DÜRER SOM BEFÄSTNINGSARKITEKT

'

'

'
Bo I. Cavefors
DÜRER SOM BEFÄSTNINGSARKITEKT

Under antiken bedrevs även arkitektritandet utifrån givna sifferkombinationer, magiska tal och matematiska regler. Målare, skulptörer, musiker och dramatiker och arkitekter visste det mesta om aritmetik och geometri. Platon var master i filosofi och sedelära medan Pytagora lärde ut sambandet mellan harmoni och matematik, till exempel att musik är summan av matematiska kombinationer. Samklangen mellan teori och praktik, mellan matematik och konst, mellan konsten som estetik och konsten som action var grundläggande sanning även under höggotiken trots att man då rent allmänt och intuitivt experimenterade med former, material och hållfasthetsprov på gränsen till vad som ibland visade sig vara omöjligt; trots erfarenheterna från 1284 då den nybyggda katedralen i Beauvais rasade…

Italienarna var mer än tyskar och fransmän trogna de gamla grekerna. Italienska borgar och katedraler från medeltid och gotik är därför mindre fantasirika och mindre fantastiska, men renare i stil och tanke, än de praktverk som samtidigt byggdes norr om alperna.

Berömda byggnadsverk kopierades flitigt, då som nu. S. Marco i Venedig har som förebild apostelkyrkan i Konstantinopel, katedralen i Arezzo från 1026 liknar katedralen i Ravenna, domen i Bremen kopierades på domen i Köln och abboten vid St. Denis byggde en kyrka som förenade skönheten hos Salomos tempel, gravkyrkan i Jerusalem och Hagia Sofia i Konstantinopel. Byggmästarna och konstnärerna/arkitekterna var universalgenier. Albrecht Dürer har sin givna plats inte endast i den allmänna konsthistorien och i kyrkohistorien utan även i arkitektur- och byggnadshistorien samt i den krigsvetenskapliga historien. Dürer var med om tidssvängningen från sengotik till renässans, när medeltidens kyrkliga föreställningsvärld ersattes med en alltmer sekulariserad humanism; i måleriet avbildades naturen realistiskt. Jacopo de Barbari, som lärde Dürer perspektiv- och proportionslära inspirerade apokalypsens mästare att ge ut handledningen Unterweisung der Messung och några år senare den i många avseende banbrytande avhandlingen om militära befästningsanläggningar, Unterricht zur Befestigung der Städte, Schlösser und Flecken.

Under medeltiden och några århundraden därefter var krigskonst en storhet med samma vikt och värde som konst i form av måleri, skulptur och liknande. Adeln ansåg att detta att föra krig kunde jämföras med att stå i en furstes diplomatiska tjänst. Berömda Condottieri som Federico da Montefeltre sponsrade villigt utövare av konst, litteratur och musik. En hyfsad härförare borde även vara ”doctus scientis” och en god hovman förväntades ha ingående kunskaper i ämnen som arkitektur och krigskonst. Åtskilliga av medeltidens och renässansens konstnärer upprätthöll också en tjänst inom krigsväsendet. Byggmästarna som byggde katedraler kunde även konsten att bygga befästningsanläggningar. Målare och bildhuggare som Giotto di Bondone, Filippo Brunelleschi, Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti var också krigstekniker, det vill säga uppfinnare av vapen, dvs vapentekniker. Arkitekterna, byggmästarna och byggherrarna såg försvarsanläggningarna som flerdimensionella konstverk. Michelangelos och andra konstnärers skisser och ritningar avslöjar att de fascinerades av geometriska former som samtidigt bildade vackra mönster och gav krigstekniska lösningar.

Arkitekturen som skön konst återspeglades i stadsmurarna som signalerade till besökaren stadens rättsstatus, medborgarnas grad av välstånd och furstens makt. Representativiteten överordnades försvarsfunktionen när under medeltiden överdimensionerade torn byggdes in i stadsmurarna.

