Bo I. Cavefors
EUROPEISK NATIONALISM
När Kol- och Stålunionen låg i sin linda, EG var innovativt och EU ett projekt, uppfattade politiker, industriledare och stora delar av valboskapen reduceringen av staternas nationella suveränitet, som en positiv utveckling mot ett alltmer förenat Europa. Efter Murens fall och Östeuropas emancipation från Moskva ligger den visionen i grus och aska. Å ena sidan lever européerna idag i en historiskt sett ensartad supernationell process som innebär att den klassiska nationalstatens roll minskar, medan allt fler medborgare önskar sig en nationalismens renässans, en nyetablering av nationalstaten. I såväl västeuropa som i östeuropa går alltfler på kollisionskurs mot sig själva när de lägger allt större vikt vid nationalstatliga värderingar ju intensivare den europeiska integrationen drivs av politiska partier, regeringar och starka lobbyintressen inom industri, handel och penningmarknad. Dessutom ökar snabbt och kraftigt substatlig nationalism inom etniska grupper som vill ha autonomi och som drivs av en lokalt förankrad nationalism som ger uttryck för stark kritik mot inom det ytterst begränsade geografiska området boende, men än mindre etniska grupper. Typexempel: Serbien, Bosnien, Nordirland, Flandern, diverse spanska regioner, Sydtirolen, osv.
Nationalismens renässans i tidigare kommuniststyrda länder är dessutom paradoxal om man tar hänsyn till att dessa länder i huvudsak också efter ”befrielserna” styrs av politiskt medvetna kadrer som tidigare representerade den historiskt betingade proletära internationalismen. Också i västeuropa är den klassiska socialistiska internationalismen på tillbakagång. Av rädsla för att anklagas för alltför nära samarbete med Moskvakommunismen från 1920-talet till långt in på 1980-talet har också lokala marxistiska och marxist-leninistiska grupper och partier blivit alltmer nationalistiska. Officiellt är kommunistiska, socialistiska och socialdemokratiska företrädare och partier motståndare till nationalism och till förtryck av etniska grupper, men samtidigt utgör de facto arbetarklassen och medelklassen, vilket i dag ofta är samma sak, den bästa grogrunden för nationalistisk politik.
Nederlaget i andra världskriget innebar för tysk nationalism att den nästan knäcktes 1945. Nationalsocialisterna hade visat världen vart verkligt extrem nationalism kan leda. Därmed inte sagt att nationalsocialism i sig behöver vara extremt nationalistisk. Tredje Rikets politik, som förde till Tysklands sammanbrott, legitimerar legitimerade emellertid kraven på att landet därefter skall styras efter och leva med en integrationsideologi som i första hand står för lojalitet mot omvärlden. Idag förordar istället alltfler tyska medborgare lojalitet i första hand mot den inre världen, dvs gentemot landets egna medborgare oavsett etnisk tillhörighet. I klartext innebär detta att man återgår till det klassiska tyska nationalitetstänkande som ser nationens samtliga folkgrupper som en ”folkgemenskap”, att nationalism i sig är ett övergripande legitimitetsbegrepp. Därigenom vinner man nationell styrka och undviker inomstatliga konflikter av det slag som i värsta fall kan leda vidare till konflikter med omvärlden.
Detta är intressant och frågan är om detta historiska legitimitetsbegrepp, om sambandet mellan kulturella och symboliska uttrycksformer på vilka en stat bygges, kan fungera idag. Den tyske filosofen Johann Gottfried Herder talade om ett folks civilisation, det vill säga att en nation, en nationalstat, måste bygga på förutsättningarna av att nationell bildning, bland annat skol- och universitetsväsendet, konst, socialmoral och etik, inkultureras, vilket borde vara möjligt även i vår tid, nu när religionsvetenskapare och kulturantropologer uppmärksammat oss på att även äldre samhällen formades efter liknande civilisationsprocesser. Det vill säga, att mytologi och religion, handelsformer och militär styrka, var ett bra suprematikoncept redan under antiken. Från upplysningstiden och därefter har man dessutom utvecklat en kulturkomparatistik som systematiserar vetenskapliga teorier genom empirisk forskning.
