BORIS PASTERNAK : BARNDOM

Boris Pasternak

BARNDOM


Jag är fjorton år.

Vkhutemas.

Fortfarande är det skulpturskola

i samma flygel som Rabfak.

Däruppe

är pappas ateljé.

En verst bort,

där ett århundrades damm smeker Diana

och målardukar lagras,

finns dörren in till oss.

Det är stengolv

och stenarna är lortiga.

Det är en av de kalla vintrarna.

Redan i december är det lyktornas kungadöme.

Port Arthur har kapitulerat,

men kryssare korsar havet,

trupper sänds iväg,

eskadrar väntar

och i den gamla GPO-byggnaden

råder halvdager.

Färger,

paletter,

professorer.

Mängder av typer och ansikten

Här en dåre,

där en slö hund

som fått nos på någonting.

Det är bara en valp.

I klassrummet finns det inte plats ens

för en äppelkärna.

Det är rena bastutemperaturen.

På Flor och Lavra

blandas klockklang med hasande fötter.

Så med ens,

när det var lek borta vid väggen,

en stunds stoj utan ebb,

möjligheter utan avsikter,

och gatorna lystes upp av gas och klockorna ringde,

kom röster närmare.

Scrabin.

Oj - var kan jag gömma mig

för Guds fotsteg?

Helgdagens hotande instängdhet.

Kvartalsvis.

Halvårssluten.

Strålande strängar

dag och natt,under pianolocket.

Från bittida skall du skapa musik.

Dagarna försvinner.

Julen dör bort.

Hur mycken tid skänker du Korset?

Om bara någonting hade givits i utbyte!

Petersburg. Natt.

Vinden skingrar de små svarta isflaken

vid obeliskens fotsteg.

Allt är möjligt.

En man bär ulster, en annan ett fårskinn.

Månen lika kall som femtiokopekslanten.

Detta är Narvadepartementet.

Någon kommer fram ur folkmassan:

Hapon.

I hallen sjuder det av röster.

Kvav hetta

Femtusen träd.

Räknade.

In i salen blåser snö från gatan.

Den smetas fast i trappuppgången.

Här är barnbördshuset.

I smutsgul och välvd livmoder

pulserar mot livets väggar

en omogen och ovälkommen klump,

vår tid.

Så kommer gryningen, välbekant.

Moln i kumaniknyanser och tranbär.

Från gallerierna knakar det högljutt.

Ångor från diskvattnet.

De skyndar ut, går

från galleriet mot porten,

under Kyrkans banér.

Från porten mot frostig himmel

och en öppen rymd

som sätter eld på vintern.

Åtta vrålande vågor

och sedan den nionde,

på avstånd, oerhört.

Mössor stryks från huvuden.

"Gud fräls Ditt folk!"

Till vänster, bron och floden.

Till höger, kyrkogården och plakat.

I fonden, is.

Längst fram

telefonstolpar.

I Kamennostrovsky

står trottoarerna på kryckor.

Glor på stolpar och kiosker.

Efter marschen slåss svansen

i gathörnen som fått öppna sår

av kanonskott.

Vidgade avenyer.

Demonstranter kommer ut

från Trefaldighetsbron

nära parken.

Åtta salvor nerifrån Neva

och sedan den nionde.

Uttråkade som ryktbarheter.

Den här…

(till vänster och till höger,

sedan skrittande, travande).

Den här…

(ekot vrålar:vedergällningen drabbar alla).

Detta är att riva uppöverenskommelserna,

all svuren lojalitet

mot den regerande falangen.

Tre dagar senare. Snö.

Det snöar stilla när det skymmer.

Under natten snöar det allt häftigare.

Med morgonen kommer

ett tordönsliknande dunder från Kreml.

Skolans trotjänare…

En tråkig förlust…

Sergei Alexandrovitj…

Under dessa februaris sista dagar

älskar jag stormen.



Tolkning från ryska av Bo I. Cavefors. Tidigare publicerad i Arbetet den 2.11.1958, samt i boken Tagelskjortan 2003.



Copyright©Bo I. Cavefors, 1958, 2003, 2007.

'

'