Denna smått fatalistiska försvarsattityd förändrades radikalt när under 1400-talet handeldvapnen utvecklades till ett artilleri vars genomslagskraft de gamla stadsmurarna och kastellen inte stod emot. Det goda artilleriet gjorde det möjligt för franske kungen Karl VIII att 1494 lägga under sig vad som idag geografiskt sett är republiken Italien, från norr till Neapel. Efter den läxan förändrades romarnas/italienarnas krigsarkitektur snabbt och genomgripande och försågs med nymodigheter som blev i bruk långt in på 1700-talet.

+ + +

När angriparen med hjälp av starkt artilleri inte längre tvingades invänta lägligt tillfälle att ge signal till soldaterna att klättra över stadsmuren, utan kunde skjuta ett hål i den där trupperna marscherade in, så innebar det att även försvarstaktiken förnyades. Det räckte inte att bygga tjockare murar och befästningsvallar. Angriparens ihärdiga artillerield lyckades alltid, förr eller senare, skjuta sig ett hål i anläggningen. Det blev alltså nödvändigt med ett aktivt försvar, det vill säga att artilleri också användes för att beskjuta anfallaren, men eftersom försvarets artilleri måste placeras i sådan position att det inte kunde nås av angriparens eldgivning, måste värn byggas runt pjäserna. Således placerades artilleriet i positioner så att elden även kunde vändas in mot fästningen ifall angriparen trots allt lyckades ta sig in i den. Vid kastellen i Neapel och Mantua och vid Castello Sforzesco i Milano förvandlades medeltidens rundtorn till massiva trumtorn av samma typ som försvarstornet Nicolaus V i Rom.

De nordeuropeiska fästningsarkitekterna förordade emellertid en annan och mer komplicerad lösning. Under 1400-talet flyttades delar av försvaret till terräng utanför stadsmurarna och försvarstornen placerades på friliggande positioner, som Hahnenthor och Severinsthor i Köln. Utvecklingen beskrivs utförligt i Albrecht Dürers Unterricht… Inhemska traditioner med tekniskt nytänkande kombinerades med beprövad romersk taktik. Italienarnas ombyggnad av gamla rundtorn till massiva försvarsanläggningar var emellertid av försvarstaktiskt begränsat värde. Da Vinci var Cesare Borgias rådgivare och de båda herrarna gjorde framgångsrika erövringståg mot de förstärkta fästningarna i Romagna och denna typ av förstärkta torn, som Antonio de Sangallo lät bygga för påvarnas räkning(ar), hindrade inte Karl V från att 1527 inta och plundra Rom.

Dürers främsta krigshistoriska insats är hans idéer och ritningar om fasta anläggningar omgärdade av murar, bastioner och vallgravar. De byggdes inte förrän efter hans död, mot slutet av 1500-talet, så när fackfolk vid en kongress i Regensburg 1576 diskuterade Dürers teorier fick Daniel Specklin ensam försvara det polygonala försvarets fördelar gentemot italienska kritiker som Carlo Tetti. Debatten om hur en bra försvarsanläggning skulle konstrueras ledde emellertid till en konstruktiv diskussion om krig som en av de sköna konsterna. Det gäller att, som Specklin skriver i dagboken, sätta krigsteoretikerna från söder om Alperna på plats, så att ”wir Teutschen gäntzlichen on Sinn und Hirn und ohne Vernunfft und vor Kinder gegen den Italienern zu achten weren”.