Det tog full fart med de tyska romantikerna, där teoribyggandet snabbt förvandlades till en kulturrörelse sedan intressenterna studerat exotiska kulturer och från resor till fjärran länder tagit med sig intryck och föremål hem till Europa – tex Linnélärjungarna i Sverige – och sedan försökte leta fram liknande föremål i hemländerna. Folkliga traditioner återuppväcktes – i nödfall uppfanns de…
Dessa idéer om frihet schackrades emellertid bort i Tyskland när den demokratiska revolutionen 1849 gick i stöpet. Efter det misslyckandet fick Tyska Riket en dubbelteologi där folk och nation uppfattades med mer konservativa förtecken. Begreppet etnocentricitet fanns emellertid kvar när Bismarck satte pickelhuva på tyska statens maktapparater. Enligt lexikon är etnocentricitet utmärkande för ett folk som har samma kultur och samma språk. Det må så vara, men Robert Musil har faktiskt en betydligt bättre definition när han 1930 i romanen Mannen utan egenskaper skriver att en borgerlig människa i den kejserliga och kungliga Donaumonarkin år 1913 inte kan begeistras varken för det ena eller det andra, allra minst för det kommande kriget och att denna människa inte är mäktig nationella känslosamheter. Musils man utan egenskaper är besatt av idén om individens frihet, av idén om individuell frihet. Motpolen till detta är den lojalitetskänsla, lojalitetsattityd som medborgaren i USA bekänner sig till när hon/han säger sig vara en del av ”the American way of life”.
Visserligen är det länge sedan historiker talade om det habsburgskt mångkulturella riket som ett folkens fängelse, men den uppfattningen tjänade sitt syfte när första världskrigets segermakter upplöste denna mångnationella och mångkulturella statsbildning. Och därmed hade man på nytt satt igång ett evigt krigande om gränser och ett människovidrigt skyfflande med etniska minoriteter, hit och dit. Oordningen på dagens Balkan är resultatet. Standardrepertoaren efter 1918, med ständiga folkförflyttningar med direkta eller indirekta folkmord som följd, hade varit absolut otänkbart i det gamla Österrike-Ungern. Historiska analyser av nationalitetskonflikter under habsburgskt styre är därför värda ett noggrant studium av de övernationella organ och nationella regeringar som ger sig in i försök att medla eller styra utvecklingen vad gäller nationalitetsmotsättningar i Europa – och annorstädes, tex i Afrika där man rimligen bör börja med att återställa de gamla afrikanska imperiegränserna. Den österrikiske socialistledaren Victor Adler menade på sin tid, visserligen sarkastiskt, men ändå…, att den österrikisk-ungerska monarkin var värd att såväl älska som hata, men att den framför allt var en ”världshistoriens experimentkammare”.
Visserligen hade habsburgmonarkin 1918 spelat ut sin roll, men å andra sidan blev de förhoppningar de nya nationalstaterna som uppstod ur resterna av habsburgriket knappast några lyckokast. Man lyckades sällan uppfylla ens den primära frågan om nationell oavhängighet. Upplösningen av den gemensamma marknad som fungerade inom dubbelmonarkin och den ekonomiska strukturen med klar arbetsfördelning, slogs sönder och detta bidrog starkt till de nya parlamentariska systemens kriser från 1919 och därefter. De fiktiva nya nationalstaterna förblev instabila och skilde sig endast åt gradvis vad gällde konsten – och resurserna – att undertrycka etniska minoriteter. Erfarenheterna visar att parlamentariska system och demokrati inte med automatik leder till att nationella konflikter löses med fredliga medel. Det finns inga patentrecept på hur man förhindrar att nationalistiska grupper inom språkligt-kulturella relativt små områden – Sverige är, tex, ett sådant mindre område trots ett oändligt antal kilometer från söder till norr – förhindras att förtrycka ännu mindre språkligt-kulturella etniska grupper. Och det finns inga patentrecept på hur man förhindrar att förhållandevis små nationalistiska aktivistgrupper förhindras dominera det politiska systemet.
De nationalstatliga principer som i betydande delar av östeuropa och i östra delarna av centraleuropa redan före första världskriget, men framför allt under mellankrigstiden från 1918 fram till andra världskrigets utbrott, misslyckades, är idag helt överspelade. Framtiden ligger istället i multinationella stater, eller regioner. Alla försök att skapa homogena territorier under 1900-talet, alltifrån Hitler och sedan av Tysklands krigsmotståndare fram till dagens nationalstater i sydöstra Europa och i de asiatiska delarna av forna Sovjetunionen, är irrvägar, återvändsgränder. Paradoxalt nog är det så att kulturellt och språkligt etniska minoriteter har större möjligheter att få sina specifika behov tillfredsställda i mångnationella stater. Det är faktiskt också slutsatsen i austromarxisternas idé om att man genom transnationella politiska och ekonomiska åtgärder och överenskommelser kan neutralisera eventuell extrem nationalism inom nationalstaterna. Dock är det ej i sådana banor politikerna i Bryssel funderar.
Posts
1 comment:
Upplysande & lättfattligt , tack. mvh.ptr
Post a Comment