ESTERHÁZY NEDFÖR DONAU

Bo I. Cavefors
ESTERHÁZYS DONAUMYSTIK

Bok: Péter Esterházy Nedför Donau, eller grevinnan Hanh-Hanhs blick. Översättning av Ildikó Marký och Gunnar D. Hansson. Norstedts förlag 1994.

Efter Claudio Magris enastående och strålande bok Donau, om Donau, märkligt nog utgiven även på svenska, kan det tyckas som om den blå floden fått sitt. Mentalt ligger Mississippi närmare svenska hjärtan. Finns något att tillägga. Av värde? I Magris bok finns allt, historien, kulturhistorien, politiken, naturen, allt så sensuellt beskrivet som få förmått sedan tyska romantikernas dagar, inberäknat Goethes lidande Werther och den än mer plågade Lenz. Men, för att vara okänslig, vad visste romantikerna om natur och om det lantliga landskapets frestelser för öga, sinne och sexualitet? De var ju, på sin höjd, vanda vid städernas konstlade parker och visste föga om wandervöglarnas drivkraft till lust.

Péter Esterházy, född 1950, ungrare, sentida spoling till de även i svenska historieböcker omnämnda katolska furstarna Esterházy, lyckas emellertid avvinna den gråsvarta, smutsiga, trögflytande och med alltfler kraftverk styckade Donau, nya kvaliteter, litterärt beskrivbara. Det enda blå med den svartskitiga Donau är allt det blå blod från ädlingarna i borgarna på stränderna, som ofta färgat vattnet rött. Esterhásy spräcker hemligheter lika enkelt som riddarna på sin tid spräckte mödomshinnor.

Nedför Donau, eller grevinnan Hanh-Hahns blick, kallar Esterházy sin upproriska bok. Upprorisk? Men kära nån… Varför den enögda grevinnan peppras in som krydda i denna från Donaueschlingen i Sydtyskland till Svarta Havet flytande svartsoppa, kan man fråga sig, om det inte är av det enkla skälet att Hahn-Hahn ypperligt fungerar som exempel på det otal antal staffagefigurer som sökte sitt existensberättigande, bland andra udda personligheter, i den Donaumonarki Esterházy så lysande beskriver.

En annan miljö. Georg Büchner kämpade med brödskriveri för sin överlevnad. Resultat: mästerverk som Lenz och Woyzek. Büchner och hans brödskriveri möttes med förakt av samtidens litteraturkritiker; författaren, revolutionären, terroristen med vår tids demokratiska språkbruk, tvingades fly, tvingades till landsflykt. Büchner dog. Samtidigt hyllade de finkulturella sällskapens medlemmar, abonnenter av platser på den litterära parketten, med Ludwig I av Bayern som sockertopp, dilettanterier och dilettanter som Anette von Droste-Hülshoff, fursten Pückler-Muskau, greven von Auersperg och grevinnan Ida Hahn-Hahn, alla tillräckligt bildade för att skriva tackförmatendikt men därutöver obegåvade i allt utom i förmågan att profilera medelmåttigheten. Deras skriverier fyllde tidens tidskrifter, sida upp och sida ner från 1820-talet fram till första världskriget, lika obarmhärtigt som Donau segade sig fram mellan krönta huvuden.

Esterházy, som kan sin Almanach de Gotha, nämner grevinnans namn endast i förbigående, som varnande exempel bland annat absurdistiskt plock av fantasier och verkligheter, av egna minnen och av minnen från släktens anekdotkista.

Jaget i Esterházys roman är ”Resenären” som, från den ungerska by dit familjen förvisats av kommunistregimen, enleveras av morbrodern Roberto. De båda äventyrarna börjar Donauresan med att besöka en äldre släkting i Wien, kvinna. Snabbt försvinner Roberto ur den egentliga handlingen och ersättes av andra tillfälliga och ibland mer nära bekantskaper till ”Resenären”. Romanen stramas åt, absurditeterna förvandlas till blodigt allvar. Äventyret som började som en lek djupnar till beskrivningar av och ihågkomster från Esterházys smärtsamma men, det bör understrykas, samtidigt ljuva upplevelser i Wien och Budapest under diverse mer eller mindre flexibla kommunistregimer och kommunistpolitiker som inte sällan var ganska förtjusta i glansen kring den gamla Donauaristokratin och gärna bortsåg från det socialt uppgraderande i att dottern (eller sonen) gifte sig med en son (eller dotter) född med något av de gamla namnen. Cynism? Ja.

I Esterházys kapitel om huvudstäderna Wien och Budapest visar han sig vara en samtidigt spirituell och samhällskritisk observatör, ej endast av Ungerns kommunistregim (där hans far, har det senare visat sig, var en av de tiotusentals hemmaspionerna - - - vilken tragik, vilken smärta… en Esterházy som förråder sitt eget folk…), utan även, kanske framför allt, av romantiseringen av det Öst- och Centraleuropa som drabbades av sjuklig Habsburgnostalgi när murar revs och järnridåer rostade till skrot. Esterházy får ”huvudvärk” av ”allt Donautjat och av detta centraleuropeiska bönemummel” (från svensk horisont tänker man oprovocerat på en nutida journalist som Albinsson och en gammal caféinformatör som Alsterdal…) som grep omkring sig efter Berlinmurens fall och de alltmer öppnade gränserna mellan väst och öst, ”Donau-tankar, Donau-ethos, Donau-förflutet, Donau-historia, Donau-smärta…”. Den kritiska nutidsbilden fylls på med nostalgiskt historieberättande och sanningar från blodbesudlade fornstora dagar då turkar besegrades, prins Eugen hyllades, när dubbelmonarkin (och dess medborgare) kämpade och led, vann och förlorade, när gränserna flyttades, allt sådant som Flaubert kallar ”de avbrutna njutningarnas estetik”.

Péter Esterházy är utled på alltsammans men samtidigt fascinerad av Österrike-Ungerns historia, inte minst därför att släktnamnet han bär är lika fångat av denna klibbiga spindelväv som Tarzan tvingades förlita sig på när han med hjälp av djungelns lianer skulle kunna svinga sig från äventyr till äventyr och på något sätt alltid hamna med fötterna före utan att ens behöva ta mark. Tala om luftakrobatik. Blandningen av hat, förakt och förtjusning ger Esterházys roman styrka och charm. Boken är lika oemotståndlig som en gammal mager och enögd grevinna, i sitt opiumrus helt bortom denna världen. Den på allt i livet trötte Georg Büchner menade att man borde riva alla palatsen utefter Donaus stränder, låta bråten driva ut till havs. Esterházy är ute i samma ärende, men på ett något mer kultiverat manér när han försöker trasa sönder allt det som under ett par årtusenden byggts upp kring myterna om Donau. Büchner och Esterházy är synnerligen effektiva destruktörer.

Esterházys självbiografiska roman är som späckad ungersk anka, bokens sidor är fyllda med namn på personer, orter och historiska händelser som den av Donaus historia mindre intresserade kan ha svårt ta till sig. Därför: den som först läser Magris Donau och lägger på minnet något av den oerhörda faktarikedom som där serveras, läser Esterházys bok med störst behållning.

Illustrationer: 1) författaren; 2) förfader; 3) släktens tjusigaste palats.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 10 maj 1994. Här betydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006