Bo I. Cavefors
EN GUDABENÅDAD ÄPPELPRÄST
Bok: Äpfel & Birnen, gesehen und gemalt von Korbinian Aigner. Edition Spangenberg, München 1993.
Kyrkoherden Korbinian Aigner var passionerad äppelälskare. Så till den milda grad att han även under vistelsen i koncentrationslägret Dachau lyckades provocera fram fyra nya sorter. Aigner, som dessutom var konstnär, avbildade över tusen äppel- och päronsorter. Sensuellt och kärleksfullt.
För att för tusende gången skänka en tanke åt de gamla grekerna menade de att aftonstjärnans trädgård, det vill säga Paradiset, finns där solen sjunker ned i havet. Där vaktar ormen Ladon träd med extremt läckra äpplen. Äpplen, ja, trots att det finns specialister som tvivlar på att det var äpplen. Kanske var det granatäpplen eller citroner. Samma osäkerhet härskar vad gäller de kultäpplen Ramses II skördade i Nildeltat. Däremot är man säker på att de 400 bronsäpplen som kung Salomo smyckade Jerusalems tempel med ej var äkta, det var granatäpplen. Och äpplet i Eddan som sägs ge evig ungdom… var det verkligen ett äpple? Fanns det överhuvudtaget äpplen i Eddans land?
Med tidens avståndsmått mätt var antikens fruktodlare världsberömda. Plinius nämner att romarna kultiverade 29 äppelsorter. På initiativ av en av alla tiders största innovatörer, klosterbyggaren Benediktus av Nursia (480-547), fördes traditionen vidare. Benediktinerklostret i St. Gallen i Schweiz, grundat år 800, blev omgående bekant för de heta kryddor, saftiga frukter och proteinrika grönsaker munkarna odlade.
Den bayerske kyrkoherden Korbinian Aigner (1885-1964) smälter fint in i denna alla klosterbröders livsrytm, att bedja och arbeta.
Aigner föds som bondpojk, äldst av elva syskon. Läser till präst. Anses av överordnade vara mer pomolog än teolog. Aigner samlar och förädlar äppelkärnor, han startar Oberbayerns frukt- och trädgårdsförening, engagerar sig politiskt i det konservativa Bayerische Volkspartei. Han predikar kraftfullt emot den anstormande nationalsocialismen; inga NS-fanor i Aigners kyrka och ingen klockklämtning 1936 när Führerns ”fredsapell” skall firas. Påföljd: Aigner anmäls och 1940 häktar Gestapo pfarrern, som döms efter §26, för att ha ”förtalat” Hitler. Aigner hamnar i fängelse, förflyttas till Sachsenhausen och därefter till Dachau där han stannar till dess krigsslutet närmar sig och tiotusentals fångar tvingas ut i det som för många blev dödsmarschen mot sydtyskland. Aigner lyckas fly, gömmer sig i ett kloster och återupptar efter krigsslutet kyrkoherdetjänsten.
Åren i Dachau ägnar Aigner åt sin passion, att förädla äppelkärnor. Han får fram fyra nya sorter, KZ-1 till KZ-4. KZ-3 är livskraftig och döps senare till Korbinianäpple.
Korbinian Aigner är emellertid inte endast en av våra stora pomologer, utan också en inom sin genre gudabenådad konstnär, som under sitt åttioettåriga liv med penslar, kritor och färger på pannåer och pappersbitar förevigar drygt ettusen äppelsorter. Som fattig katolsk bypräst tvingas Aigner måla av Paradisets frukter på kartongbitar, på baksidan av gamla fakturor (betalda) och på omslagspapper. Aigner sorterar, målar och arkiverar; Belle de Boskoop, Goldgelbe Sommerrenette, Lord Suffield, Säfstaholms Rosenapfel, Rheinlands Rhum, Pomme d’Eté Rouge de Péche och Kuhfuss, Grand Mogul och Confèrencebirne. Ettusen äppelsorter låter mycket, men i det gamla kungariket Würtemberg salufördes på den öppna torgmarknaden 630 varianter. Ofantligt mycket och otroligt i dessa europeiska gemenskapstider då det sällan finns annat än Jonathan, Granny Smith och Golden Delicious i fruktdiskarna. Men Aigner levde och levde kvar i den gamla kloster- och bondekultur där munkar och bönder och inte multinationella livsmedelskedjors inköpschefer avgjorde vad som skulle stå på salsbordet eller bakas in i äppelkaksdegen. Fantasilöshet var dåförtiden inte statsreson.
Äppelprästen Aigner målade äpplen och
päron av det goda skälet att frukterna tidigare sällan avbildats, endast enstaka frukter på kolorerade kopparstick. Aigners konstnärliga ambition var plus minus noll, obefintlig, men hans känsla för och hans kunnande, hans kärlek till motiven, nådde bortom sans och förnuft. Målningarna med äpplen och päron är utomordentligt sensuella och läckra med sina plattrunda, halvklotrunda, flatrunda, helklotrunda, högkägelformade, välvda, lågkägelformade, äggformade, klockformade och bergamottformade associationer till kvinnans kropp och mannens pung. Och dessa äpplens och pärons flata, djupa, trånga, skålformade eller släta blomfoder är lika oskuldsfulla och jungfruliga som Evas kön innan Paradiset rämnar.
Allt måste ses ur rätt och rät vinkel och modelläpplet måste inta korrekt position om sorten skall kunna bestämmas utifrån den målade bilden. Korbinian Aigners förälskelse i äpplet som stilleben överträffas endast av Cézanne. Båda konstnärerna porträtterar äpplet – och päronet och persikan – i dess oåtkomlighet, försjunket som det är i sin egen skönhet av att Vara, av att överhuvudtaget finnas till. Och dessutom bli avmålat. Aigners och Cézannes fruktar speglar inte Tiden och de solgyllene skalen tiger om äppelplockarnas sociala villkor. Äpplets förruttnelse är individbaserat. Skalet skrumpnar när Paradiset försvinner med Syndafallets flodvåg. Eva och Adam emigrerar och ger sig ut på den fria arbetsmarknaden för att tjäna ihop till ett allt jämmerligare livsuppehälle. Men, och det är själva poängen, sedan medeltiden är på Bibelns bilder frukten som mognar på vishetens träd, ej alltid en tidsinställd bomb given av Eva till Adam, utan också en livets frukt i Marias och Josefs valkiga händer. Genom Eva kommer synd och död, genom Maria försoning och förlossning. Adam är den evige vinnaren.
Det är det senare deb milde fanatikern Aigner ser och sedan målar när han med blicken smeker något av de ettusen äpplen han älskar.
Korbinian Aigner vandrande på bygatan 1964.
Schöner von Pontoise.
Eduard VII.
Wilders Frühe.
Artiklen tidigare publicerad i bla Katolsk Kyrkotidning nr 20, 1993. Här något redigerad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.
Posts
No comments:
Post a Comment