29.11.07

BERTIL FALK : NOVELLEN. EN ÖVERSIKT

'
'
Från Jesus till Ranelid kunde ha varit
en fullt adekvat undertitel till
Bertil Falks senaste bok, en
synnerligen informativ skrift
på 304 sidor om
NOVELLEN.
'
Falk presenterar drygt 200 författare som
ägnat sig åt novellskrivande,
eller någon form som kan jämställas med novell...
'
Boken innehåller dessutom en spännande
introduktion till genren, bokförteckning,
novellregister, sökregister,
titelregister och personregister.
'
Boken kan köpas direkt hos
'
'

27.11.07

VODOU / 0047 / OSLO presents...

'
'
0047 OSLO proudly presents:

VODOU

30.11.2007-13.01 2008

Opening reception: Friday November 30, 7 PM

Bo I. Cavefors (SE), Chisel (NO), Leander Djønne (NO), Leif Holmstrand (SE), Kira Kira (IS), Ragnar Kjartansson (IS), Ingvild Langgård og Thora Dolven Balke (NO), Iwo Myrin (SE), Bjargey Ólafsdóttir (IS), Pär Thörn (SE), Vinyl -terror & -horror (DK)

What is it that makes us shiver when we watch a horror movie? The Danish duo Vinyl -Terror & Horror, consisting of Camilla Sørensen and Greta Christensen, have made a composition inspired by the horror-movie genre, where the sound moves the story forward. The Icelandic artist Bjargey Ólafsdóttir whispers a silent secret story. The listener can choose the role of the confined friend or of the stranger eavesdropping on her. Together with eleven other artists, they contribute to the exhibition Vodou, where sound art and storytelling is the central element.

“Sound art” is a vague term, but we use it intentionally; this exhibition covers a wide range of audible expressions, from documentary recordings and readings to experimental compositions and pop tunes. It is a collection of different yet thematically intertwined sounds and stories.

The exhibition is a story about the spiritual, rooted in the tradition of folk tales. Fairytales and fables once bridged the borders between the Nordic countries. The folk stories were moralistic, entertaining fables of horror, death and suffering. Even though the role of communicating morals and ethics is somewhat outdated today, the storytelling itself is far from forgotten. In fact, one might say that storytelling is one of the central elements in today’s contemporary art practices. In this project we look at the connections between the folk-tales and the dystopian narratives fueled by a politically turbulent reality in contemporary art.

Instead of a catalogue, we have released a good, old fashioned vinyl record containing all the works in the exhibition. In fact, the record can be considered an exhibition in itself. One can bring the exhibition home and listen to it in solitude and one’s own time.

Curators: Lina Selander og Marianne Zamecznik.

Presention of works:

Kira Kira
Poltergeist Cuckoo (1 min)
He will always be there and there is nothing we can do about it. Embrace his sad old joke, echoing through eternity –good times bad times. His feathers are rusty and his voice broken, but whether we like it or not he will tell us when it's time. Is it time to fall in love or to explode?
The poltergeist cuckoo will make sure we know.

We don't stand a chance against eternity darling.
Við eigum ekki séns í eilífðina elskan.

Bo I. Cavefors
Liberty and Equality (10:32 min)
Summer 1956. Jacob and me. We loved each other since we was twelve. Now: twenty years old. London. - - - I stretch my back. My hands on my cock. Hardjacking. Jacob and his legs. It is very clear. Fine lines in the fog. Coca and cock are married. Whisky. Our boddies explodes as solitaire objects among furnitures, beddings, pictures and books. All is smelt as a richly coloured ocean. The billows run high. The body is sweet. To hug.To look at. Jacob is absolutely still but must raise the rump to give space for his bigger and bigger cock. His black skin, but deep in his rump it was more and more white. Even when I not touch him I can in my fingers and in my tounge feel how it is to kiss the silky hair on his rump...

Chisel
Notions Never Promise (4:18)
Chisel is scandinavian hardvolk performed with vocals and electric guitar. It’s music bears a resemblance to folk music by different ways of tuning, & hardrock by the style of playing it. The lyrics often take on the mundane with an occult, superstitious yet bored attitude. Notions never promise is a take where the guitar - in standard tuning - is left alone echoing the songs sordid mode.

Leander Djønne
Fight for the right to be silent (3:08 min)
There’s an evil virus exterminating man and serious the state of the mind, the robbers, the back-stabbers, the two faced leaders, the menace to society is a social disease, to brainwash the mind is a social disorder, the cynics, the apathy, the cheap new order; we’re watching the beginnings of social decay, growling and sneering, eating away your own self-esteem, pulsing on every word you might be saying, to attack someone’s mind is a social disorder, the constitution, the government, the marshall order, superficially smiling, the shake of hands, as soon as you turn your back, cause that’s what is planned, what ever good thing laid to rest by the government, by the constitution and their lies, and every time you think you are safe and you turn away, you should know they are sharpening all of their knifes, all in yr mind all in yr head you try to relate it, all in yr mind all in yr head you try to escape it. They want to sink the ship and laugh at me and you, and it happens all the time, but it’s only in your mind, they know who you are, they know what you do, that’s the beginning of social decay.
Female voice: Shirin Sabahi & Sarah Tyler

Pär Thörn
786 (4:05 min)
The phrase ”Bismillah al-Rahman al-Rahim” is recited several times as part of Muslim daily prayers. The phrase means: ”In the name of God,
Most Gracious, Most Merciful”. The total value of the letters of ”Bismillah al-Rahman al-Rahim”, according to the Abjad system of numerology, is 786. Some people, mostly in India and Pakistan, use 786 as a substitute for ”Bismillah…”. They write this number to avoid writing the name of God on ordinary papers, which can be subject to dirt or come in contact with 'unclean' materials. In my sound piece ”786” I only use two sine wave sounds at 786 hertz each.

Leif Holmstrand
Beware Of (4:22 min)
”Beware Of” is a song I wrote and recorded in 2000. The song was recorded with a band consisting of bass, guitar and drums. After recording my voice singing, I cut away all the instruments. All that remains of them is some leakage from the headphones into the microphone. Since all the instruments are gone, long silences has become an important part of the piece; where there used to be a guitar solo, now there is nothing.

Iwo Myrin
Nocturnal Hunt (6:33 min)
The source material for the piece Nocturnal Hunt is ultrasonic recordings of bats, generated from their larynges through their open mouths to help them echolocate insects during their nocturnal hunts. These sounds, beyond the range of the human ear, where recorded June 23rd till 24th 2007 around The Katarina Church in Stockholm which have a history of being burned down twice and of several witch-trials. In the western culture, bats symbolize ghosts, death and disease, though in other cultures, in China for example, the bat is a symbol of longevity and happiness.
Nocturnal Hunt was realized at the composers studio and EMS, Stockholm.

Vinyl -terror & -horror
Off the record (7:55)
theme of loosing track...
where the plot gets lost.
This scene is blurring the story making the spectator doubt what was obvious so far. There is an atmosphere of reversed intensions and a wish to undo what have been done. Characters dwell for a while in this state of being without a story to follow. "Off the record" is part of a soundtrack for a horror movie, where the film is not needed.

Ragnar Kjartansson
Hurt The One You Love (2007)
3:00
A woman is crying endlessly.

Ingvild Langgård and Thora Dolven Balke
I wanna be Loved by You and I wanna be loved by you Reversed (1:43 min each)
I wanna be Loved by You is a version of the Marilyn Monroe hit with the same name, only sung reversed. To perform something backwards refers to the black mass. The reversing of the text indicates a negation of the original message; a deep wish to be loved at any cost.
I wanna be loved by you Reversed is a reversal of the track I wanna be Loved by You. The voices are distorted, and the now recognisable song seems forced and abrupt. The original intendment of the song is revealed, but sounds unfamiliar and uncanny, like a message from the other side.

Bjargey Ólafsdóttir
Too Many Vodkas(31 seconds)
He said his lawyer friend asked him
yesterday if he would suck his dick.
He also said that his friend had
bought an engagement ring for 13000 Norwegian Kroner
for his girlfriend.
He told me that he had told his friend
that he just wanted to be his friend
not his lover
Too many vodkas too many vodkas

You Said You Were Hung Over (45 seconds)
Mini song with voice and harmonium, very sad, very beautiful.

Young Jack (18 seconds)
I told the psychoanalyst
that I had dreamt that
I had sex with young
Jack Nicholson in an airplane
The psychoanalyst said
I should take it easy

Vodou will presented at Galleri 54 in Gothenburgh, Sweden 15.02 – 16.03.2008

For further informasjon, please contact Marianne Zamecznik on +47 411 27 601 or EMAIL


The exhibition is closed from December 16th, and reopens January 3rd

0047 OSLO
Schweigaards gate 34, entrance D, 2. Floor (entrance from Platous gate), 0191 Oslo

Opening hours:
WEDNESDAY-FRIDAY 12 - 17
SATURDAY-SUNDAY 12 - 16
MONDAY-TUESDAY CLOSED
'

'

DÜRER SOM BEFÄSTNINGSARKITEKT


'

'

'
Bo I. Cavefors
DÜRER SOM BEFÄSTNINGSARKITEKT

Under antiken bedrevs även arkitektritandet utifrån givna sifferkombinationer, magiska tal och matematiska regler. Målare, skulptörer, musiker och dramatiker och arkitekter visste det mesta om aritmetik och geometri. Platon var master i filosofi och sedelära medan Pytagora lärde ut sambandet mellan harmoni och matematik, till exempel att musik är summan av matematiska kombinationer. Samklangen mellan teori och praktik, mellan matematik och konst, mellan konsten som estetik och konsten som action var grundläggande sanning även under höggotiken trots att man då rent allmänt och intuitivt experimenterade med former, material och hållfasthetsprov på gränsen till vad som ibland visade sig vara omöjligt; trots erfarenheterna från 1284 då den nybyggda katedralen i Beauvais rasade…

Italienarna var mer än tyskar och fransmän trogna de gamla grekerna. Italienska borgar och katedraler från medeltid och gotik är därför mindre fantasirika och mindre fantastiska, men renare i stil och tanke, än de praktverk som samtidigt byggdes norr om alperna.

