/eller dess avläggare, utan fria grupper som Röda Brigaderna) en viss trygghet. Åtskilliga av åklagarna i processerna mot den ekonomiska brottsligheten, tex mot Berlusconi, är öppet nyfascister. Framför allt sicilianerna är medvetna om att den demokratiska parlamentariska staten aldrig kan använda det massiva våld som krävs för att krossa maffian. Det är sålunda inte, som ofta hävdas, att maffian erbjuder våldsbaserat skydd ”i strid” mot det statliga våldsmonopolet; maffians beskyddande våld är möjligt därför att statligt våldsmonopol är omöjligt sedan Mussolini hängdes med huvudet nedåt i en lyktstolpe i Milano. Just detta är det besvärliga dilemmat för varje italienare som egentligen är demokrat men som samtidigt av den rå verkligheten lärt sig inse att demokratins möjligheter framför allt kan utnyttjas av de krafter som vill dess undergång.

Det enda kollektivbegrepp som accepteras i Italien, är familjekollektivet. Det är möjligt vidga familjebegreppet till att också omfatta maffiakollektivet. Trots det ofta stora antalet medlemmar i en ”familj” fungerar maffiakollektivet som ett familjekollektiv. Familjens primära intressen och uppslutningen kring ”släkten” är i södra Italien patologiskt och blir som mest extremt inom kriminella ”familjer”. Denna familitarism, denna familjefascism, denna klientelism, resulterar obönhörligen i en form av underleverantörsanda. Böj rygg och sälj. Var rakryggad och kycklingen förblir osåld. Detta nationaldrag utnyttjade Mussolini och den fascistiska rörelsen och denna attityd och insikt om hur makt skapas och vidmakthålles, kännetecknar också dagens politiska partier/rörelser.

Inte utan skäl är renässansdiplomaten Francesco Guicciardina och botpredikanten dominikanern Savonarola, medelitalienarens andliga fäder. Machiavelli har ingen plats i detta Pantheon. Bra så. Machiavellism i soppan gör den visserligen starkare men knappast smakligare. Giucciardini försökte i alla fall, i motsats till vännen Machiavelli, inskränka furstens makt. Den stora antifascistiska koalitionen – under Vatikanens vakande öga – fungerade till in på 1980-talet. Efter statskuppen mot monarkin den 2 juni 1946, formellt via valsedeln, och diskrimineringen av alla nationalstatliga, dvs fascistiska, traditioner, blev det nödvändigt skapa en ny statsliturgi. Med Resistenzamyterna som huvudingrediens. Men kittet torkade efterhand decennierna rann iväg och är idag oanvändbart. Resistenzaslagorden om frihet, solidaritet, levande intresse för existentiella frågor och det franciscanska fattigdomsidealet förenat med patriotism, har, minst sagt, bleknat. Varför? Bland annat därför att Italiens främsta företrädare sällan levde som de lärde. Resistenza som statsmyt gick sotdöden till mötes. Höjdpunkten upplevde denna konstfärdigt snickrade idealism redan 1943-1945, dessa ”livets bästa dagar” som Pietro Nenni (1891-1980) nostalgiskt talade om, en tid då flertalet italienare aktivt engagerade sig för familj och fosterland och släktets framtida segrar. Men samtidigt var Resistenza en geografisk begränsad företeelse, verksam i huvudsak i de områden som stod under tysk makt, det vill säga nord- och mellanitalien. I kungadömets södra delar var fram till amerikanarnas invasion, den statliga, institutionella och konsitutionella kontinuiteten obruten. Övergången från fascism till postfascism och parlamentarisk demokrati, skedde omärkligt. Under hela efterkrigstiden, i alla fall fram till Berlusconis ockupation av tv-kanalerna, stödde framför allt kristdemokrater och kommunister sitt politiska handlande på en Resistenzaverklighet som var obekant för en betydande del av befolkningen. Summeras antalet partisaner, fascister och båda sidors sympatisanter kommer man fram till att högst en halv miljon människor var aktivt verksamma. Flertalet italienare tog livet som det kom, överlevde genom att inte ta parti för varken den ene eller andre. Denna övervägande majoritet italienare kunde och kan (de som fortfarande lever…) omöjligen sätta likhetstecken mellan antifascism och kommunism. Sovjetunionen försvann, plötsligt. Tabun faller, även de. Det gäller också fascism och Mussolini, som medelitalienaren vet förvånansvärt föga om. En opinionsundersökning vid mitten av 1990-talet (då fortfarande flertalet italienare hade föräldrar och/ eller mor- och/eller far-föräldrar som upplevt fascismen) visade att åtskilliga ungdomar trodde att Mussolini tillhörde motståndsrörelsen, Resistenza. Konkret resultat av denna bristande historiekunskap blir att det är fullt möjligt dra fram kommunistpartiets alla tillkortakommanden och makabra politiska turer samtidigt som fascismen kan hyllas utan att någon opponerar.

