EROTIK - EN VÄG TILL GUD

Bo I. Cavefors
EROTIK – EN VÄG TILL GUD

”Till Dig, / därför att jag älskar Dig. / Ibland är Du en främling för mig / eftersom Du är så annorlunda…
- - -
Idag var jag mycket lycklig och helt uppfylld av Dig. Jag tog en lång promenad och njöt av Guds skapelse; fåglarna sjöng för mig, blommorna skänkte mig sin doft och vattnets musik klingande i mina öron. Överallt fanns Du och Dina klara, djupa och genomskådande ögon följde mig”.

Så skriver, i vår tid, en ung klosterbroder till sin älskade Marie. Citat är hämtat ur Liebesbriefe hinter Klostermauern. Zeugnisse geistlicher Freundschaft (Herder Verlag, Freiburg 1990), en underbar och förvånansvärt frimodig bok om kärlek inom klostermurar. Antologin är sammanställd och försedd med kommentarer av teologen Sabine B. Spitzley (född 1960) och den argentinske dominikanpatern Andrés E. Bejas.

Katolska Kyrkans Kärlekspar är otaliga. Kärleksbrev och kärleksrelationer bakom klostermurar ingen sällsynthet. Varför skulle det vara det? Varför skulle en heterosexuell eller homosexuell relation bakom klostermurar vara något otänkbart? Den kan vara erotisk eller platonisk. Den kan vara intellektuell och andlig. Den kan självklart även vara erotisk och kroppsligt sexuell.

Spitzley/Bejas urval är utmärkt trots att några av Kyrkans mest välbekanta kärlekspar inte finns med, som den helige Franciskus av Assisi och den heliga Clara, helt enkelt därför att det inte finns någon bevarad brevväxling mellan dem. Men tyvärr finns i denna bok ej heller utdrag ur Charles de Foucaults brev till Madame de Bondy eller ur Pierre Teilhard de Chardins brev till Marquerite Teilhard-Chambon. Tråkigt nog eftersom just dessa brevväxlingar ofta klart indikerar en ren och oförfalskad, men sublimerad, sexuell åtrå. Tyvärr domineras urvalet av dominikansk kärleksbrevväxling, förmodligen därför att Spitzley, med Bejas hjälp och kontakter och diskretion, bjudits in att ta del av kärlekslivet bland dominikaner. Trotts en viss ensidighet är volymens urval acceptabelt och ger god överblick över genren (sällan för att inte säga aldrig aktualiserad inom den litteraturhistoriska forskningen) alltifrån de kärleksbrev Andaló fick från dominikanern Jordan av Sachsen till brevväxlingen mellan Thérèse av Lisieux och Cèline Martin. I volymen finns även goda prov på skämtsamma Teresa av Ávilas goda råd till den uppenbart hett älskade och, inte minst, älskande Jerónimo Gracián. Dock: i det av Spitzley/Bejas levererade urvalet är kanske breven, skrivna av lustans brännande låga, mellan den kastrerade Abaelard och den superlärda Heloise (se illustrationen), de mest intressanta.

Flertalet av tvåtusen års katolsk kyrkohistorias kärleksbrev offentliggörs (om de överhuvudtaget offentliggörs) med anonym avsändare och med anonym mottagare. För att bevara kyrkofriden, möjligen. Cicterciensernas kärleksbrev under 1100-talet är ett undantag från denna mer eller mindre från högre ort accepterade regel.

Cictercienserordens grundare och över allt överskuggande mystiker och kyrkopolitiker är Bernhard av Clairvaux: hans brevväxling med grevinnan Ermengard av Bretagne bör finnas i varje antologi som handlar om kärlek eftersom de ger en mycket god bild, ger oss en verklighetsuppfattning om den medeltidens kärleksspiritualitet vars mål är att nå Gud. ”Om Du kunde läsa vad Gud av kärlek till Dig med sitt finger skrivit i mitt hjärta”, skriver Bernhard till Ermengard. I hjärtat är känslorna i fullt uppror, kärleken till Gud, självklart, kärleken till Ermengard, självklar trots att den uppenbart ej endast handlar om själarnas gemenskap, spiritualitet och ett eventuellt möte bortom döden, utan också om kroppslig längtan och åtrå. Bernhards brev är cictersiensernas Höga Visa om amour. För cictersienserna är andlig kunskap och den spirituella vägen oupplösligt förbunden med kärlek. Vem har sagt att den endast bör handla om Platons uppfattning om kärlek? Vem förbjuder annan kärlek än den sublimerade ensamhetens kärlek?

Med kärlek och genom vänskap närmar sig människan Gud. Kärlek och vänskap är inte beroende av varken tid eller rum, den överlever varje skilsmässa, varje avskedstagande och eventuellt utebliven sexuell praxis innebär inte att den sexuella handlingen deklasseras till andrahandsvärde. Kärleken och kärleken i vänskap hör till människans natur: genom eros öppnas språket till Gud. Samlaget, i vilken form det än sker, kan samtidigt vara förening med Gud.

Bernhard av Clairvaux var en lidelsefull kyrkopolitiker (inte minst vad gällde acceptans av de masochistiska och av önskade och/eller tvingande skäl homoerotiskt präglade korstågen), radikal, intensiv och kontemplativ, en oegennyttig mystiker, oförsonlig i kampen mot dumhet och okunnighet (såg han islam som höjden av dumhet och okunnighet? Var avsikten med korstågen i själva verket inte att starta ett tusenårigt religionskrig utan ett försök att med goda argument tala de obstinata till sans och måtta?). I praktiskt taget allt Bernhard av Clairvaux skrev visade han bildning, sensibilitet, kärlek och poetisk begåvning.

Den erotiska dimensionen av människans Vara är, menar man inom cisterciansk kärleksteologi, en av flera möjligheter att nå fram till Gud, att finna ett tilltal. Ett lustfyllt ögonblick, ett glödande hjärta, det brinnande ordet, handlingen, kyssen, skall inte leda till ångest och skam utan ses som positiva och nödvändiga uttryck för människans sexualitet, skapad av Gud. Att bekännare till olika trosriktningar inom judendom, kristendom och islam av skilda skäl omtolkat Guds skapelse och Guds vilja med sin skapelse, kan knappast lastas Gud.

Klostersystrar och klosterbröder som ägnar sina krafter, sitt liv, åt Gud, måste övervinna påtvingad ängslan för erotik och sexualitet för att finna en av de vägar som närmar henne/honom till förening med Gud genom kärleken till/vänskapen med människor. Eros blir då inte något negativt och en motpol till människans sexualitet utan en tillgång. Kristna mystiker av äldre datum använder ofta erotiska bilder och ett bildspråk fyllt av antydningar, symboler och kristallklara visioner för att beskriva relationerna mellan Gud och människor. Kanske framför allt cisterciensernas maskulina kärleksmystik hämtar från Höga Visan erotiska bilder där föreningen mellan Guds ande och människans själ börjar med lek och dans för att befria människan från all världens synd samtidigt som han/hon kastar av sig kläderna, lägger sig naken i kärleksbädden för att invänta den gudomlige kärlekspartnern.

Kanske kan problemet med nya ordenskallelser lösas om Kyrkan återgår till att inte rädas för att även bakom klostermurar se sexualitet, eros, kärlek, vänskap, som en av vägarna till Gud.


Copyright©Bo I. Cavefors 2006