VANTRO, POLITIK OCH RELIGION

'

'

'

Bo I. Cavefors
VANTRO, POLITIK OCH RELIGION

Bok: Handwörterbuch des deutschen Aberglauben. Red.: Hanns Bächtold-Stäubli och Eduard Hoffmann-Krayer. Walter de Gruyter, Berlin – New York 1987.

Mellan 1927 och 1942 utkom på tyska ett vidunderligt verk betitlat Handwörterbuch des deutschen Aberglauben (HddA), utgivet under redaktion av Hanns Bächtold-Stäubli (1886-1941) och Eduard Hoffmann-Krayer (1864-1936). 1987 återutgavs verket av ursprungsförlaget Walter de Gruyter. Medarbetare är ett nittiotal välrenommerade professorer från schweiziska, tyska och österrikiska universitet. Totalt omfattar de tio banden 3 600 specialartiklar baserade på 1 500 000 sakuppgifter.

I 1987 års upplaga har basmaterialet kompletterats med senare forskningsresultat vid framför allt Archiv des Seminars für Volkskunde i Göttingen. Redaktören för nyutgåvan, Christoph Daxelmüllers ambition var, i alla fall 1987, att verket borde utkomma i reviderad och utökad ungefär vart tjugonde år eftersom forskningen under tidens gång ändrar karaktär, nytt material tillkommer och en del av den gamla skrivningen känns föråldrad, är föråldrad. Uppfattningen om vad som är tro respektive vantro skiftar karaktär, från tid till annan, beroende på politiska, kulturella och religiösa konjunkturer.

Historien om männen bakom HddA är en entusiasmens höga visa, som inte endast trotsade vetenskaplig trångsynthet och bokhandlarnas försäljningsovilja, utan även den politiska utvecklingen i 1930-talets Tyskland. Tack vare redaktörernas schweiziska bosättning, förlagets status och förläggarens integritet lotsades projektet i hamn.

+ + +

Uppslagsorden i detta vantrons och vidskepelsens egen encyklopedi är talrika. Det är i en kort artikel som denna omöjligt ge rätt uppfattning om materialets bredd och informationernas djup. Varje uppslagsord kompletteras med litteraturhänvisningar. Som exempel kan nämnas att ordet Brot omfattar 70 sidor, uppdelat på fyra huvudrubriker och med ett stort antal underrubriker: a) Namn, ursprung och art; b) Brödet in folktro och sagor; c) Brödet i vidskepelse och djävulsriter; d) Brödet i kärlek, äktenskap och familj. När författaren, professorn Dr F. Eckstein, meddelar att det äldsta germanska ordet för bröd är Laib hänvisar han till fem äldre vetenskapliga källor. När Eckstein som information nummer två säger att Laib första gången omnämnes i kombination med ordet Bibrot, garderar han sig med två äldre källor, osv.

Dessutom står det mycket om bröd under uppslagsorden Backen och Bretzel.

Den som inte är vetenskapligt skolad och som inte har tillgång till ett större universitetsbibliotek, kan lugnt hoppa över alla hänvisningsnoterna och läsa texterna rakt upp och ned. Det är spännande och informativt, en sällsam värld öppnar sig, genomsyrad av sann internationalism. Folksagor, folktro, vantro, vidskepelse, spränger alla nationella gränser och kulturer. I kampen mot djävulen kämpar rabbiner, präster och mullor sida vid sida. Folkens idoga uppslutning till skilda former av vantro har sällan låtit sig dirigeras av världsliga och religiösa makteliters önskemål, men har tyvärr visat sig vara manipulativt användbar av desamma.

+ + +

HddA är ett oumbärligt verktyg ej endast för folklorister vilka söker efter väldokumenterat material till egna småskrifter avsedda att kittla den breda läsekretsens intresse för ockultism, utan framför allt för teologer, psykologer och seriöst arbetande folklivsforskare som vill tränga in i människans undermedvetna. Det är dessutom ett uppslagsverk för vanliga läsare som är nyfikna på världen som omger oss, när vi söker svar på det oförklarliga skeendets trollkonster.

Vantro och vidskepelser har följt människan genom årtusendena, alltsedan Adam och Eva kanske föreställde sig att ormar och frukter symboliserade och representerade något annat än vad teologerna senare försökt hävda. I vår tid talar man föraktfullt om tidigare generationers vantro och vidskepelse, om slaveriet under kvastpiskande häxor, satan och antikrist, men nu levande generationer har långt ifrån övervunnit tron på det oförklarliga eller ersatt den med ödmjukhet inför det oförklarliga, utan istället anammat rationella argument som med lätt hokuspokus förvandlar det oförklarliga till kvasivetande. I industrialiserade och medieockuperade samhällen, i framtidsekonomier och teknokratier, i demokratier och diktaturer, sak samma, där härskar det föregivet rationella tänkandet när man återupplivar och marknadsför urgamla föreställningar om änglar och djävlar i skydd av ekonomiska teorier och politiska ideologier; opium för folket.

Vår tids människor lider kanske mer än människorna under någon annan historisk period av ångest och leda, av skam inför verkligheten. ”Den Bösen sind sie los, das Böse ist geblieben”, säger von Goethe i Faust om djävulen och menar den upplysning, det vetande, som tror sig kunna besegra motgångar och katastrofer med förnuftet och det rationella tänkandet som vapen. Men kärnvapen, splitterbomber, exploderande kärnkraftverk, genomkorrumperade politiker, rutten affärsmoral, rättsväsendets förfall, ideologier som skapar sig sin egen rätt till diktatur genom parlamentariska enprocentsmajoriteter, genmanipulationer, konstfibrer och oändligt mycket mer, resulterar i att människan får allt svårare att skilja mellan vad som är verkligt och overkligt. Hur kan man avgöra om den verklighet som är vår vardag också är den sanna verkligheten och inte en frammanipulerad och parapsykologisk konstruktion?

