SCHWEIZ - BILDER FRÅN BYN

Bo I. Cavefors
SCHWEIZ – BILDER FRÅN BYN

Bok: Josef Burri Sensationen vom Dorfe. Limmat Verlag, Zürich 1994.

Ost och choklad, hemliga bankkonton, joddleri, ur, kor och snötyngda alper är väsentliga ingredienser i bilden av det harmlösa Schweiz. Det fanns och finns också ett annat Schweiz.

Inte Schweiz som statsbildning, eller industrialisternas och chokladfabrikanternas och bankirernas Schweiz eller den urgamla överklassens Schweiz, men flertalet schweizare är fram till mitten av 1940-talet ett fattigt folk som inrättat sig på bästa möjliga sätt i en nyliberal samhällsordning där den gamla bydemokratin i huvudsak tjänar som kuliss vad gäller avgörande beslut också för den enskilde schweizaren.

Sommaren 1816 är mycket kall. Höstskörden fryser bort. 1817 är sädespriset rekordhögt. Hungerkatastrofen kräver tusentals människoliv. Nödslakt av nötkreatur. Detta är den sista av en rad försörjningskriser till följd av klimatförändringar. Samtidigt tvingas av överlevnadsskäl fram en förvandling från bysamhälle till industristat. De sociala förhållandena försämras kraftigt och mycket snabbt för människor som inte av egen förmåga förmår chansa med de nyliberala möjligheterna. Den liberala borgarklassen skärper straffen för enkla brott, till exempel för stöld av potatis och eldningsved.

Från 1830-talet och fram till sekelskiftet 1900 placeras ett allt större antal fattiga och bostadslösa människor på tukthus och dårhus. Utveckling mot privatisering och kommersialisering innebär att en betydande del av befolkningen mister socialt existensberättigande. I kantonen Bern skapar den ekonomiska revolutionen en tidigare aldrig skådad fattigdom. De nyfattiga ges inget utrymme i det liberaldemokratiska Schweiz. Den gamla överklassen räddar sig genom att till betydande del finansiera den nya medelklassens industrier.

Josef Burri (1873 – 1961) föddes i byn Malters några mil utanför Luzern. Han var postmästarson och ärvde så småningom faderns syssla. Någon gång under 1890-talet skaffar sig Burri en ”Photographen-Ausrüstung” och med denna tar han fram till 1920-talet bilder av byn och av byns invånare. Han porträtterar hästhandlare, brännvinsbrännare, järnvägsarbetare, skolklasser, bydoktorn, inryckningen till militärtjänst, brandkåren, biodlarna, musikkapellet och när cirkusen kom till byn.

Drygt ettusen glasplattor förvarades i femtio år i papperskartonger i källaren till Malters posthus, till dess ett av Burris barnbarn hittar dem och publicerar ett urval av dem i boken om Sensationen vom Dorfe, Byns sensationer.

Kyrkoherden Korbinian Aigner porträtterade inte äpplen och päron för att skapa konst. Postmästaren Josef Burri fotograferade inte för att skapa konst. Båda var i ordets goda mening amatörer. Burri fascinerades av fotograferingen som teknik men han hade också känsla för komposition och ljusets förmåga att ge bilden skärpa, djup och innehåll. Burri rör sig aldrig utanför bygränserna med sin kamera men noterar noga den världsteater som spelas upp framför farstutrappan. Burris fotografier dementerar eftertryckligt Charles Baudelaires uppfattning inför öppnandet av Salongen i Paris 1859, att fotografiet inte har något egenvärde utan endast är ”vetenskapens och konstens lägst stående tjänare”. Medvetet – eller kanske snarare omedvetet – vet Josef Burri att Baudelaire har fel. Burris kompositioner är avancerade och skäms inte för sig i jämförelse med tidens impressionistiska fotografi. Burris bybilder är, med Walter Benjamins ord om sekelskiftets fotografer, lika ”svårmodiga och ojämförbart vackra” som den amerikanske fotografen Alfred Stieglitz bilder. De ger uttryck för en klar och fridsam realism, de bjuder inte in till nostalgi utan dokumenterar istället fridens öar i det omvälvande 1800-talet.













När det industriella och liberalkapitalistiska gatloppet körts och offren slängts åt gamarna, kan Josef Burri ägna biodlingen all sin kärlek. Vad tiden och hjärtat och magen behöver är honung. Bilden med biodlarna trotsar alla konventioner om hur ett fotografi bör arrangeras. Här finns ingen tematiserad mitt; de båda paraplyerna ger fotografiet ett surrealistiskt drag; den melankoliske mannen med svart slokmustasch, numro två från höger, är Josef Burri själv. Han klarade sig in i Den Nya Tiden.


3 bilder av Josef Burri: Brännvinsbrännaren, Cirkus i byn, Biodlarna.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr.12, 1994. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006