23.11.06

HEINRICH VON KLEIST - dödens romantiker



Bo I. Cavefors
HEINRICH VON KLEIST – dödens romantiker

George Steiner menar att sekunda är den strömlinjeformade världsbild som med författares och journalisters medverkan pressas på medborgaren. Massmediala verkligheter är inte trovärdig, det rationella finns i mångfald och inte i det entydigt enögda.

Lätt att se: kopplingen mellan romantikerna Heinrich von Kleist och Novalis med romantikerna Peter Handke och Botho Strauss. Alla söker de sig mot centrum, till det som är ”hemma”, till människans inre sanning, hennes Vara, till frågan om meningen med liv och död. Längtan efter himmel OCH helvete formuleras olika; Novalis och Strauss ägnar sig åt tankeflykt medan Handke, lärjunge till Kleist – den modernaste och mest aktuelle av Tysklands romantiker - återupptäcker långsamheten, tiden i tiden, tiden som oändlighet. Romantikerna i dag och romantikerna i decennierna före och efter sekelskiftet 1800 lever i tidsperioder präglade av politisk socialrealism och de uppfattar, i egenskapen ständiga opponenter, därför, eller trots allt, metafysik som det väsentligaste i människans tillvaro.

Varför lider den unge Werther?

Romantikernas suveräna frihet, Jaget jämställt med Universum, bekämpas nu som då genom staters och kyrkors restaurerade absolutism. ”…die Wahrheit ist, dass mir auf Erden nicht zu helfen war”, skriver Kleist i ett brev. Kleist ser historien och det vardagligt fattbara som marginellt och ovidkommande; sinnet inriktas på universums obotliga sjukdomar. Världen och människan i världen måste betvingas till att ge upp kampen för och längtan efter jordisk lycka; gröna ängar når man genom det apokalyptiska förrummet till dödens Paradis. För Kleist är världen intet annat än några efter den kosmiska katastrofen kvarglömda smulor, av Gud slängda till grå sparvar. Världen kan inte räddas men världens öde kan förklaras i och genom diktningen, i och genom konsten; lycka är tänkbar endast i tillblivelseögonblicket, då det skapade börjar den livslånga dödsprocessen för att återfödas.

Människans historiskt fattbara Paradis är ett gnostiskt barndomsparadis, historien reducerar medvetandet, ingen undgår sitt öde. Att bli vuxen är det banalaste av alla banala ödesmöjligheter. De antimoraliska romantikerna Kleist och Novalis, Handke och Strauss, är dostojevskiska fadermördare.

Gemensamma döden med väninnan Henriette Vogel den 21 november 1811 vid Kleinen Wannsee inte långt från Berlin, är för Kleist språnget mot det prenatala Paradiset. Krögaren vid värdshuset Stimmings Gasthaus berättar under polisförhöret att han aldrig tidigare skådat så glada människor, ett så lyckligt ungt par: ”De var oerhört uppspelta och kallade varandra för Kindchen och liebes Kindchen”.

Varifrån kom den eforiska glädje med vilken Kleist gick döden till mötes i sitt trettiofjärde levnadsår?

Hur kan en dans med Döden upplevas som livets höjdpunkt?

Ernst Bloch anser att Karl May var en av ”Tysklands främsta berättare”, att May genom sitt alter ego, mystiker Old Shatterhand, levde rollen av en äventyrsfantast med lögnen som så övertygande vapen att sanningssägare som försökte vederlägga det osanna uppfattades som lögnare. Ingen himmel är så ”grå att den ej till slut rodnar i vänlig ockra”, skriver Strauss. Det vill säga: hur skall författaren agera för att göra sig hörd i en kakafoniskt själlös och avpoetiserad konsumtionsvärld? Ett välbekant problem för Kleist och Novalis, för Handke och Strauss. Den klassisistiska världssymbios idealisten Novalis drömmer om, harmonisk världsordning, faller sönder och samman vid 1789 års välorganiserade republikanska revolution. Kleist var emellertid väl rustad. Under nästan hela hans korta liv befinner sig Preussen och Centraleuropa i krig. Kleist är tolv år när Bastiljen stormas och fransosernas uppror skakar Europa. Den sedan århundraden regerande feodaladeln – dit Kleist hör – utmanas på sitt maktmonopol, men revolutionen förändrar inte världen eller människans tillvaro i världen, till det bättre, men, på gott och ont, lösgörs destruktiva krafter som skapar förutsättningar för en stark personlighet som Kleist att identifiera och intensifiera sina känslor, behovet av Jagets rättfärdigande inför sig självt, men Kleist finner det poetiska medvetandet, uttryckssättet, alltför outvecklat för att förklara och förtydliga världens och egna dissonanser. Kleist ställs inför valet att antingen tvångsmässigt kasta sig in i apokalyptiskt våld och rädda sin egen destruktivitet, sin sig annars snabbt självförintande själ, eller att acceptera historien som realitet och därmed förtvina och gå förlorad i världslig absolutism.