Det genuint oförklarliga som kan förvandlas till vantro har ersatts av något i sig oförklarligt och därmed har själva grunden för människans existens som könsvarelse ryckts undan.

+ + +

Läser man viagrabudskap på internet och annonserna i kvällstidningarnas söndagsbilagor om kärleksmedel och potensstärkande pulver, blir man snabbt övertygad om att inte något tidigare århundrade så effektivt som det innevarande och det dessförinnan haft de tekniska och kommunikativa förutsättningarna att effektivt marknadsföra vantrons, vidskepelsens budskap. Kalla det västerlandets dekadens eller emancipationskris, men den definitionen är lika ointressant som en islamsk eller judisk eller freudiansk förklaring till varför historikern Golo Mann – son till Thomas Mann – i 3-4-årsåldern inte vågade spola på toaletten om natten av rädsla att vattenbruset kunde råka störa stillheten och väckte till liv krafter vilka borde ”ungeweckt bleiben”. En kostnadskrävande och idogt lyssnande alternativt pratglad psykoanalytiker skulle tala om konflikter och komplex, om sonens relation till fadern, medan det i själva verket handlade om en nedärvd tro, om en vidskepelse som måste få förbli obesvarad. Martin Heidegger menade att vår ångest ger sig till känna när vi inte förstår eller behärskar påträngande upplevelser, ångesten förvandlas till vidskepelse, till ett fruktansvärt hot.

Skillnaden mellan tro och vantro är svårdefinierad. Utgivarna av HddA valde den breda vägen och såg sig själva som konfessionslösa. Sålunda gav de generöst utrymme åt allt, såväl katolska korstecken som Martin Luther och judiska ritualer och islamsk integrering av uråldrig arabisk polyteism eftersom monoteistiska dogma inom islam såväl som inom judendom och kristendom är svåra att popularisera och göra förståeliga för den mindre bildade kretsen av anhängare.

Den hårfina skillnaden mellan tro och vantro kan bekräftas av varje uppriktig präst, men man bör också minnas att den vidskepelse som producerats och produceras av världsliga makter understundom alltför lätt accepterats och accepteras av religiösa instanser. Reformationen och motrefomationen – judendom och islam har sina egna historier - innebar att vantrons världsbild vidgades och fick allt större del av människors ”vardagstänkande”. Antikrist och djävulen blev alltmer närvarande i människors vardag, inte genom att människor började tänka mer på antikrist och djävul men genom att antikrist och djävul genom skicklig manipulation från världsliga makter infiltrerade människors tänkande och handlande via massmedier och politiska innovationer. Vantro är ett utmärkt redskap för att utöva en social kontroll vars främsta syfte är att stärka världslig och religiös makt; i våra dagar handlar det framför allt om världslig makt men ingen världslig makt kan spela spelet fullt ut om den inte kan visa att den är lierad med någon form av religiös makt. Vantron speglar samhällets ångest inför sig självt och skapar ångest och skam hos människorna för att stärka maktens möjligheter till fortlevnad.

+ + +

Hoffmann-Krayer skrev själv texten till uppslagsordet Aberglauben: ”A. ist der Glaube an die Wirkung und Wahrnehmung natugesetzlich unerklärter Kräfte, soweit diese nicht in der Religionslehre selbst begründet sind.“

Redaktören Daxelmüller finner i denna definition ett utmärkt argument för en reviderad utgåva av HddA eftersom vantron alltid är relaterad till sin tids religiösa, politiska, vetenskapliga och sociala verkligheter och politiskt anpassade ”sanningar”, statistik, opinionsundersökningar, osv. Tro förvandlas till vantro efterhand forskningen vinner nya vinklingar på gamla problem, vinklar man kallar nya insikter. Stundom ger oss detta nya svar på gamla frågeställningar. Det klassiska exemplet är den tidiga kristendomens och kyrkofädernas uppgörelser med hedendomen, framför allt Augustinus superstitutionslära. Latinska ordet superstitio övertogs inom tidig kristen apologetik från romarna som använde ordet för att skilja det oäkta icke-romerska från det som var sant och riktigt romerskt. Augustinus betecknade som superstitio allt icke-kristet, all tillbedjan som inte vändes direkt mot den ende och sanne, kristnas Gud, dvs idololatria. Inom kristen teologi kom ordet så småningom att känneteckna alla riktningar inom kristna religioner vilka var kätterska, falska, dvs falsa religio. Thomas ab Aquino talade om superstitio som avgudadyrkan, culta divinus cui non debet. Här finns åtskilligt att hämta för den som intresserar sig för ekumenik och interreligiösa dialoger.

+ + +

Ångest och rädsla och skam är människans gissel. Den judisk-kristna traditionen försöker bemästra människors fruktan inför det ovissa, det oförutsägbara, det oförklarliga och har därför bekämpat vantro och vidskepelse.Med växlande framgång, men genom den kampen har människan nått fram till en hyfsad inre frihet som gör henne beredd att ta steget till Gudstro. Upplysning förvandlas till inre tro. Tro övervinner vantro. Djupast sett är det den erfarenheten HddA förmedlar.

Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 4 januari 1988. Här något aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.