+ + +

Albrecht Dürers avhandling om konsten att bygga fästningar är epokgörande. Dessförinnan hade man i stort sett följt traditionella lösningar och försett städerna med stadsmurar med insprängda torn och omgivna av vattengravar som i allmänhet låg uttorkade. Dürers teckning Nürnberg von Westen ger en god bild av det eländiga tillståndet. Men Dürer utgick trots detta ifrån de redan befintliga befästningssystemen och försåg dessa med friliggande bastioner samtidigt som han vid försvarsmurarnas hörn och böjningar lät anlägga låga, breda, stadiga, italieninspirerade trumtorn. De väldisponerade och välbefästa bastionerna placerades mellan den – alltid – vattenfyllda vallgraven och den främre försvarsanläggningen eller försvarsmuren. På bastionernas tak placerade Dürer plattformar för skyttar och för ett artilleri som skyddades av massiva bröstvärn. Avstånden mellan bastionerna var sådana att det gavs eldmöjlighet även ut över vallgraven och själva vallen utan att bastionernas artillerier besköt varandra. Därmed avvek Dürer från den gamla regeln om att avståndet mellan bastioner inte bör vara längre än ett pilskott. I den totala försvarsplanen räknar han även in avstånden mellan bastionerna och stadsmurens trumtorn. Dürer menade att de vattenfyllda vallgravarna är en väsentlig del av det defensiva artilleriskyddet och placerade därför avskjutningsramper också i bastionernas nedre del, i marknivå.

+ + +

Märkligt nog är konsthistoriker sällan intresserade av Dürer som befästningsarkitekt. Krigshistoriker har en mer positiv attityd trots att apokalypskonstnären periodvis varit synnerligen omstridd i egenskapen krigsteoretiker. Kanske beror detta på att militär byggnadskonst under 1500- och 1600-talen dominerades av fransmän och holländare. När under 1700-talet Fredrik den Store organiserade det så kallade ”äldre preussiska försvaret” kom Dürers gamla ritningar till heders och hans konstruktioner med luft- och rökkanaler i murar och vallar intresserade också den ”nypreussiska skolan” under 1800-talet.

Dürer menade att fästningar skall försvaras aktivt, att man inte skall vänta på att bli angripen av en belägrande fiende. Därför är bastionerna självständigt fungerande försvarspunkter som framgångsrikt kan ta emot och stå emot angrepp från alla sidor samtidigt som man försvarar den primära försvarsanläggningen även om fienden lyckas ockupera och neutralisera delar av fästningen. Onekligen komplicerat och svårhanterligt. Dürers principer för försvarsanläggningens struktur och funktion kan ses som en praktisk 1500-talstillämpning av delar av nutida försvarsanalyser. Dürers bastioner var visserligen statiska men de hade samma uppgifter som dagens snabbrörliga pansarförband och gerillaförband. Dürers taktik med försvarsoffensiva bastioner vars eldgivning kan riktas inåt om fienden lyckas bryta igenom de främre försvarslinjerna, har två gånger framgångsrikt tillämpats av Ryssland, gentemot Napoleon I och Hitler, medan Frankrike ej endast 1778 utan även 1914 och 1940 föredrog att bita sig fast vid på förhand låsta positioner, vilket ledde till betydande förluster och militärtaktiska nederlag.

Eventuellt kan man hävda att det borde vara det svenska försvarets avsikt att när landet invaderas av främmande trupper ge upp stora landområden och i sak använda sig av den dürerska bastionstaktiken att koncentrera försvaret till positioner bakom de främre linjerna och låta ”bastionerna” agera som gerillaförband inom de områden fienden ockuperat. En sådan taktik ger huvudstyrkan möjligheter till återhämtning för att invänta lägligt tillfälle för motattack. Trots den vapentekniska utvecklingen och helt förändrade kommunikationsmöjligheter är även idag de gamla försvarstaktiska teorierna praktiskt genomförbara. Som i måleriet, musiken, teatern, dansen och skulpturen finns det även i krigets konst ett samband mellan harmoni och matematik, mellan planering och framgång: en krigets estetik.


Referens: Hubertus Günther Deutsche Architekturtheorie zwischen Gotik und Renaissance. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1988.

Illustration: Albrecht Dürers ritning till Bastion i boken Unterricht zur Befestigung.

Artikeln publicerad i ett antal tidningar våren 1989, bl.a. i Barometern (27.02.89). Här väsentligt bearbetad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 2007.

'

Tillägg med anledning av Löjtnantens kommentar: Dürers skiss till belägring av befäst stad.

'

'