Sextonåringen Kleist deltar som infanterist vid belägringen av Mainz, som besatts av napoleonska trupper. Vid Rhen upplever han, med två regementskamrater, sin första djupa vänskap, kroppslig kärlek. Även den sexuella vänskapen med Ernst von Pfuel varar livet ut. 1805 skriver Kleist ett kärleksbrev till honom och beskriver älskarens vackra kropp: ”…jag vill sova med dig. - - - Ditt lilla krushåriga huvud, den fasta halsen, de breda skuldrorna som gör dig till den vackraste tjur Zeus någonsin nedlagt… - - - Kom till mig”.

Kleist vill vad Strauss i ett helt annat sammanhang kallar för ett ”alla troendes samhälle”, där änglar och helgon, djävlar och helveteseldar, samsas i brödraskap. ”Förnuftets fräckaste lögn är den om individens självbestämmande”, skriver Strauss. Kleist känner de udda talens hemligheter i lärjungens facit: han förförs och älskas med tuffa tag i skolinternat och senare av regementskamrater. De samtidigt smärtfylla och ljuvliga upplevelserna att bli knullad av kamraterna, att uppleva kvinnlig underkastelse, återskapar Kleist ibland annat i Die Marquise von O…, Das Kätchen von Heilbronn och Penthesilea. Lyckan att lida förstärks genom smärtorna av en förhudsförträngning. Erektion gör ont och Kleist tvingas inse att lust och glädje föder smärta – och det omvända – att smärta är straffet för lusten att ha lust och glädje. Det behövs ej alltid piska för att känna piskrappen.

Kleist står utanför samhället och säger sanningar; rättfärdighetsfanatismen omfattar också kärlek och död, ett värdigt motsatspar till den likgiltighet och vardagstristess som är förutsättningen för lögner och undanflykter. Kleist fogar sina individuella erfarenheter till en mytologisk och litterär tematik där kärlek och död blir identiska upplevelser för den som älskar. Penthesilea dödar sin älskade och sedan sig själv. Kärleken förenar dem och leder dem i gemenskap in i döden. I dödens närhet och vid själva dödsögonblicket upplever de kärlek. I döden är de förenade genom kärlek. Kleist slutar sitt liv på samma sätt. Han dödar sin älskade och sig själv. Längtan efter den smärtosamma kärlekslusten, smärtan i sexualiteten, i knullet som fysisk verklighet, stillas av den befriande dödsakten: Kleists liv blir en del av hans litterära verk. I avskedsbrevet till svägerskan Marie von Kleist skriver han: ”Min käraste Marie, du skulle gärna låta mig dö om du visste att död och kärlek är förenat med vartannat och om du visste att detta mitt livs sista ögonblick bekransas med himmelske och jordiska blommor”.

La petite morte, coitus är dödens ängel. Döden som fri och medveten handling leder Kleist in i det paradisiska livet. För att nå Paradiset och inte fastna i myter om paradiset, måste världen övervinnas, besegras, förlora sitt metafysiska och merkantila värde. Den som vill bli lycklig krossar världen och sagorna om jordens skönhet. I dramat om familjen Schroffenstein, som 1993 spelades på Hippodromteatern i Malmö, var nyckelepisoden klädbytet mellan man och kvinna, då könen byter skepnad och åskådliggör ett för många chockerande tillstånd av kvinnliga män och manliga kvinnor. Med och i sin egen kropp levde Kleist med denna dubbla identitet ibland man och ibland kvinna. Ibland båda könen samtidigt genom sublimering till det androgyna. Livets rollspelar förvandlar Kleist till litterärt rollspel. Heinrich von Kleist är den kvinnliga mannen som vill förföras av en manlig kvinna, eller ännu hellre av den manlige mannen med den fasta halsen och de breda skuldrorna.

Artikeln tidigare publicerad i Reporter nr 3 (mars) 1994.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006.

1 comment:

aesma daeva said...

Utmärkt artikel, förnyad lust att läsa Kleist. Måste bara se till att det blir av den här gången.