Berömda byggnadsverk kopierades flitigt, då som nu. S. Marco i Venedig har som förebild apostelkyrkan i Konstantinopel, katedralen i Arezzo från 1026 liknar katedralen i Ravenna, domen i Bremen kopierades på domen i Köln och abboten vid St. Denis byggde en kyrka som förenade skönheten hos Salomos tempel, gravkyrkan i Jerusalem och Hagia Sofia i Konstantinopel. Byggmästarna och konstnärerna/arkitekterna var universalgenier. Albrecht Dürer har sin givna plats inte endast i den allmänna konsthistorien och i kyrkohistorien utan även i arkitektur- och byggnadshistorien samt i den krigsvetenskapliga historien. Dürer var med om tidssvängningen från sengotik till renässans, när medeltidens kyrkliga föreställningsvärld ersattes med en alltmer sekulariserad humanism; i måleriet avbildades naturen realistiskt. Jacopo de Barbari, som lärde Dürer perspektiv- och proportionslära inspirerade apokalypsens mästare att ge ut handledningen Unterweisung der Messung och några år senare den i många avseende banbrytande avhandlingen om militära befästningsanläggningar, Unterricht zur Befestigung der Städte, Schlösser und Flecken.

Under medeltiden och några århundraden därefter var krigskonst en storhet med samma vikt och värde som konst i form av måleri, skulptur och liknande. Adeln ansåg att detta att föra krig kunde jämföras med att stå i en furstes diplomatiska tjänst. Berömda Condottieri som Federico da Montefeltre sponsrade villigt utövare av konst, litteratur och musik. En hyfsad härförare borde även vara ”doctus scientis” och en god hovman förväntades ha ingående kunskaper i ämnen som arkitektur och krigskonst. Åtskilliga av medeltidens och renässansens konstnärer upprätthöll också en tjänst inom krigsväsendet. Byggmästarna som byggde katedraler kunde även konsten att bygga befästningsanläggningar. Målare och bildhuggare som Giotto di Bondone, Filippo Brunelleschi, Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti var också krigstekniker, det vill säga uppfinnare av vapen, dvs vapentekniker. Arkitekterna, byggmästarna och byggherrarna såg försvarsanläggningarna som flerdimensionella konstverk. Michelangelos och andra konstnärers skisser och ritningar avslöjar att de fascinerades av geometriska former som samtidigt bildade vackra mönster och gav krigstekniska lösningar.

Arkitekturen som skön konst återspeglades i stadsmurarna som signalerade till besökaren stadens rättsstatus, medborgarnas grad av välstånd och furstens makt. Representativiteten överordnades försvarsfunktionen när under medeltiden överdimensionerade torn byggdes in i stadsmurarna.

Denna smått fatalistiska försvarsattityd förändrades radikalt när under 1400-talet handeldvapnen utvecklades till ett artilleri vars genomslagskraft de gamla stadsmurarna och kastellen inte stod emot. Det goda artilleriet gjorde det möjligt för franske kungen Karl VIII att 1494 lägga under sig vad som idag geografiskt sett är republiken Italien, från norr till Neapel. Efter den läxan förändrades romarnas/italienarnas krigsarkitektur snabbt och genomgripande och försågs med nymodigheter som blev i bruk långt in på 1700-talet.

+ + +

När angriparen med hjälp av starkt artilleri inte längre tvingades invänta lägligt tillfälle att ge signal till soldaterna att klättra över stadsmuren, utan kunde skjuta ett hål i den där trupperna marscherade in, så innebar det att även försvarstaktiken förnyades. Det räckte inte att bygga tjockare murar och befästningsvallar. Angriparens ihärdiga artillerield lyckades alltid, förr eller senare, skjuta sig ett hål i anläggningen. Det blev alltså nödvändigt med ett aktivt försvar, det vill säga att artilleri också användes för att beskjuta anfallaren, men eftersom försvarets artilleri måste placeras i sådan position att det inte kunde nås av angriparens eldgivning, måste värn byggas runt pjäserna. Således placerades artilleriet i positioner så att elden även kunde vändas in mot fästningen ifall angriparen trots allt lyckades ta sig in i den. Vid kastellen i Neapel och Mantua och vid Castello Sforzesco i Milano förvandlades medeltidens rundtorn till massiva trumtorn av samma typ som försvarstornet Nicolaus V i Rom.

De nordeuropeiska fästningsarkitekterna förordade emellertid en annan och mer komplicerad lösning. Under 1400-talet flyttades delar av försvaret till terräng utanför stadsmurarna och försvarstornen placerades på friliggande positioner, som Hahnenthor och Severinsthor i Köln. Utvecklingen beskrivs utförligt i Albrecht Dürers Unterricht… Inhemska traditioner med tekniskt nytänkande kombinerades med beprövad romersk taktik. Italienarnas ombyggnad av gamla rundtorn till massiva försvarsanläggningar var emellertid av försvarstaktiskt begränsat värde. Da Vinci var Cesare Borgias rådgivare och de båda herrarna gjorde framgångsrika erövringståg mot de förstärkta fästningarna i Romagna och denna typ av förstärkta torn, som Antonio de Sangallo lät bygga för påvarnas räkning(ar), hindrade inte Karl V från att 1527 inta och plundra Rom.

Dürers främsta krigshistoriska insats är hans idéer och ritningar om fasta anläggningar omgärdade av murar, bastioner och vallgravar. De byggdes inte förrän efter hans död, mot slutet av 1500-talet, så när fackfolk vid en kongress i Regensburg 1576 diskuterade Dürers teorier fick Daniel Specklin ensam försvara det polygonala försvarets fördelar gentemot italienska kritiker som Carlo Tetti. Debatten om hur en bra försvarsanläggning skulle konstrueras ledde emellertid till en konstruktiv diskussion om krig som en av de sköna konsterna. Det gäller att, som Specklin skriver i dagboken, sätta krigsteoretikerna från söder om Alperna på plats, så att ”wir Teutschen gäntzlichen on Sinn und Hirn und ohne Vernunfft und vor Kinder gegen den Italienern zu achten weren”.

+ + +

Albrecht Dürers avhandling om konsten att bygga fästningar är epokgörande. Dessförinnan hade man i stort sett följt traditionella lösningar och försett städerna med stadsmurar med insprängda torn och omgivna av vattengravar som i allmänhet låg uttorkade. Dürers teckning Nürnberg von Westen ger en god bild av det eländiga tillståndet. Men Dürer utgick trots detta ifrån de redan befintliga befästningssystemen och försåg dessa med friliggande bastioner samtidigt som han vid försvarsmurarnas hörn och böjningar lät anlägga låga, breda, stadiga, italieninspirerade trumtorn. De väldisponerade och välbefästa bastionerna placerades mellan den – alltid – vattenfyllda vallgraven och den främre försvarsanläggningen eller försvarsmuren. På bastionernas tak placerade Dürer plattformar för skyttar och för ett artilleri som skyddades av massiva bröstvärn. Avstånden mellan bastionerna var sådana att det gavs eldmöjlighet även ut över vallgraven och själva vallen utan att bastionernas artillerier besköt varandra. Därmed avvek Dürer från den gamla regeln om att avståndet mellan bastioner inte bör vara längre än ett pilskott. I den totala försvarsplanen räknar han även in avstånden mellan bastionerna och stadsmurens trumtorn. Dürer menade att de vattenfyllda vallgravarna är en väsentlig del av det defensiva artilleriskyddet och placerade därför avskjutningsramper också i bastionernas nedre del, i marknivå.

+ + +

Märkligt nog är konsthistoriker sällan intresserade av Dürer som befästningsarkitekt. Krigshistoriker har en mer positiv attityd trots att apokalypskonstnären periodvis varit synnerligen omstridd i egenskapen krigsteoretiker. Kanske beror detta på att militär byggnadskonst under 1500- och 1600-talen dominerades av fransmän och holländare. När under 1700-talet Fredrik den Store organiserade det så kallade ”äldre preussiska försvaret” kom Dürers gamla ritningar till heders och hans konstruktioner med luft- och rökkanaler i murar och vallar intresserade också den ”nypreussiska skolan” under 1800-talet.

Dürer menade att fästningar skall försvaras aktivt, att man inte skall vänta på att bli angripen av en belägrande fiende. Därför är bastionerna självständigt fungerande försvarspunkter som framgångsrikt kan ta emot och stå emot angrepp från alla sidor samtidigt som man försvarar den primära försvarsanläggningen även om fienden lyckas ockupera och neutralisera delar av fästningen. Onekligen komplicerat och svårhanterligt. Dürers principer för försvarsanläggningens struktur och funktion kan ses som en praktisk 1500-talstillämpning av delar av nutida försvarsanalyser. Dürers bastioner var visserligen statiska men de hade samma uppgifter som dagens snabbrörliga pansarförband och gerillaförband. Dürers taktik med försvarsoffensiva bastioner vars eldgivning kan riktas inåt om fienden lyckas bryta igenom de främre försvarslinjerna, har två gånger framgångsrikt tillämpats av Ryssland, gentemot Napoleon I och Hitler, medan Frankrike ej endast 1778 utan även 1914 och 1940 föredrog att bita sig fast vid på förhand låsta positioner, vilket ledde till betydande förluster och militärtaktiska nederlag.

Eventuellt kan man hävda att det borde vara det svenska försvarets avsikt att när landet invaderas av främmande trupper ge upp stora landområden och i sak använda sig av den dürerska bastionstaktiken att koncentrera försvaret till positioner bakom de främre linjerna och låta ”bastionerna” agera som gerillaförband inom de områden fienden ockuperat. En sådan taktik ger huvudstyrkan möjligheter till återhämtning för att invänta lägligt tillfälle för motattack. Trots den vapentekniska utvecklingen och helt förändrade kommunikationsmöjligheter är även idag de gamla försvarstaktiska teorierna praktiskt genomförbara. Som i måleriet, musiken, teatern, dansen och skulpturen finns det även i krigets konst ett samband mellan harmoni och matematik, mellan planering och framgång: en krigets estetik.


Referens: Hubertus Günther Deutsche Architekturtheorie zwischen Gotik und Renaissance. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1988.

Illustration: Albrecht Dürers ritning till Bastion i boken Unterricht zur Befestigung.

Artikeln publicerad i ett antal tidningar våren 1989, bl.a. i Barometern (27.02.89). Här väsentligt bearbetad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 2007.


'

Tillägg med anledning av Löjtnantens kommentar: Dürers skiss till belägring av befäst stad.

