KASTRATENS VITA RÖST

Bo I. Cavefors
KASTRATENS "VITA" RÖST

Vad vet jag om operakonsten? Föga. Dock ett vet jag, nämligen att italiensk opera rullar runt i vaggan omkring år 1600 och att de engagerade orienterar sig mot det antika dramat och tar upp de gamla grekernas gamla traditioner att endast förevisa manliga aktörer. Grekerna nakna, romarna med togor. Eftersom jag föredrar klassikernas greker framför antikens romare är det alltså helt naturligt när jag idag föreslår att i mina dramer Sade och Japanen, Uppror i Kasban och Den Spetälske.... även flertalet kvinnoroller skall spelas av nakna män. Män i kvinnoroller är en finess som i hög grad karakteriserade, definierade, dåtidens italienska opera som konstform. Spel om könsidentitet och androgynitet. Manligt könsorgan på kvinnoroll bryter upp det invanda mönstret om hur en kvinna kan se ut. Självklart, det är, medvetet, en sexualisering av rollen men samtidigt sätts fokus på texten och rollens karaktär. Under 1600-talet och de följande båda århundraden innebar det rent praktiskt för Katolska Kyrkan, Vatikanen och Påven himself att man kunde acceptera att på de tiljor vilka föreställde Kyrkostaten relativt fritt fick framföras modenycken opera; varför förmena människor friheten att lära som de levde.

Kvinnorollerna besattes helst med kastrerade operasångare, tyvärr påklädda: väldigt många draperier och vapensköldar. Kastraterna, eller kapunerna (se Nordisk Familjebok: könsstympad tupp; mer och mörare kött…) som de hånfullt kallades av romarna. Publiken skrek extatiskt Eviva il cotello, Länge leve kniven, dvs kniven fältskären använder för att skära av sexualitetens sköra tråd, spermans väg mot frihet.

Hur hamnade man i denna opera dekadens? År 1601 lyssnar påven Clemens VII till en mycket ung man vid Vatikanens kyrkokör. Pojken har en märklig timbre som klingar helt annorlunda än tonerna från Kyrkans övriga gossar i koret, vilka sjunger i falsett. Förmodligen var Påven omedveten om att han beundrat en kastrat. Efter solouppvisningen engagerades dussintals kapuner till det påvliga kapellet och samtidigt började man kastrera samtliga sopraner. Med dessa resoluta kirurgiska ingrepp bildade Vatikanen skola. Varje kyrkofurste som ville vara i takt med tidens fåfängligheter letade efter kastrater och inom loppet av några få år gör de kastrerade gossarna succé på operascenerna. Inte endast i Italien. Hertigen av Bayern, tex, gottade sig åt åtta kastrerade altar.

Bortsett från det extravaganta med kastrater så finns det faktiskt många fördelar med kastraternas så kallade ”vita” röster, som är idealiska när det gäller att gestalta övernaturliga, icke-mänskliga individers stämmor, som gudar, änglar och heroer, vilka bokstavligen måste svinga sig upp till de högsta himmelstonerna för att ge sken av att de gestaltar det övernaturliga, något icke-jordiskt. Med kastraternas konst i konsten följer att under 1600- och 1700-talen får ej endast operan utan också dubbelmoralen ett pikant inslag av frivolitet. Hycklarna ser snabbt att med kastraterna som avskräckande åskådningsobjekt erbjuder sig nya möjligheter till snikna triumfer i moralism. I hela Italien, och framför allt inom Kyrkostatens gränser hotades med dödsstraff för den som kastrerade friska och själsligt sunda gossar, men sådana otroligt dumma föreskrifter struntade man i allmänhet i. Behovet av ljuva röster som låter som om de kom direkt från himlen, var himmelskriande stort. Tusentals sju-åtta-åringar blev de snabba och skarpslipade knivarnas offer därför att ära och Fru Fortuna kunde tänkas vifta med trollspöet bakom närmsta operakuliss. De kastrerade gossarnas föräldrar försvarade ingreppen med ihopljugna historier, som att pojken fallit från hästen eller blivit biten av en orm, tyvärr på ett pinsamt olyckligt ställe. Pojkarna kom nästan uteslutande från fattiga familjer. Utbildningen skedde vid ordinarie konservatorier, conservatorio, ursprungligen byggda som hittebarnshus, uppfostringsanstalter – därav namnet.