Den så kallade historiska kompromissen – italiensk variant av Saltsjöbadsavtalet – mellan företagsbourgeoisien och den politiska klassen i Italien, innebar inte att man lyckades sopa under mattan de starka sociala motsättningarna mellan syd- och norditalien. Italiens historia sedan landets enande för etthundrafemtio år sedan, är en historia där den ekonomiska klassen i norr tagit starka intryck av den politiska klassen i söder. I söder finns det fantastiska, storslagna Italien, barockens Italien. I norr finns det europeiska Italien, som ständigt vill vidare, som vill reformera, förnya, bygga upp och bygga nytt. Men man bör inte förvillas av att industrialisterna i norr hungrat ut och utnyttjat det fattiga Mezzogiorno i söder, därför att söderns politiker – ej söderns popolo - har gjort ett skickligt motdrag och under alla decennierna sedan 1945 kontinuerligt byggt ut sin makt mot norr och samtidigt i betydande utsträckning lagt vantarna på de norditalienska rikedomarna. Detta blir då skäl nog för den i norr utbredda antipatin mot den politiska nomenklaturan. Det är också ett bekvämt alibi för att angripa Palazzo, Pier Paolo Pasolinis öknamn för makt.

Angreppen mot Palazzo innebär, i alla fall logiskt sett, att samtidigt som man i norr angriper makteliten bör man se till att familjen, det civila samhället, intressegemenskapen, står för högre värden, bättre moral, fler dygder. Men så förhåller det sig sällan. Verkligheten talar ett annat språk. Trots alla skandaler och all korruption inom de politiska partierna, regeras Italien även av alla dessa märkliga intressegemenskaper. Italien är en kartell- och korporationsgemenskap och de politiska partierna en spegel av denna verklighet.

Alltsammans förefaller vara hämtat från sista kapitlet i Tomasi di Lampedusas roman Leoparden, där författaren beskriver Italiens politiska elit som en intressegemenskap där man försöker överleva mellan två oförenliga, universella storheter, katolicism och kommunism, två världsåskådningar som i nästan allt intar motsatta positioner utom på en enda punkt, nämligen att de har som gemensamt intresse att profitera på italienska regeringen som styrinstrument, samtidigt som man föraktar allt vad politikerna vill genomföra. Emellertid: för katolska kyrkan blir Italien som statsbildning allt mindre intressant, i takt med att kyrkan faktiskt blir en världskyrka och tyngdpunkten i verksamheten koncentreras till andra kontinenter än den europeiska. Inte ens påvarna hämtas längre från det italienska språkområdet.

Det är uppenbart att vad som behövs i Italien är en institutionernas och förvaltningarnas effektivisering kombinerat med en medborgaranda som gör reformer genomförbara, reformer av det slag som efter Napoleonkrigen påtvingades preussarna. Det vill säga, en ny civilrättslig lagstiftning, ny ägarstruktur av landets ekonomiska tillgångar – vilket dock inte är detsamma som nyliberal privatisering utan kanske snarare precis tvärtom, tex masspridning av aktier genom kooperativa och korporativa föreningar. En institutionernas reform kräver emellertid att Italien först drabbas av en moralisk revolution av det slag Georg Büchner hoppades skulle förmå Hessens småbönder och lantarbetarproletariat hugga huvudet av storhertigen.