'

'

26.11.07

KARL LARSSON : FORM / FORCE


Karl Larsson
FORM / FORCE
Diktsamling
Pocketformat
158 sidor
OEI editör
'
'
"- - - I fyra sviter - 'Vad Andreas Baader sa', 'Dokumentation / Föreställning (1980) / Omlyssning (2007)', 'Enemy / De röda skuggorna i dalen', 'Väckt ur Sleep' - behandlas RAF:s texter, Joy Division-rariteter, poeten som sover i Andy Warhols film 'Sleep' och talibanernas raserande av gigantiska Buddhastatyer; olika former av monument konstruerade av människan: ideologier, den gotiska musiken, den händelsefattiga filmen med det tillhörande hackandet livet och de enorma Buddhorna i Afghanistan. - - - Texterna rör sig också kring raserandet, att riva monumentet, förgöra för att skapa nytt eller förgöra för att förstöra. Det som konstrueras kan också förintas. Det går att läsa som ett estetiserande av terrorism, men kalla snarare den kraften för form."
Per Bergström i Kristianstadsbladet
'
'
"Gång på gång bryter sig Form/Force ur den 'orala besvikelse' som är det grundläggande stämningsläget och det sker tack vare en särpräglad mix av bister humor och saklig ömhet..."
Ragnar Strömberg i Göteborgs-Posten
'
'
Beställ boken direkt hos OEI EDITÖR
'
'

25.11.07

KONDYLIS OM KONSERVATISM




Bo I. Cavefors
KONDYLIS OM KONSERVATISM

Bok: Panajotis Kondylis Konservatismus. Geschichtlicher Gehalt und Untergang. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1989.

I boken Konservatismus. Geschichtlicher Gehalt und Untergang, analyserar Panajotis Kondylis konservatismens historia. Kondylis (1943 – 1998) var en privatlärd grek som pendlade mellan Atén och Heidelberg, som skrev på tyska och som tidigare bland annat publicerat en analys om „der geistigen Entwicklung“ före 1802 hos Hölderlin, Schelling och Hegel. En annan, tidigare bok av den lärde greken är Die Aufklärung in Rahmen des neuzeitlichen Rationalismus.

Kondylis var mästare i konsten att med mild ironi och genom logik ad absurdum definiera de politiskt-ideologiska slagord/formuleringar han anser vara meningsfulla endast om de brukas för att beskriva fenomen för vilka de skapats. Kondylis menar att konservatismen inte uppstod i och med franska revolutionen. Tvärtom. Efter tre århundradens blomstring gick den sin undergång till mötes när giljotinen började gå för högvarv. Franska revolutionens revolutionärer blev reaktionärer, vilket är något helt annat än att vara konservativ.

Konservatismen är sålunda numera heldöd. Historia. Dagens ”konservatism” är, skriver Kondylis, ingenting annat än ”gammalliberalism”. Den äkta konservatismen innebar att den antika, kristna och germanska rättsordningen, societas civilis, reformerades. Ur spillrorna av franska revolutionen steg istället tyvärr en lågadel som ologiskt nog kämpade emot suveränitetsprincipen samtidigt som man motsatte sig den moderna stat revolutionen, dvs Napoleon I, initierat. De då nykonservativa stred såväl mot fursten (Ludvig XVI och Napoleon I) som mot den liberalism (tex Marx) som förebådade diverse former av demokrati.

Av dessa skäl kan man inte inordna konservatismen i den nya tidens socialpolitiska och ideologiska verklighet. Gör man det, avsäger man sig konservatismens historiska och antropologiska konstanter. Felaktigt identifieras konservatismen som det sociologiskt övre samhällsskiktets reaktion på franska revolutionen. Därmed framstår den som motståndare till upplysning och framsteg.

Allmänt anses att den konservativa människan är en stillsam varelse som lever i fred med sin Gud, sin furste och sin övriga omgivning, som aldrig söker strid. Kondylis menar att ingen människa, oavsett social tillhörighet, reagerar fientligt på sin omgivning så länge denna inte uppträder maktpolitiskt hotande. Även revolutionärer blir fridsamma om de inte möter motstånd. Terroristen desarmerar bomben om ställda krav beaktas. Den segerrike revolutionären förvandlas över en natt till bevarare av det bestående.

Är Kondylis cyniker? Ja. Vill man hugga huvudet av den konservative tvingas denne till motstånd och våld för att försvara sig. Enligt Kondylis är det emellertid svårare för den konservative överklassaren än för den proletäre revolutionären att omorientera sin samhällsposition. Å andra sidan är social klassuppdelning inte acceptabelt varken inom konservativa ideologier eller inom revolutionära organisationer. Ej heller den konservative aktivisten tvekar att utföra tyrannmord, bemöta konfrontationspolitik med våld eller bekämpa diktaturer. Konservatismens aktivism är att acceptera rationella argument men avvisa rationalismen som politisk och filosofisk idé, att acceptera den dialektik som analyserar relationen mellan det rationella och det irrationella. En rationellt agerande diktator (tex Hitler) kan framgångsrikt bekämpas med irrationell terror, eller vad som förefaller vara irrationell terror.

Det konkreta och det empiriska är inte konservatismens ideologiska bas; i stället bör konservativ politik, precis som revolutionär (terror-)politik, anpassas till givna förutsättningar, om den vill bli framgångsrik. Detta kan också kallas för realism. Om politisk realism varit ett konservativt monopol, hade de konservativa alltid gått segrande ur politiska drabbningar och ideologiska strider. Som det nu är tvingas den konservativa till ständig munhuggning med en annan realistisk aktör, anarkisten.

Kondylis menar att konservatismen måste konkretiseras antologiskt och antropologiskt genom att företrädarna vidtar maktpolitiska åtgärder; först då kan den ses som en enhetlig rörelse inom den politiska och filosofiska historien, jämförbar med reformation, motreformation och diverse upplysningsdogmer.

Den teologiska och socialfilosofiska verklighet som formulerades i societas civilis utgör konservatismens ideologiska bas. Därmed blir den FÖREGÅNGARE till den moderna tiden, till socialt övergripande rationalism och till ocensurerad upplysning. Socialpolitiskt kom konservatismen emellertid att stå i opposition till societas civils. Detta i kombination med den icke tidsenliga kampen mot absolutism och liberalism, blev konservatismens undergång. Kondylis menar att konservatismen idag endast existerar i polemisk och apologetisk mening. Ordet ”konservativ” är ett skällsord flitigt nyttjat av framför allt dem som företräder fluffigt socialistiska/marxistiska åskådningar. Kondylis ger ett exempel som idag är överspelat men som ger en god bild av tiden när boken skrevs: när Gorbatjov hade problem med en del uppnosiga kamrater kallade han dem inte för ”stalinister” utan för ”konservativa element inom Centralkommittén”.

Panajotis Kondylis ifrågasätter riktigheten av att idag beteckna politiska partier som konservativa, när det inte finns en ideologiskt och filosofiskt formulerad och förankrad ny konservatism grundad på historiska erfarenheter. Kondylis pessimism beror på att han helt korrekt kan konstatera att det inom modern konservatism endast finns en ytlig uppfattning om den komplicerade relationen mellan furste och societas civilis. Före franska revolutionen fanns det ett socialt och politiskt fruktbart motsatsförhållande som även den idag sociologiskt inriktade ”konservatismen” borde inspireras av. Till sin egen och allas vår olycka är modern ”konservatism”, liksom socialism och liberalism, alltför historielös.


Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet den 16 januari 1989. Här obetydligt uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.
'
'

23.11.07

GÜNTER GRASS PÅ SPANING EFTER SIG SJÄLV


Bo I. Cavefors
GÜNTER GRASS PÅ SPANING EFTER SIG SJÄLV

Bok: Günter Grass Zunge zeigen. Luchterhand Literaturverlag, Darmstadt 1988.

Johann Gottfried Herder beskriver Indien som en „Wiege des Menschengeschlechts“. Åtskilliga tyska intellektuella romantiker har som Herder i det mytiska och mystiska Indiens religioner sökt efter en förlorad världsharmoni. Att med asiatisk-indisk mystik och meditation injicera nytt liv i västerländsk salighet har fascinerat så olika författare som Arthur Schopenhauer, Hermann Hesse, Alfred Döblin, Lion Feuchtwanger, Ingeborg Drewitz och Max von der Grün. De har flytt den tyska verkligheten, Indien gav dem ro i deras andliga inre exil. Framför allt Hermann Hesse skapade med sin 1919 utgivna Siddharta en meditationsbild som passade västerlänningen.

Den 10 maj 1986 recenserade Marcel Reich-Ranicki i Frankfurter Allgemeine Zeitung Günter Grass roman Die Rättin (Råttinnan). Han fann den vara ”en katastrofal bok“. Det var ett beskt men korrekt omdöme. Det drabbade en författare som vant sig vid positionen som heltidsanställt tyskt samvete. Grass tog illa vid sig av den hårda kritiken, tog hustrun Ute vid handen och begav sig till Indien. Där blev han missnöjesresenär på flykt undan ”ellenbogenspizen Selbstverwirklichungsspielen”. Resultatet av resan, som varade från augusti 1986 till januari 1987, blev en mycket vacker bok i tre delar, en reseberättelse/dagbok, ett drygt femtiotal dubbelsidiga tuschteckningar samt en långdikt i tolv avdelningar med samma titel som boken, Zunge zeigen.

Grass bok är emellertid oengagerad med ett slappt och oinspirerat språk. Författaren poserar i boken som en beskäftig resenär på jakt efter medel för den egna själens rening.

+ + +

De grimmska figuranterna i boken Flundran återkom som gnagande ödesgudinnor i Råttinnan när Grass målade upp människors ångest inför den stora smällen och när han parodierade den härskande politikerklassen. I och med flykten till Indien var det partistriderna i den dåtida tyska huvudstaden, Bonn alltså, och kritikernas dåliga omdömen om honom själv som tvingar honom att leta sig fram till en bit av världen där ohyggligheterna är råare och mer påtagliga och svider direkt i skinnet. Rening genom piskslag. En form av frivillig flagellation, väntar sig läsaren. Men Grass misslyckas. Det är omöjligt att under ett kort besök, några månader som privilegierad turist, förstå och sedan beskriva det individuella eländet, den fruktansvärda nöden och den fatalistiska kampen för överlevnad i ett land vars politiska strukturer får människor att resignera.

Paret Grass reser till Calcutta. Det är en stad som i alla fall när Grass var där, regerades av kommunistpartiet, en stad hemsökt av lepra, svält och död. Grass, som tidigare varit mästaren framför andra att med och genom språket återge miljöer, borde här ha funnit tillräckligt med material för att berätta om miljoner och åter miljoner människors dystra tillvaro. Plågorna och fattigdomen borde ha varit tacksam utgångspunkt för att på ett gripbart sätt beskriva vad den europeiskt-filosofiska frågan LYCKA innebär för dessa människor.

En författare kan inte enbart lära sig fakta om den verklighet han skall beskriva, genom att läsa. Istället måste han under lång tid, kanske under årtionden, leva och lida i och med denna verklighet, han måste bli ett medoffer. När paret Grass vistades i Barulpur, en förort söder om Calcutta, bodde de i en villa med trädgård och hade två tjänare anställda. De guidades runt i den indiska misären av bengaliska vänner, författare och konstnärer. När välståndstyskarna efter kort tid flyttade över till medelklassområdet Lake Town i östra Calcutta, företog de endast snabba resor till fattigdomens Disneyland, som Vishnupur, Puri, Madras, Poona, Shantiniketan, Hyderabad och till Bangladeshs huvudstad Dakka.