Kastraterna särutbildades för kyrkokörer men samtidigt lärde de sig hantera instrument. De fick bättre mat än kamraterna på konservatoriet – varmare kläder, vackrare rum eftersom deras utsikter till framtida framgångar ansågs exceptionellt stora. Det är på dessa konservatorier kastraterna lägger grunden till sin impopularitet bland kolleger inom musikvärlden. Kastraterna blev ökända för sin arrogans och sitt sublima egotrippande trots att de facto endast en bråkdel av dem gjorde stor karriär, vann ära, framgång och späckat bankkonto. Flertalet kastrerades till ett liv utan sexualitet – möjligen gav onanerandet en stunds lycka och avkoppling – och de tvingades hanka sig fram som underbetalda sånglärare. Dessutom innebär kastrering att pojken mognar senare, utvecklingen fördröjs och trettioåringen har inte hunnit längre än till tonåringens standard; till råga på allt extremt goda anlag för osund fetma.

Kastrat och kastrat… det fanns olika socialklasser även inom kastratkåren. De som vunnit framgång och ära blev eftertraktade som älskare till kvinnor som inte ville oroa sig för oönskad graviditet. Eunucksexualitet var tidigare en relativt opraktiserad delikatess i Europa, förvisso efterlängtad men mest känd från Österlandets sagovärldar. Orala lekar blev på modet.

Nåväl. De främsta kastraterna, de bästa sopranerna och altarna under 1600- och 1700-talen var experter på att hålla andan och trolla fram halsbrytande koloraturer. Några kompositörer, även de kastrater, levererade till bröderna i olyckan ett utomordentligt bra råmaterial som sångarna sedan förädlade med sina röster. Åtskilliga operor från den här tidens Italien är egentligen endast skisser utifrån vilka kastraten kunde gå vidare, improvisera och med sin kreativitet få fram konstfulla kadenser och härliga utsmyckningar med hjälp av drillanden och höga toner. Därför verkar många barockoperor blodfattiga och monotona när man idag lyssnar till dem och/eller ser agerandet på scenen. I hög grad beror det på att nutida sångare varken kan, vill eller tillåtes fantisera vidare på egen hand utifrån kompositörens intentioner. Sångarnas kännedom om och kärlek till fioriture, till utsmyckningar, blomster, försvinner när kastratsångarna lämnar scen och kabaret. Music-hall-artisterna, i alla fall i den klassiska brittiska tappningen av transor, var/är faktiskt arvtagare till påvarnas kastratsångare. Med kastraterna försvann även möjligheterna till extrem röstvirtuositet. När en lyckad aria begärdes da capo förväntade sig publiken att kastraten skulle leverera en ny fioriture. Konnässörerna satt i spänd förväntan för att höra och se vilka överraskningar stjärnan hade i beredskap för just den kvällen. Sker sådant idag? Visserligen profiterade stjärnor som Nilsson och Callas på otaliga inropningar för att kunna höja kommande arvoden, men de var ju inga kastrater. Vilket hördes. För ett par tre århundraden sedan menade italienarna att när alla toner faller på plats och kastraten når de efterlängtade tonhöjderna snuddar de vid vad som kanske kan vara en försmak av paradisets frukter. Kvinnliga sopraner är inte alls detsamma.

Avslut: Händel, Mozart och Rossini (- så sent som 1822) skrev direkt för kastrater trots att dessa då, nästan, vandrat ut ur verkligheten och in i musikhistorien. Vilket inte hindrade Wagner från att på tidigt stadium fundera på att skriva Klingspors parti i Parcifal för en ”vit röst”. På Wagners tid fanns det faktiskt några få verksamma kastrater i Påvens kapell, som man än idag kan lyssna till via grammofonskiva, eller det kanske är vaxrulle. 1902 införde Pius X en kyrkomusikreform och samtidigt pensionerades de sista kastraterna. Den klassiska operan blev tråkigare. Är så än idag.

Flertalet faktauppgifter om kastrater hämtade från: Hubert Ortkemper Engel wider Willen. Die Welt der Kastraten. Henschel Verlag, Berlin 1993.

Artikeln, i något annorlunda form, tidigare publicerad i tidskriften Musikdramatik, Nr.1 – 1994.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006.