Illustrationer av Herbert List, hämtade från boken Italien, Verlag Schirmer/Mosel, München, Paris, London 1995.
Bild 1. Milano 1950;
Bild 2. Benedetto Croce, Napoli 1949;
Bild 3. Principessa Emilia Pignatelli di Strongoli, Napoli 1960.


Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Kulturen Nr 14 – 2006 (8.12.06). Här något utökad. Avsnittet om Mussolinis verksamheter innan han blev Duce tidigare publicerat i Svenska Dagbladet och Svarta Fanor.

Den tidigare, förkortade versionen av Italien-artikeln finns i Kulturen här...

Läs gärna även:
Evola, den mest obegripliga av alla tiders orosandar
Herbert List: sorgligt men vackert
Måns Holst-Ekström: Ur en kommande roman
Carlo Maria Martini SJ: Den Helige Paulus förvandling
PAULUS - tidskrift för katolsk kultur
Friedrich Zarathustra Nietzsche
Pier Paolo Pasolini samt utdrag ur Petrolio
Guido Zeccola: Dikt
+
Mer bildmaterial till artikeln HÄR!



Copyright©Bo I. Cavefors 2006.


11 comments:

Johan said...

Den här texten var intressant läsning.

//JJ

musse said...

varför pratar du så mycket om bögsex? är det viktigt i sammanhanget?

musse said...

varför pratar du så mycket om bögsex? är det relevant i sammanhanget?

Bo I. Cavefors said...

Ja.

musse said...

Varför? Lika lite som mina heterosexeulla erfarenheter har någon betydelse för när jag skriver om något helt annat..

Bo I. Cavefors said...

Min artikel är ingen akademisk uppsats utan en självbiografisk skildring om hur jag upplevt och upplever Italien och företeelser i Italien.

Jag ser med spänning fram emot en skildring av dina heterosexuella upplevelser, framför allt om du inte uppträder anonymt.

musse said...

Eftersom jag är uppvuxen med en rätt så negativ syn på sexualiteten och materien, liknande den gnostiska tanken att människan är fången i materien, så har jag aldrig sett sexualiteten som någonting värdefullt i sig. Själva njutningen har jag uppfattat som svarande för människans "lägre" sidor och det "högre" har varit att kontemplera över det Oförgängliga. Idag är bilden mer komplicerat även om jag fortfarande ogärna "visar upp" mina djuriska sidor för allmänheten. Kanske i rädsla för allt bli dömd, kanske i oron över att förlora min godhet i andras ögon.

Bo I. Cavefors said...

Intressant. Kanske ligger det i min "natur", i min exhibitionism, i min "smak" för sado-masochism, att bli penetrerad, "dömd" och just därigenom inte förlora min "godhet" i andras (och i mina egna) ögon. Efter vad jag lärt i skolan och i livet ser jag kristendomens rötter långt bort Kristus Jesus. Mysteriet, sexualiteten, den utlevda extasen, inkluderande det som därav är ren och oförfalskad sexualitet, ser jag som en stor tillgång när jag vågar ta vara på den.

Anonymous said...

Herregud säger jag bara. Du vet verkligen inte vad du snackar om. En SVENSK som ens uttalar sig om Italien? skämmigt. Italien är bättre i alla avseenden än Sverige. Lilla du, vad gjorde ditt land medan vi var låååångt framåt? Ni bodde i hyddor haha. Kom inte och sancka, du baserar saker på nada.

Bo I. Cavefors said...

hej anonymous...
trevligt att du inte gillar min artikel...
jag bodde faktiskt i italien under tjugo år, från 1980 till 2000...
varför är du anonym?

Victor H said...

Tackar för fin läsning. Jag upplever dock dagens stämning i Italien, iaf kring västkusten (Livorno, Siena, Grosetto), i medborgaranda räknat, som väldigt bra och utvecklat. Sen att folkligt missnöje, engagemang och organisering sällan når de politiska beslutsfattarna/ekonomiska makthavarna är väl ganska så typiskt oavsett.
Jag vill ha vintips. Italienska kommunistviner. Vad drack kämparna i röda brigaderna och liknande? Inbillar jag mig, eller är det inte så att det finns en röd tråd i vindrickandet från Gramsci till RB till nu?
Jag törstar!