+ + +

I de utsökta tuschteckningarna för Grass läsaren in i en grå och dramatiskt expressionistisk polaroidbild av fatalism och monotoni, men i texterna förmår han inte återge människors moraliska och politiska verklighet. Han undviker nogsamt möjligheten att förklara den utifrån en spirituellt religiös förklaringsmodell, trots att det är just sådana som står honom till buds. Författaren ser religionerna som svindlares trollkonster. Grass accepterar inte idolen Schopenhauers övertygelse om människans behov av det metafysiska.

Återkommen till den hatade Förbundsrepubliken beslutar sig Grass för att skriva ”fattigdomens estetik”. Resultatet finns i långdikten Zunge zeigen. Dikten, rytmiskt och litterärt undermålig, har givits litterär form, uttrycker visserligen en estetisk ambition, men den vägen kan aldrig ”fattigdomens estetik” förklaras. Trots att Grass förberedde sig inför resan genom att läsa in sig på Indiens sociala realiteter om hur människor lever och eventuellt överlever vid vägkanter och sophögar, står han helt främmande inför landets komplicerade historia, dess myter, religioner och topografi. Han vet föga om och förstår än mindre av det han känner till om de indiska rasernas och religionernas traditioner och motsättningar. Grass avslöjar sig som totalt okunnig om Vedaskrifterna och Upanishaderna, om Bhagavadgita. Han förstår inte att människor med annan kultur, religion och historia har ett annat förhållningssätt än västerlänningen till dikt och verklighet, till arbete och frihet, till tid och tillstånd. Som trött europé med fastlåsta världs- och värdeuppfattningar guidas Günter Grass in i den indiska fattigdomen med antisemiten Georg Christoph Lichtenberg som handledare, men eleven genomskådar inte dennes cynismer om förlorarna och Grass har heller inte Lichtenbergs skarpa blick för det obehagliga, så som det demonstrativt exponeras i den 1775 utgivna Briefe aus England.

+ + +

När de bengaliska hinduerna under tre höstdagar firar gudinnan Durga står Grass, som den borne upplysningsfilosof han anser sig vara, oförstående inför gudinnan och riterna som utförs till hennes ära. Durga, Shivas hustru, framträder också som Tschandi eller Kali, den svarta, den svarta gudinnan, den svarta madonnan, en mäktig kvinna omgiven av avhuggna manshuvuden. Hon sitter på Shivas buk och räcker ut tungan, Zunge zeigen.

Även Grass räcker ut tungan när han tar avsked av ”Deutschland und Deutschland” och reser till Indien. Han uppfattar Durga som en krigets amazon som blåser till strid mot den onda värld som styrs av män. Samtidigt erinrar sig författaren ett välkänt foto där Albert Einstein räcker ut tungan åt journalister. Grass ser framför sig en jättelik affisch med Durga och Einstein sittande på Dhapa, Calcuttas sopstation, utbytande erfarenheter om livet, tiden, döden och världens undergång. Grass förbilligar den indiska gudinnan till en posterfigur och förenklar det han kallar en ”fattigdomens estetik” till att bli en banal diskussion om livet bland sopor och jutesäckar.

När Grass utvecklar temat om fattigdomens estetik blir det ett brandtal till försvar för det abnorma. Det är som att esteticera en bild med huvuden kapade av franska revolutionens giljotinärer. Det är inte en fattigdomens estetik utan en fattigdomens surrealism att i det fattiga se det vackra, att likställa det abnorma med det vackra. Grass förmår inte se den obarmhärtiga sanningen om de där uppe och de andra där nere. Vad betyder skönhet för de oberörbara som fångar sin dagliga fisk i kloakens gyttjevatten?

Det är pinsamt att läsa om en ”letztmögliche Schönheit”, när författaren själv inte ens under detta korta besök i helvetet kunde avstå från västerlänningens privilegier.

Günter Grass berättar om Mrs och Mr Karlekar – till vilka han också tillägnat boken. De tillhör en Brahmanfamilj. Hon lärarinna och han ingenjör, båda är över de sjuttio. Trots kommunistpartiets motstånd har de startat något som går under benämningen Calcutta Social Project och i dess namn byggt skolor för slummens barn. Inget ont i detta, men Mrs och Mr Karlekar skulle aldrig komma på idén att byta sin privilegierade tillvaro mot en gemenskap med de oprivilegierade. Poängen, som jag ser det, är att Grass inte skriver ett ord om de europeiska socialarbetare som lever och verkar bland de fattiga miljonerna i den indiska slummen UTAN att profitera på uppmärksamhet. Grass besöker inte heller Moder Teresa av det enkla skälet att hennes verksamhet inte passar in i författarens privata uppgörelse med en värld – Tyskland med omnejder – som börjat ifrågasätta författarens filosofi, moral och verklighetsuppfattning.

Grass återvände till Indien 1986, elva år efter sitt första besök i landet, för att lära mer, men han visar ingen vilja att närma sig gåtan Asien ens genom att kontakta något av de många Ashrams där en religiös och social gemenskap växer fram. Han fnyser åt den subjektiva existensproblematik som drev Hesse och Döblin att orientera sig i taoism och buddhism innan de skrev Siddharta respektive Die Drei Sprünge des Wang-Lun. Grass nöjer sig med att räcka ut tungan. Han är skräckslagen inför gudinnan Kalis förmåga att förändra den existentiella verkligheten, att skilja det jordiska från det transcendentala, det onda från det goda. Grass räds det androgyna tillståndet som han räds mystik och myter ungefär på samma sätt som djävulen väjer för vigvattnet.

Zunge zeigen är ett dokument om den europeiska vänsterns vilsenhet. Oroligt hasar sig Grass bort från verkligheten, bort från den sanning som icke är entydig.


Artikeln tidigare publicerad som Understreckare i Svenska Dagbladet den 25 november 1988.

Fotnot: Det märkliga i Günter Grass attityder och referenser, som uppmärksammas i artikeln, har i alla fall delvis fått sin förklaring genom vad som under senare tid framkommit om författarens ungdom.


Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.

20.11.07

CARL ABRAHAMSSONS OLIKA MÄNNISKOR


'
carl abrahamsson
olika människor
'
på resor från bergslagen till hollywood, via pattaya, new york och andra platser, har carl abrahamsson porträtterat fotografer, regissörer, skribenter, musiker och konstnärer som alla har en sak gemensamt: en passionerad vision av hur livet skall levas.
'
bland de intervjuade: dian hanson, michael moynihan, maja ratkje, carl johan de geer, ewa rudling, mark mccloud, gunnar smoliansky, bo cavefors, von hausswolff-elggren, john duncan, lars hillersberg, malcolm mclaren, adam parfrey, mfl mfl.
'
350 sidor, illustrerad med fotografier av författaren.
'
'
'

VODOU / 0047 / OSLO




'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
VODOU

November 30, 2007 - January 13, 2008

Vernissage: Friday November 30, 19h
0047, Oslo


Kira Kira (Kristín Björk Kristjánsdóttir) (IS)
Bjargey Ólafsdóttir (IS)
Ragnar Kjartanson (IS)
Bo I. Cavefors (SE)
Pär Thörn (SE)
Leif Holmstrand (SE)
Iwo Myrin (SE)
Chisel (Dan Ola Persson) (NO)
Ingvild Langgård og Thora Dolven Balke (NO)
Leander Djønne (NO)
Vinyl -terror & -horror (Camilla Sørensen og Greta Christensen) (DK)
'
'
'

17.11.07

VANTRO, POLITIK OCH RELIGION

'









'

'

Bo I. Cavefors
VANTRO, POLITIK OCH RELIGION

Bok: Handwörterbuch des deutschen Aberglauben. Red.: Hanns Bächtold-Stäubli och Eduard Hoffmann-Krayer. Walter de Gruyter, Berlin – New York 1987.

Mellan 1927 och 1942 utkom på tyska ett vidunderligt verk betitlat Handwörterbuch des deutschen Aberglauben (HddA), utgivet under redaktion av Hanns Bächtold-Stäubli (1886-1941) och Eduard Hoffmann-Krayer (1864-1936). 1987 återutgavs verket av ursprungsförlaget Walter de Gruyter. Medarbetare är ett nittiotal välrenommerade professorer från schweiziska, tyska och österrikiska universitet. Totalt omfattar de tio banden 3 600 specialartiklar baserade på 1 500 000 sakuppgifter.

I 1987 års upplaga har basmaterialet kompletterats med senare forskningsresultat vid framför allt Archiv des Seminars für Volkskunde i Göttingen. Redaktören för nyutgåvan, Christoph Daxelmüllers ambition var, i alla fall 1987, att verket borde utkomma i reviderad och utökad ungefär vart tjugonde år eftersom forskningen under tidens gång ändrar karaktär, nytt material tillkommer och en del av den gamla skrivningen känns föråldrad, är föråldrad. Uppfattningen om vad som är tro respektive vantro skiftar karaktär, från tid till annan, beroende på politiska, kulturella och religiösa konjunkturer.

Historien om männen bakom HddA är en entusiasmens höga visa, som inte endast trotsade vetenskaplig trångsynthet och bokhandlarnas försäljningsovilja, utan även den politiska utvecklingen i 1930-talets Tyskland. Tack vare redaktörernas schweiziska bosättning, förlagets status och förläggarens integritet lotsades projektet i hamn.

+ + +

Uppslagsorden i detta vantrons och vidskepelsens egen encyklopedi är talrika. Det är i en kort artikel som denna omöjligt ge rätt uppfattning om materialets bredd och informationernas djup. Varje uppslagsord kompletteras med litteraturhänvisningar. Som exempel kan nämnas att ordet Brot omfattar 70 sidor, uppdelat på fyra huvudrubriker och med ett stort antal underrubriker: a) Namn, ursprung och art; b) Brödet in folktro och sagor; c) Brödet i vidskepelse och djävulsriter; d) Brödet i kärlek, äktenskap och familj. När författaren, professorn Dr F. Eckstein, meddelar att det äldsta germanska ordet för bröd är Laib hänvisar han till fem äldre vetenskapliga källor. När Eckstein som information nummer två säger att Laib första gången omnämnes i kombination med ordet Bibrot, garderar han sig med två äldre källor, osv.

Dessutom står det mycket om bröd under uppslagsorden Backen och Bretzel.

