22.2.07

GRASS KRASSA BALANSRÄKNING

+
+
Bo I. Cavefors
KRASS BALANSRÄKNING
Günter Grass århundrade

Bok: Günter Grass Mitt århundrade. Översättning av Lars W. Freij. Bonniers 2000.

I den av Lars W. Freij ytterst skickligt översatta Günter-Grass-romanen Mitt århundrade låter Nobelpristagaren sin sedan snart femtio år döda men i författarens återblickandevärld uppståndna mamma, säga att han, Günter Grass, kunde ”ljuga som en häst travar och komma med fantastiska löften” och att hon, mamman, vad gäller vissa historier, ”helt sonika (skulle) ha strukit vissa ställen”.

Mitt århundrade publicerades mot slutet av 1990-talet. Vad som under de senaste åren framkommit, på författarens eget initiativ, om Grass ungdomliga insatser vid försvaret av Hitlertyskland, så väcker det ju en viss förundran att inte en enda läsare och/eller kritiker eller litteraturvetare redan vid utgivningen av Mitt århundrade började söka efter vad Grass egentligen menade med att återge mammans propå om att han kunde ”ljuga som en häst travar”… Jag kan se Grass sitta där vid sitt skrivbord och vänta på att mobilen skall ringa från någon kulturell journalist som kommit Hitlerpojken på spåren, men icke. Så beslutar han sig för att själv göra avslöjandet.

Åter till boken Mitt århundrade, med vilken Grass uppenbarligen hade föresatt sig att med iltempo göra en privat balansräkning över det tyska 1900-talet. Varje år ett kapitel på två, tre sidor. För varje nytt år slussar Grass in en ny stand-in-figur som huvudperson, som tidsvittne och på samma sätt får läsaren ett kalejdoskopiskt perspektiv på gångna tiden och händelser, författare och andra män vilka trott sig länka världens öden. Namn som flimrar förbi: Benn, Mann, Verdun, Weimar, Hitler, Autobahn, de olympiska spelen, Stalingrad, Auschwitz, Muren, Kohl och Mitterand. Grass har inte glömt någonting som antingen kastar ett löjets skimmer eller ger anledning till tragiska reflektioner kring det tyska flödet av nittonhundratalets avgrundsvrål. Grass bjuder frikostigt på tyska folkets historiska kainsmärken. Han dolde ej heller sitt eget kainsmärke, dock utan att ge klara signaler om hur det uppstått.

Trots denna enorma ansamling av tragik och tro och förhoppningar och besvikelser blir Grass texter livlösa, utan eld, utan hjärteblod. Ett exempel: för att ge en bild av första världskrigets slaktfält anordnar Grass ett fiktivt möte och samtal mellan Erich Maria Remarque (På västfronten intet nytt) och Ernst Jünger (I stålåskvädret). De båda veteranerna språkar om kamp, död och skräck, om patriotism och pacifism, om vänster och höger, om tysk kultur och om civilisation i största allmänhet. Men hos Grass blir allt till karikatyrer, svart-vitt eller kattgrått, plattityder. Man inser vad en Thomas Mann eller Peter Handke kunde skapat av denna geniala idé. Men Grass misslyckas; hans texter saknar varje tillstymmelse till ironi, självinsikt, vidsyn.

När Grass närmar sig nutiden blir hans historier än mer ohanterliga. 1990-talet är för Grass ingenting annat än Golfkriget, den klonade Dolly (1997), Love Parade i Berlin (1995) och, till exempel, hans och hustruns resa till Calcutta 1987, som resulterade i den urusla boken Räcka ut tungan några år senare. ”Vad hade vi i Calcutta att göra”, klagar Grass, år 1999! Den frågan ställde sig läsaren redan när boken publicerades.

Huvudintrycket av denna Grassbok är att han känner sig vilse i världen, att han är en gäst och främling i en värld som vimlar av yngre generationer som dansar extatiskt på gatorna, knullar i parkerna och hos vilka det inte finns någon ”efterfrågan på revolutionära paroller”, och som dansar och dansar trots att det ”skjuts och mördas på Balkan, i Tuzla och Szrebrenica och flera andra platser”.

Tja, sådant är livet. Men Grass glömmer att ungdomen dansade också när det sköts och mördades på 1910-talet, på 1930-talet, ja till och med på 1940-talet, för att inte glömma 1950-talet, charleston, swing och rock. Och varför kan den jäveln inte begripa att allt detta hör ihop, apokalypsen och glädjen, den ohämmade utlevelsen i en värld som står vid avgrundens rand. Och där, vid avgrundens rand, har världen befunnit sig ända sedan Gud kom på den originella idén att av Intet skapa denna värld.

Att läsa Günter Grass är som att läsa ett socialdemokratiskt partiprogram som varit på remiss hos en krisgrupp inom kvinnoförbundets säkerhetspolitiska utskott under ordförandeskap av Majbritt Theorin (anm.: ledande s-politiker under denna tid): alkoholförbud och kondomer, cykelhjälm och inbetalning till begravningskassan från och med konfirmationsdagen. Grass borde lyssnat mer till sin döda mamma: han borde helt sonika strukit ganska många ställen i denna bok. Många ställen. Kanske hela boken.



Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 14.4.2000. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 2000, 2007.


2 comments:

Svensson said...

De två sista styckena i denna artikel var en briljant parad...

Bo I. Cavefors said...

...tack för det!