Den som inte är vetenskapligt skolad och som inte har tillgång till ett större universitetsbibliotek, kan lugnt hoppa över alla hänvisningsnoterna och läsa texterna rakt upp och ned. Det är spännande och informativt, en sällsam värld öppnar sig, genomsyrad av sann internationalism. Folksagor, folktro, vantro, vidskepelse, spränger alla nationella gränser och kulturer. I kampen mot djävulen kämpar rabbiner, präster och mullor sida vid sida. Folkens idoga uppslutning till skilda former av vantro har sällan låtit sig dirigeras av världsliga och religiösa makteliters önskemål, men har tyvärr visat sig vara manipulativt användbar av desamma.

+ + +

HddA är ett oumbärligt verktyg ej endast för folklorister vilka söker efter väldokumenterat material till egna småskrifter avsedda att kittla den breda läsekretsens intresse för ockultism, utan framför allt för teologer, psykologer och seriöst arbetande folklivsforskare som vill tränga in i människans undermedvetna. Det är dessutom ett uppslagsverk för vanliga läsare som är nyfikna på världen som omger oss, när vi söker svar på det oförklarliga skeendets trollkonster.

Vantro och vidskepelser har följt människan genom årtusendena, alltsedan Adam och Eva kanske föreställde sig att ormar och frukter symboliserade och representerade något annat än vad teologerna senare försökt hävda. I vår tid talar man föraktfullt om tidigare generationers vantro och vidskepelse, om slaveriet under kvastpiskande häxor, satan och antikrist, men nu levande generationer har långt ifrån övervunnit tron på det oförklarliga eller ersatt den med ödmjukhet inför det oförklarliga, utan istället anammat rationella argument som med lätt hokuspokus förvandlar det oförklarliga till kvasivetande. I industrialiserade och medieockuperade samhällen, i framtidsekonomier och teknokratier, i demokratier och diktaturer, sak samma, där härskar det föregivet rationella tänkandet när man återupplivar och marknadsför urgamla föreställningar om änglar och djävlar i skydd av ekonomiska teorier och politiska ideologier; opium för folket.

Vår tids människor lider kanske mer än människorna under någon annan historisk period av ångest och leda, av skam inför verkligheten. ”Den Bösen sind sie los, das Böse ist geblieben”, säger von Goethe i Faust om djävulen och menar den upplysning, det vetande, som tror sig kunna besegra motgångar och katastrofer med förnuftet och det rationella tänkandet som vapen. Men kärnvapen, splitterbomber, exploderande kärnkraftverk, genomkorrumperade politiker, rutten affärsmoral, rättsväsendets förfall, ideologier som skapar sig sin egen rätt till diktatur genom parlamentariska enprocentsmajoriteter, genmanipulationer, konstfibrer och oändligt mycket mer, resulterar i att människan får allt svårare att skilja mellan vad som är verkligt och overkligt. Hur kan man avgöra om den verklighet som är vår vardag också är den sanna verkligheten och inte en frammanipulerad och parapsykologisk konstruktion?

Det genuint oförklarliga som kan förvandlas till vantro har ersatts av något i sig oförklarligt och därmed har själva grunden för människans existens som könsvarelse ryckts undan.

+ + +

Läser man viagrabudskap på internet och annonserna i kvällstidningarnas söndagsbilagor om kärleksmedel och potensstärkande pulver, blir man snabbt övertygad om att inte något tidigare århundrade så effektivt som det innevarande och det dessförinnan haft de tekniska och kommunikativa förutsättningarna att effektivt marknadsföra vantrons, vidskepelsens budskap. Kalla det västerlandets dekadens eller emancipationskris, men den definitionen är lika ointressant som en islamsk eller judisk eller freudiansk förklaring till varför historikern Golo Mann – son till Thomas Mann – i 3-4-årsåldern inte vågade spola på toaletten om natten av rädsla att vattenbruset kunde råka störa stillheten och väckte till liv krafter vilka borde ”ungeweckt bleiben”. En kostnadskrävande och idogt lyssnande alternativt pratglad psykoanalytiker skulle tala om konflikter och komplex, om sonens relation till fadern, medan det i själva verket handlade om en nedärvd tro, om en vidskepelse som måste få förbli obesvarad. Martin Heidegger menade att vår ångest ger sig till känna när vi inte förstår eller behärskar påträngande upplevelser, ångesten förvandlas till vidskepelse, till ett fruktansvärt hot.

Skillnaden mellan tro och vantro är svårdefinierad. Utgivarna av HddA valde den breda vägen och såg sig själva som konfessionslösa. Sålunda gav de generöst utrymme åt allt, såväl katolska korstecken som Martin Luther och judiska ritualer och islamsk integrering av uråldrig arabisk polyteism eftersom monoteistiska dogma inom islam såväl som inom judendom och kristendom är svåra att popularisera och göra förståeliga för den mindre bildade kretsen av anhängare.

Den hårfina skillnaden mellan tro och vantro kan bekräftas av varje uppriktig präst, men man bör också minnas att den vidskepelse som producerats och produceras av världsliga makter understundom alltför lätt accepterats och accepteras av religiösa instanser. Reformationen och motrefomationen – judendom och islam har sina egna historier - innebar att vantrons världsbild vidgades och fick allt större del av människors ”vardagstänkande”. Antikrist och djävulen blev alltmer närvarande i människors vardag, inte genom att människor började tänka mer på antikrist och djävul men genom att antikrist och djävul genom skicklig manipulation från världsliga makter infiltrerade människors tänkande och handlande via massmedier och politiska innovationer. Vantro är ett utmärkt redskap för att utöva en social kontroll vars främsta syfte är att stärka världslig och religiös makt; i våra dagar handlar det framför allt om världslig makt men ingen världslig makt kan spela spelet fullt ut om den inte kan visa att den är lierad med någon form av religiös makt. Vantron speglar samhällets ångest inför sig självt och skapar ångest och skam hos människorna för att stärka maktens möjligheter till fortlevnad.

+ + +

Hoffmann-Krayer skrev själv texten till uppslagsordet Aberglauben: ”A. ist der Glaube an die Wirkung und Wahrnehmung natugesetzlich unerklärter Kräfte, soweit diese nicht in der Religionslehre selbst begründet sind.“

Redaktören Daxelmüller finner i denna definition ett utmärkt argument för en reviderad utgåva av HddA eftersom vantron alltid är relaterad till sin tids religiösa, politiska, vetenskapliga och sociala verkligheter och politiskt anpassade ”sanningar”, statistik, opinionsundersökningar, osv. Tro förvandlas till vantro efterhand forskningen vinner nya vinklingar på gamla problem, vinklar man kallar nya insikter. Stundom ger oss detta nya svar på gamla frågeställningar. Det klassiska exemplet är den tidiga kristendomens och kyrkofädernas uppgörelser med hedendomen, framför allt Augustinus superstitutionslära. Latinska ordet superstitio övertogs inom tidig kristen apologetik från romarna som använde ordet för att skilja det oäkta icke-romerska från det som var sant och riktigt romerskt. Augustinus betecknade som superstitio allt icke-kristet, all tillbedjan som inte vändes direkt mot den ende och sanne, kristnas Gud, dvs idololatria. Inom kristen teologi kom ordet så småningom att känneteckna alla riktningar inom kristna religioner vilka var kätterska, falska, dvs falsa religio. Thomas ab Aquino talade om superstitio som avgudadyrkan, culta divinus cui non debet. Här finns åtskilligt att hämta för den som intresserar sig för ekumenik och interreligiösa dialoger.

+ + +

Ångest och rädsla och skam är människans gissel. Den judisk-kristna traditionen försöker bemästra människors fruktan inför det ovissa, det oförutsägbara, det oförklarliga och har därför bekämpat vantro och vidskepelse.Med växlande framgång, men genom den kampen har människan nått fram till en hyfsad inre frihet som gör henne beredd att ta steget till Gudstro. Upplysning förvandlas till inre tro. Tro övervinner vantro. Djupast sett är det den erfarenheten HddA förmedlar.



Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 4 januari 1988. Här något aktualiserad.



Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.

15.11.07

facebook tur & retur

facebook.
den nya normalitetscensuren...
'

jaha, så var det med DEN fria kommunikationskanalen...

bakgrund: för varje användare av facebook är det möjligt lägga upp ett privat fotoalbum...

...jag publicerade ett fotografi taget av Ingemar Leckius 1977, ett fotografi taget av Kalle Hägglund 2003, samt
detta fotografi taget av Peter Andersson för någon månad sedan och som visar en scen ur Martin Bladhs och min action kring Francis Bacon - Tre studier för en korsfästelse - Ett passionsdrama i tre akter...


...från facebooks censurteam kom följande meddelande, samtidigt som de plockade bort bilden: "You uploaded a photo that violates our Terms of Use, and this photo has been removed. Among other things, photos containing nudity, drug use, or other obscene content are not allowed, nor are photos that attack an individual or group. Continued misuse of Facebook's features could result in your account being disabled."


...helt oacceptabelt...


alltså lämnar jag facebook en av de närmaste dagarna...

PS. Gör ett nytt försök (16.11), med fler bilder av samma karaktär som den som censurerades.

'


'


13.11.07

METTERNICH OCH TERRORISM





Bo I. Cavefors
”NI HAR FÖRLORAT, SIRE!”

”Ni vill krig. Gott, det skall Ni få. Tre gånger har jag lyft upp kejsaren Frans på hans tron och lovat honom fred i min tid. Jag gifte mig med hans dotter trots att jag visste att jag begick en dumhet. - - - Och nu vill Ni alltså själv till slaktbänken. Må så ske! Låt oss få ett rendezvous i Wien.”

Den salvan avlossades den 26 juni 1813, i Palais Marcolini i Dresden, av den franske kejsaren Napoleon I till Klemens von Metternich, Österrikes utrikesminister.

Europa har föga förändrats sedan den kyligt analyserande Metternich under det många timmar långa samtalet i Dresden övertygande övertygat sig om att Napoleons tid var ute. När Metternich lämnade Napoleon följde den franske kejsaren den österrikiska diplomaten till ytterdörren, klappade honom lätt på axeln och sa: ”Ni kommer aldrig börja ett krig mot mig”, och Metternich svarade: ”Ni har förlorat, Sire. Jag anade det när jag kom, och nu, när jag går, är jag övertygad om det”.

Vem var denne Klemens Wenzel Nepomuk Lothar, furste von Metternich och hertig av Porteila, född i Koblenz den 15 maj 1773 och död i Wien den 11 januari 1859?

Klemens von Metternich studerade historia, juridik, naturvetenskap och medicin innan han uppmärksammades som diplomat vid kongressen i Rastatt 1797-1799. Därefter blev han beskickningschef i Dresden, Berlin och Paris innan han efter Österrikes nederlag mot Frankrike 1809 fick hand om den habsburgska utrikespolitiken. Metternich rekommenderade kejsaren att ”anpassa sig till det triumferande franska systemet” för att säkra Österrikes integritet och ”vänta på bättre tider”. Det mest spektakulära inslaget i den politiken var att gifta bort kejsardottern Marie Louise med Napoleon. För sent upptäckte Napoleon att äktenskapet också innebar att en viss återhållsamhet måste iakttas gentemot Österrike. Napoleons längtan efter legitimitet utnyttjades skickligt av Metternich. Napoleon ”begick en dumhet” i och med äktenskapet med Marie Louise, ett äktenskap som dock ej var helt kärlekslöst, men de politiska familjebanden mellan Österrike och Frankrike inskränkte hans handlingsfrihet.

Av de 470 000 soldater hemmahörande i Frankrike och bland det tyska Rhenförbundets medlemsstater, i Polen och Italien, som med Napoleon i spetsen gick över floden Memel sommaren 1812, återvände i december samma år endast 18 000 fysiskt och psykiskt synnerligen illa åtgångna män. De 60 000 preussare och österrikare som satts in vid flankerna undgick katastrofen och vände vapnen mot Den Store Härföraren. Österrike utnyttjade situationen och sade upp avtalet med Napoleon samtidigt som Metternich lyckades pressa fram ett vapenstillestånd för Österrike och ge sig själv uppdraget att vara fredsdomare mellan de stridande parterna. Makten hade flyttats från Paris till Wien.

Redan under återtåget från Moskva anade Napoleon att initiativet glidit honom ur händerna, att inget skulle bli som det varit; när han bad svärfar Franz i Wien om militär hjälp, svarade denne att Österrike var berett att göra allt som stod i dess makt för att åstadkomma fred. Men Napoleon önskade ingen fred. För Napoleon innebar fred nya reträtter och än större förödmjukelser.

Fredsvillkoren Metternich presenterade Napoleon var hårda: att storhertigdömet Warszawa skulle upplösas, att Danzig och andra preussiska områden skulle återlämnas till Preussen, att Illyrien vid Adriatiska havet skulle tillerkännas Österrike, att Hansastädernas oberoende som fria stadsrepubliker skulle garanteras, att Rhenfördraget skulle upplösas, att Preussen skulle restaureras och gränserna från 1806 återställas.

Allt detta var naturligtvis oacceptabelt för Napoleon. Efter nederlaget vid Moskva hade han med en ny ”grande armée”, omfattande 250 000 man, vunnit två militära segrar under våren 1813. Vid Lützen hade Napoleon nästan förintat den preussiska armén.

Under samtalen i Dresden påpekade Metternich att frågan om det skulle bli fortsatt krig eller introduktion av fredstanken, låg i Napoleons händer, men att det fanns oöverstigliga hinder för en kompromiss mellan Europa och Napoleons ärelystnad och att den österrikiske kejsaren såg det som sin plikt att försvara Europa mot denna ärelystnad. Napoleon togs i upptuktelse.

Även preussarna revolterade mot den franske diktatorn, men eftersom Carl von Clausewitz och Johann David Ludwig Graf Yorck von Wartenburg, som initierade och ställde sig i spetsen för upproret, av tidsnöd inte hann informera Friedrich Wilhelm III i Berlin, om tilltaget, hade revolten lett till majestätsbrott och usurpation om den misslyckats. Men det gick vägen och såväl Clausewitz som Yorck von Wartenburg var, som Metternich, medvetna om att Tysklands läge mellan öst och väst, mellan Frankrike och Ryssland, måste balanseras av ett stabilt Mellaneuropa. För att neutralisera Ryssland upptogs tsaren i kretsen av europeiska stormaktsfurstar. Likheterna med EU:s och Natos relationer till dagens Ryssland och Putin, är slående. Mellan Preussen (dagens StorTyskland) och Ryssland initierades ett samarbete som skulle bestå under decennier, medan det blev allt svårare att undvika intressekonflikter på Balkan mellan Österrike och Ryssland. Ryska, ur Moskvas horisont sett, legitima intressen uppfattas i allmänhet som fientliga och aggressiva av centraleuropeiska maktcentra.

Ett resultat av den ”heliga alliansens” överenskommelser från Wienkongressen blev att Preussen-Tysklands gränser till Ryssland, från Polens delning 1772, förblev intakta ända fram till början av första världskriget. Den ”heliga alliansen” sprack, som alla överenskommelser stormakter sinsemellan spricker när den ena stormakten tror sig ha chansen att bli världsmakt, men solidariteten inom ”de svarta örnarnas förbund” skulle bestå ännu en tid. Krimkriget 1853-1856 slet dock sönder banden mellan Österrike och Ryssland samtidigt som relationerna mellan Preussen och Ryssland stärktes. Berlins neutralitet under Krimkriget innebar konkret att Ryssland under kriget fritt kunde disponera de 200 000 man vars normala tjänstgöring var förlagd vid västgränsen.

Av det Europa som inte tillhörde av Frankrike påtvingad lojalitet mot Frankrike, betraktades Napoleon med avsmak, avsky. Han var revolutionär, usurpator, terrorist med dagens terminologi, en erövrare som bekämpade tro, tron och pengapung fram till det ögonblick han själv hade chansen bli delägare av alla tre attributen. Napoleon hade inga illusioner om att någonsin bli accepterad som jämlike vid en framtida tilldelning av intressesfärer. ”Europa vill fred”, sa Metternich till Napoleon, ”och för att fred skall uppnås, måste Ni dra Er tillbaks inom de gränser som kan garantera fred för framtiden. Gör ni inte det, kommer Ni att besegras i strid”.

I memoarerna berättar Metternich hur han under samtalet med Napoleon såg sig som representant för Europas Förenade Stater. Under den långa karriären som utrikespolitiker hade han alltid hävdat de regerande furstarnas legitimistiska krav. Metternich hade ett synnerligen väl utvecklat sinne för staters realpolitiska säkerhetsintressen i kombinationen med en objektiv syn på jämviktspolitik. I hans sinnevärld balanserades de mellaneuropeiska makthavarna mot varandra, mot tsaren i Moskva och mot det potentiellt starka och potentiellt fientliga Frankrike. Sålunda såg Metternich gärna att Napoleon fortsatte regera väster om Rhen, i kärnlandet Frankrike eftersom ett starkt Frankrike avskräckte Ryssland från att förverkliga tsarens ambitioner om inflytande i centraleuropa. För fredens bevarande var det viktigt att ett brett bälte av starka stater stod emellan den Europatrånande tsaren och den expansive Napoleon. Men Metternichs stabiliseringspolitik, som i huvudsak åstadkoms genom så kallad kongressdiplomati krävde också att direkta maktmedel tilläts; militära interventioner, en inrikespolitisk militärt användbar poliskår och politisk censur, dvs, med dagens makttermer, nationella insatsstyrkor och effektiv avlyssning av kommunikation mellan medborgare via internet, mobiler, osv. Den metternichska statskonsten överlevde upphovsmannen och mildrades inte förrän ärkehertig Rudolf, understödd av Franz Josephs gemål Elisabeth, blev tillräckligt gammal för att opponera sig. Mot dagens åtgärder av samma slag finns det tyvärr ingen maktauktoritet som kan protestera.

För Österrikes del strävade Metternich efter en övernationell monarki som omöjliggjorde, eller onödiggjorde, en ”demokratisering” genom ”folkmakt”. Endast så kunde konst och litteratur, naturvetenskaplig forskning och industriell utveckling främjas inom det mångnationella habsburgska kejsardömet, menade han.

Dagens EU driver, så gott man förstår och har kunskap därom, maktpolitik i Metternichs anda. Efter nederlaget vid Waterloo 1815 hade Napoleon god tid att under vistelsen på S:t Helena fundera över varför revolutionär kamp för frihet så ofta snabbt förvandlas till förtryck och ofrihet när revolutionen exporteras och varför revolutionärerna i revolutionens ursprungsland ej sällan blir förtryckare när makten erövrats. För Metternich var det revolutionära, napoleonska Frankrike, ett övergående fenomen. Han menade att det allvarliga hotet mot Europas frihet och framtid kom från Ryssland. Det hotet kunde begränsas endast genom en maktpolitisk balans där provokationer isolerades och tilläts värka ut inom de begränsade områden där de uppstått. Genom att acceptera lokala konflikter och därmed följande förändringar skapas möjligheter till fred inom ett vidare geografiskt område. Samma analys kan tillämpas idag vad gäller angreppen av ”islamska terrorister” mot vad som ibland kallas den ”sekulariserade etik” som härskar i Europa. Innan denna analysmetod kan tillämpas måste emellertid terrorbegreppet omdefinieras, dock ej till en ”absolut, global definition av terrorism” (Mohamed Omar i ett inlägg i TV4) som skall gälla universellt. Det är just det som USA under den nuvarande presidenten vill genomföra: att den övriga världen accepterar det terrorbegrepp som förordas av den starkaste aktören, dvs USA. När Omar skriver att inom ”den religiösa etiken” är ”det rätta alltid det goda och det goda är absolut”, förenklar han de svårdefinierade begreppen ont och gott. Vem avgör vad som är gott respektive ont? USA:s president eller den enskilde individens samvete? Den goda handlingen kan faktiskt vara att döda en maktgalen, cynisk och statsterroriserande diktator, vilket Hitler var synnerligen medveten om när han i radiotalet efter Claus von Stauffenbergs (tyvärr misslyckade) attentat kallade motståndsmännen för ”terrorister”. Terrorbegrepp måste, om de skall vara politiskt hållbara, definieras utifrån insikter om vilka som utövar den ”terror” man vill bekämpa, varför ”terroristerna” agerar som de gör, i vilken historisk, politisk och religiös kontext de agerar, hur medlen de använder kan ses som legitima i den situation och mot de mål de användes, osv. Det är föga konstruktivt att tala om ”absoluta terrorbegrepp” som skall gälla universellt. Metternichs erfarenheter av ”terroristen” Napoleons framfart i Europa, Ryssland och Nordafrika gav honom insikten att hela kalabaliken var ett övergående fenomen, att ”terroristens” provokationer måste tillåtas verka och värka ut där de uppstått, dvs att de kon stitutionellt statiska europeiska staterna måste lära sig acceptera förändringar i den riktning ”terroristen” förespråkar. Det var den modellen Storbritannien, efter många om och men och mycket onödigt lidande, lärde sig använda när afrikanska ”terrorister” kämpade för rättvisa och frihet.


Mohamed Omars blog där tv-inslaget återges.



Artikeln om Metternich ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet den 26.6.1988. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.



11.11.07

DJÄVULENS ADVOKAT I STOCKHOLM

Djävulens Advokat
Jacques Vergés
besöker

15 - 25 november


+ + +

Bo I. Cavefors

DJÄVULENS ADVOKAT - JACQUES VERGÉS

För drygt tjugo år sedan, i mars 1987, försvarade Jaques Vergés, i Marseille, en nazifördetting, Obersturmführer Klaus Barbie.Några ord om den nu åttiotvåårige (född 1925) Jacques Vergés, som föddes i det dåvarande Siam, som tillsammans med tvillingbrodern växte upp på ön Réunion, då fransk koloni, fortfarande, i den obarmhärtiga verkligheten, en fransk koloni. Fadern: av eliten på ön, dvs tjänstemännen på ön, föraktad eftersom han var gift med en vietnamesiska och dessutom – detta var under ett i dag likvärdigt fascistoit Frankrike (dvs Europa) – grundare av den saunaliknande öns kommunistparti.Jacques och tvillingbrodern Paul blev tidigt politiskt medvetna och anslöt sig, 17 år gamla, till franska motståndsrörelsen i kamp mot hemlandets nazistiska ockupationsmakt. Hitlers ubåtar spanade möjligen på ön under samma resor som de i undervattensläge vid Floridas kust hämtade information om USA.



Kriget tog slut… men vad förändrades? Möjligen detta att franska kolloboratörer (quislingar) plötsligt accepterades som ”motståndsmän” eftersom deras inflytande inom republikens gamla elit kunde nyttjas av Charles de Gaulle. Inget ont om de Gaulle; med cynism lyckas han locka franska medborgare inom det gamla republikanska gardet att känna sig som frihetshjältar utan att de fattar att vad han, de Gaulle, eftersträvar, är en återupprättad monarki.Efter andra världskriget arbetar Vergés för kommunistpartiet, som likt de Gaulle himself är ett monarkistiskt projekt. 26 år gammal reser Vergés till Prag där han blir filialföreståndare för internationella studentförbundets antikoloniala utskott. Fyllda 29 beslutar han sig för att bli advokat. Läser juridik. Året därpå försvarar han framgångsrikt algeriern och FLN-aren Djamila Bouhired som i Paris kastat bomber.



8.11.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 12 /// MÅRTEN BJÖRK : HAMARTIA



Mårten Björk
HAMARTIA

… där möttes jag av en kroppslig sjukdoms gissel, och var redan på väg till dödsriket, bärande på alla de synder jag begått, mot dig, mot mig själv och mot andra, de var många och svåra, och därtill kom arvssyndens boja, som genom Adam tvingar oss alla att dö.

Augustinus – Bekännelser


Vi blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Vi vissnade allesammans som löv, och våra missgärningar förde oss bort som vinden.

Jesaja 64:6



SKULD
Den grekiska tragedins hamartia, felsteget som får den tragiske hjälten att agera i enlighet med de onda gudaord som bestämmer hans öde, baseras på separationen av hjältens intention med sitt faktiska agerande från den fasansansfulla nödvändighet handlingarna lyder under. Hamartia har således objektiv karaktär och kan inte härledas till det subjektiva syfte som motiverar den tragiska hjälten att agera, för det är inte meningen med en handling utan handlingen själv som är fastkedjad vid de grymma olyckskval gudarna utsätter människorna för. Oidipus tragik är att skulden tvingar sig på, den är en objuden gäst som kommer av att Oidipus lika omedvetet som ofrivilligt och dessutom genom sitt eget agerande uppfyller förkunnelsen som motat in honom i nödvändighetens järnbur. Tragiken är den enskildes inmundigande i ett överindividuellt sammanhang hon inte kan rå över. I Aristoteles Poetik har därför hamartiabegreppet en form av förmedlande funktion, det ska dels leda till peripetin, omslaget som producerar själva tragiken, dels till den igenkännelse, anagnorisis, publiken skall erfara när den ser hur en dygdig man eller kvinna från samhällets övre klasser tillintetgörs av ett öde ställt bortom all förändringsmöjlighet. Igenkännandet ges av att skulden är objektiv, skulden är reell men produkten av ett i sig felaktigt agerande. Ingen subjektiv orätt är begången av Oidipus emedan den tragiska skulden produceras av hamartia. Och objektiviteten i hamartia är den oundvikliga katastrofen, den så att säga subjektivt oskyldige utsätts för på grund av sina egna handlingar – det fruktansvärda i att Oidipus dräper sin far och gifter sig med sin mor och tvingas bära denna skickelse som ödet påtvingar honom och som han in i det sista försöker fly och motstå.

Tragedin radikaliseras och omvandlas av de förvandlingar kristenheten innebär för hamartiabegreppet. I Septuagintan och Nya Testamentet används begreppet helt enkelt för att beskriva den synd och skuld som är människans i och med arvsynden. Klyvningen emellan subjektiv oskuld och objektiv orättfärdighet fogas därför igen och försvinner, vilket fick en fackman som Kurt von Fritz att hävda i Antike und Moderne Tragödie att tragedin inte existerar i den kristna civilisationen. Emellertid är det mycket tveksamt om Fritz tes verkligen är korrekt, i en artikel om Dante och komedin i Categorie italiane: Studi di poetica ifrågasätter exempelvis Giorgio Agamben Fritz’ tes och skönjer en tragik i den kristna konceptionen av hamartia: ”En förståelse av skulden som tvivelsutan är tragisk finns i kristenheten genom doktrinen om arvsynden och distinktionen emellan natura och persona, naturlig skuld och personlig skuld, som teologerna undersökte och rättfärdigade.” Påtagligt är dock att den kristna tragiken innebär en generalisering och demokratisering av skulden till den grad att felsteget, den hamartia som leder till det tragiska momentet, identifieras med livet tout court. Livets tragedi ligger i själva existensen; i kroppens, världens och historiens herravälde. Det tragiska anses sålunda inte längre vara resulterat av felstegen en besutten och välboren begår utan uppfattas nu snarare som en produkt av varje enskild individs delaktighet i arvsynden, i den ursprungliga skuld som är Adams – det vill säga människosläktets. Och denna delaktighet är lika subjektiv som objektiv emedan den kristna tragiken baseras på tron att den mänskliga subjektiviteten utgörs av världens och naturens objektivitet, det finns härmed inget immanent skydd, eller någon subjektiv oskuld för den delen, som kan motstå synden eller det synden resulterar i: livets ändlighet. Om vi lånar prästen och författaren Christian Braws ord kan vi tala om en ”syndens solidaritet” som förvägrar människan det goda och tvingar in henne i det ändliga. Människan vill synden och kommer att dö. Hon är konstituerad av skuld eftersom hela mänskligheten innesluts i Adams olydnad. Inget avlatsbrev och inga världsliga handlingar kan avskriva en från delaktighet i syndens solidaritet och inget hinsides kan ge oss frist från att djupt sänkas ned i skuldens och botgöringens sumpmarker. De grekiska tragödernas framhävdande av subjektiv oskuld framstår som djupt naivt då subjektivitetens renhet besudlats och omvandlats till subjektiv delaktighet i objektiv förtappelse. Syndens solidaritet leder därför till en syndarnas gemenskap, till insikten – som Jacques Maritain uttrycker det – att kyrkan måste vara syndarnas kyrka. Men vad innebär denna de förtappades och misslyckades gemenskap? Svaret är ansvaret inför synden, inför den synd man utsätter andra och sig själv för. Syndens solidaritet skapar följaktligen hopp om frigörelse och törst efter barmhärtighet och förlåtelse. Ty synden uppbådar skuld och skulden måste – för att inte fortsätta vara blott synd – leda till ansvar. Inte bara ansvaret den enskilde har till det omgivande närvarande, utan till den historia och de liv och öden som föregått henne och för framtiden den enskilde har att invänta och erfara. Varje födsel är så ett sår på livets hinna, ett sår som måste vårdas men aldrig kan läkas. Tragiken radikaliseras därmed dels för att den grekiskt elitistiska synen på tragiken som den mäktiges angelägenhet misskänns, dels för att tanken om tragikens framspringande ur divergensen emellan subjektiv oskuld och objektiv skuld faller till föga. Tragiken rotas istället i arvet och existerandet och arvet är bestämmelsen som föreskriver oss skuld enär Adams synd medför att själva naturen bryter av från Guds rättfärdighet. Även själen, eller medvetandet för att använda modern nomenklatur, är natur. Följaktligen är föreställningen att kristendomen är på själens eller medvetandets sida i motsats till kroppens falsk. Det finns inget hinsides, ingen inre kärna som förvarar eller utgör en odödlig själ, som kan erbjuda räddning, och då det själsliga inte är det andliga måste själen lika mycket som kroppen tuktas. Köttet, sarx, och själen, psyche, är trots allt två parallella modi av en gemensam substans – världen/naturen – som endast anden, pneuma, kan befria oss ifrån. Och pneuma är transcendensens ingrepp i världen, ett dualismens upprorsförsök mot den totalitära och monistiska dikotomi som konstituerar människans yttre såväl som inre liv.

Enligt Augustinus utgörs andens verk av en form av hopgyttringsprocess, en uppsamling och sammanfogning av Adams uppsplittring och utspridning. Arvsynden innebär nämligen att Guds verk fragmentiseras och slås i bitar och anden är hopfogandet, freden som förgör våldet: ”En gång befann han [Adam] sig på en enda plats, sedan föll han och gick liksom i skärvor och uppfyllde jorden, men Guds barmhärtighet samlade åter från alla håll skärvorna och smälte dem i kärlekens eld och fogade samman det som var sönderbrutet.” Kristenhetens hopp står därmed inte i relation till något hinsides eller till någon sedelära som ett igenkännande kan lära dem som bevittnar de tragiska makternas brutala lek med oskyldigt liv. Hoppet är istället ankomsten av ett utifrån, ett barmhärtighetens inträdande från utsidan som den troende i bönen anropar och åkallar och ateisten i språket och drömmen åstundar. För vad är Augustinus Bekännelser om inte kännedomen att utan Gud är människan utelämnad till subjektivitetens tillkortakommanden? Storheten i Bekännelser är därför Augustinus realistiska människosyn, den leder fram till en analys av hur världen utgör den enskildes individualitet och utfaller i en vilja som enkom vill världen och det som är. Hoppet strålar därför från en plats utanför världen, eller bortanför det mänskliga, för som Paulus skriver i ett av sina församlingsbrev: hoppas gör man inte på det man ser. Och Paulus hopp sammanfaller med Augustinus bön om nådens inträde i vår värld: ”Allt mitt hopp står endast till din stora barmhärtighet. Ge oss det du befaller, befall oss det du vill.”

BARMHÄRTIGHET
Ansvar kräver försakelse och barmhärtighet, uppmanar varje enskild att i kraft av denna enskildhet leva med distans till världen och dess härskare. Den kristna tragiken får därför en etisk och eskatologisk dimension vilket medför att den inte leder till någon katharsis utan till hopp om ett slut som förvisso inte förringar lidandet men besätter det med en form av teleologisk kraft. Även om målet snarare är ett slut. Slutet på lidandets herravälde. Detta är det märkliga med den kristna tragiken, den tillintetgörs eller utmanas av hoppet och den barmhärtighet Guds kärlek innebär och de lidande behöver och eftertraktar. Tragiken fungerar eskatologiskt då det tragiska förkunnar framtida lycka, och man skulle kunna säga att barmhärtighetens omslag gör tragedin till komedi, om vi med komedi menar det lyckliga slut det glada budskapet utlovar. Tragedins mytiska offerlogik suspenderas därför, eller till och med tillintetgörs, genom att skulden generaliseras till den grad att ett igenkännande, en anagnorisis, blir omöjligt. Följaktligen finns det inte någon katharsis i de bibliska berättelserna utan endast förkunnelsen om att skulden samtidigt är privat och allas – gemensam. Varje människa är delaktig i skulden eftersom skulden alltid är min – endast den som är fri från synd må kasta första stenen. Den katolska mässans mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa [min skuld, min skuld, min mycket stora skuld] är sålunda upprop till handling. Barmhärtigt handlande i världen men som avviker från världen. Pier Paolo Pasolinis filmatisering av Kung Oidipus är ett utmärkt exempel på hur denna barmhärtighetslogik tillintetgör den grekiska tragedins mythos. Pasolini laddar det tragiska lidandet med de dygder som genomsyrar kristenheten genom att låta filmens avslutande scener abrupt förvandla Oidipus felsteg till kristen hamartia. Efter att Oidipus stuckit ut sina ögon och lämnat Thebe befinner han sig plötsligt i ett modernt och industriellt Italien, förvisso fortfarande blind, skadad och lidande men hjälpt och stöttad av en ung vacker pojke som ständigt är vid Oidipus sida och som inte verkar tycka att det på något sätt är ansträngande att vara Oidipus hjälpande hand. Filmens slut blir därför även mytens och lidandets slut och lidandet blir i kraft härav ett utlovande av evigt liv. Medlidandets inbrott i Pasolinis film vittnar om en djupt kristen förståelse av hamartia. Skulden är inte längre endast Oidipus, skulden är livets och vår plikt som levande är att bära skulden gemensamt, i solidaritet, i den syndens solidaritet vi människor lever i och utgör.

Hamartia är också tematiken för Bo Cavefors och Martin Bladhs inscenering av Francis Bacons Tre studier för en korsfästelse, som får sägas vara ett av få, kanske rentutav det enda, samtida svenska exempel på kristen tragedi. Bladhs och Cavefors aktion anknyter förvisso till dionysisk vulgaritet, Wienaktionisternas aktioner och sadomasochistiska sexlekar men överskrider – och lämnar därmed bakom sig – allt detta i och med den tydligt artikulerade teologiska dimension som behärskar aktionen. Trots dialogernas rättframhet och aktionens brutalitet är aktionen ett ödmjukt rop efter annat, ett hopp om en ny jord och en ny himmel, där fria och avvikande inte stenas och mördas och där kärleken kan spira fritt från lidandet. Iscensättningen av Bacons triptyk vittnar likt tavlorna explicit om vad kärleken måste utstå i en värld som utgörs av våld och lidande. Exkrementer, blod och inälvor blir därför av naturliga skäl delar av rekvisitan Bladh och Cavefors använder sig av för att påminna oss om vad det de facto innebär att leva och dö. Vara människa. Vara djur. Vara i världen. Det vill säga vad det innebär att finnas till som syndare, som en som deltar i det kroppsliga gissel som är existensen. Stanken från de uppblötta och exkrementfyllda tarmarna som en naken, sängliggande och kristusliknande Bladh har över sig sprider sig i rummet och blandas upp med den skarpa doften av järn från blodet som pumpas in i Bladhs mun och som Jacob Ohlin dricker och häller över sig. Det är förvisso dramatiskt och otäckt men inte eggande, snarare avskräckande. Aktionen är på så vis i avsaknad av mimetiska element eftersom stanken, smutsen och äcklet avskräcker och skapar distans snarare än igenkännelse. Förnedringen Bladh utsätts för när fem liter blod pumpas in i hans mun och som han gång på gång kräks upp är på gränsen till tortyr. Men ur lidandet och smutsen reser sig ändock moral, en moral som är baserad på eftertanke och distans snarare än frihet och spontanitet. Aktionen inleds nämligen med en bearbetad monolog från Cavefors uppsättning av Xavier de Maistres Den spetälske i staden Aosta där skam och skuld är det centrala. Skulden som invånarna i Aosta har för att de slår ihjäl den spetälskes hund Miraklet, symbolen för de dumma, svaga och avvikande, för dem som inte kan leva på samhällets villkor. Skulden som medborgarna har för att de inte stannar upp och frågar sig vad de gör, varför de stenar hunden, varför de skyr den spetälske. Men även skulden den spetälske har, för att han inte agerar, för att han inte vågar handla på grund av sin skam, för att han sviker sin enda vän och därför syndar mot sig själv lika mycket som mot andra. Skulden är därmed en produkt av det faktum att ingen besinnar sig och frågar sig vem som egentligen är fri från skuld, vem som egentligen har rätt att anklaga och utdöma en dom. Det finns ingen subjektiv oskuld hos någon i berättelsen om Miraklet och den spetälske. Om någon är oskyldig så är det i sådana fall Miraklet, offret man stenar för att ordningen skall kunna återställas och allt därmed återgå till det normala.

Skulden är följaktligen inte identisk med skammen den spetälske känner för sin existens, för även om det är skammen som får den spetälske att bli medskyldig till stenandet av Miraklet, innebär skammen först och främst ett förnekande av skulden den spetälske står i till dem som behöver hans hjälp. Skammen är vad som får den spetälske att bli oförmögen att inse sin skyldighet att hjälpa sin vän. Skammen blir på så sätt även ett försök för den spetälske att misskänna sin delaktighet i det mest fasansfulla brott, i ett mord. För som Cavefors säger: ” I den spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt Miraklets hals och drog iväg med honom. När soldaterna, medborgargardet och Miraklet passerade porten i muren som omgav det vita marmortornet, vänder sig Miraklet om och med ögonen ber han om men spetälskes hjälp. Men den spetälske gör ingenting för att hjälpa sin vän, för att försöka befria honom (…) För andra gången denna dag svek han miraklet. (…) Senare påstår den spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari. Men (…) den spetälske blev själv ett offer för denna masshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och predikanter och nynazister när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet. Skäms, skäms! Skäms för sin känslosamhet! Skäms över sin skam att finnas till…”. Den spetälske är förvisso även han ett offer men det förringar inte på något sätt det faktum att han försöker förneka sin personliga skuld, sitt ansvar, genom att tala om maktens och moralismens skuld istället för att erkänna skulden som är förborgad i det egna agerandet – det vill säga i hans inaktivitet. Skulden är därför aldrig abstrakt utan alltid omedelbar och personlig. Skulden är syndens förvandling till ansvar och det är vad aktionens inledning handlar om: endast den som utsätts för världens våld är oskyldig, de överlevande får aldrig frikänna sig från subjektivt ansvar och verklig delaktighet i den våldsamma objektivitet som är världens lidande.

Aktionens försök att upphäva den subjektiva oskulden och dess avsaknad av mimetiska element förvägrar således publiken all form av anagnorisis, igenkännelse. I Bladhs och Cavefors aktion finns det ingen tragisk hjälte som begår något felsteg utan endast ett meningslöst våld som avvikande utsätts för. Om den grekiska tragedin därför etablerade medlidande och sympati genom igenkännelse, arbetar man i denna aktion med att etablera en moral som utmanar publikens sedvänjor och föreställningar. Cavefors provokativa masturberande retar istället för att skapa igenkännande. Hans agerande leder till frågor som: hur öppen är jag egentligen? Vad klarar jag av? Vad får man göra? Bristen på igenkännelse förvägrar också publiken katharsis, aktionen är inte någon hednisk rit som bidrar till rening genom ett besvärjande av kaos krafter och återetablerandet av någon harmoni. Det finns förvisso ett harmoniskt element i aktionen men harmonin är inte något som bryter in via ett slut, som när kung Oidipus förvisats från Thebe och olyckorna staden fått utstå äntligen kan komma till ända, utan harmonin existerar som en parallell, som ett fenomen vid sidan av som dessutom avbryts genom aktionens slut. Harmonin är kärleken, framställd medelst Cavefors och Johan Adolphis ömma älskog. Där finns inget blod, inga exkrementer. Inget lidande. Inget besudlande. Och inte heller något ekivokt som under dialogen då Cavefors utmanande och exhibitionistiskt visar upp sig för publiken och provocerande reciterar dialogen om Miraklet och den spetälske. Pjäsens tre delar, Ohlins symbolisering av människans utsatthet, som från början är ren och vacker men som genom arvsynden blir dömd till döden, vilket visas genom Ohlins självbesudling, Bladh som står för hoppet lidandet spränger in i världen och Adolphis och Cavefors älskog som är utsidan, godheten, barmhärtigheten och kärleken som måste in i världen, in genom hoppet och lidandet, bildar därför ett helt som kringgår såväl den hedniska ritualens som den grekiska tragedins meningsvärld och uppbyggnad. Istället fokuserar Cavefors och Bladh på den syndens solidaritet som är människans lott och spränger gränserna emellan subjektiv oskuld och objektiv skuld. Miraklet har inte begått något brott, utan skyldiga är alla de som förnekar sitt ansvar, som vägrar omvandla sitt syndande till skuld och skulden till ansvar. Aktionen förmedlar den augustinska insikten att människan är förtappad och att hoppet måste komma från Guds kärlek. När därför Cavefors och Adolphis kärleksakt är över lägger sig Cavefors över Bladh och i och med detta sprängs varje hopp om en harmoni, eller slutet skjuts snarare upp och läggs utanför aktionen. Slutet blir ett bidande. Allt vi får är ett eskatologiskt hopp om ett framtida, kommande slut, ett lyckligt slut, baserat på att himmelriket trängt in i världen genom att bli besudlat och förtappat. Adam är ännu inte återställd men kärleken har trätt in i världen. Det gudomliga har låtit sig bli nedsmutsat för att det världsliga skall kunna få den nåd som är Guds barmhärtighet.
' '

Mårten Björks essä publiceras som förord i Martin Bladhs och Bo I. Cavefors bok GRYMHETENS TEATER DEKADENS. Utgivning på Johan Hammarströms Bokförlag som nr. 8 i serien Svarta Fanor.


Copyright©Mårten Björk, 2007.

Fotocollage av Bo I.Cavefors.