GÜNTER GRASS PÅ SPANING EFTER SIG SJÄLV

Bo I. Cavefors
GÜNTER GRASS PÅ SPANING EFTER SIG SJÄLV

Bok: Günter Grass Zunge zeigen. Luchterhand Literaturverlag, Darmstadt 1988.

Johann Gottfried Herder beskriver Indien som en „Wiege des Menschengeschlechts“. Åtskilliga tyska intellektuella romantiker har som Herder i det mytiska och mystiska Indiens religioner sökt efter en förlorad världsharmoni. Att med asiatisk-indisk mystik och meditation injicera nytt liv i västerländsk salighet har fascinerat så olika författare som Arthur Schopenhauer, Hermann Hesse, Alfred Döblin, Lion Feuchtwanger, Ingeborg Drewitz och Max von der Grün. De har flytt den tyska verkligheten, Indien gav dem ro i deras andliga inre exil. Framför allt Hermann Hesse skapade med sin 1919 utgivna Siddharta en meditationsbild som passade västerlänningen.

Den 10 maj 1986 recenserade Marcel Reich-Ranicki i Frankfurter Allgemeine Zeitung Günter Grass roman Die Rättin (Råttinnan). Han fann den vara ”en katastrofal bok“. Det var ett beskt men korrekt omdöme. Det drabbade en författare som vant sig vid positionen som heltidsanställt tyskt samvete. Grass tog illa vid sig av den hårda kritiken, tog hustrun Ute vid handen och begav sig till Indien. Där blev han missnöjesresenär på flykt undan ”ellenbogenspizen Selbstverwirklichungsspielen”. Resultatet av resan, som varade från augusti 1986 till januari 1987, blev en mycket vacker bok i tre delar, en reseberättelse/dagbok, ett drygt femtiotal dubbelsidiga tuschteckningar samt en långdikt i tolv avdelningar med samma titel som boken, Zunge zeigen.

Grass bok är emellertid oengagerad med ett slappt och oinspirerat språk. Författaren poserar i boken som en beskäftig resenär på jakt efter medel för den egna själens rening.

+ + +

De grimmska figuranterna i boken Flundran återkom som gnagande ödesgudinnor i Råttinnan när Grass målade upp människors ångest inför den stora smällen och när han parodierade den härskande politikerklassen. I och med flykten till Indien var det partistriderna i den dåtida tyska huvudstaden, Bonn alltså, och kritikernas dåliga omdömen om honom själv som tvingar honom att leta sig fram till en bit av världen där ohyggligheterna är råare och mer påtagliga och svider direkt i skinnet. Rening genom piskslag. En form av frivillig flagellation, väntar sig läsaren. Men Grass misslyckas. Det är omöjligt att under ett kort besök, några månader som privilegierad turist, förstå och sedan beskriva det individuella eländet, den fruktansvärda nöden och den fatalistiska kampen för överlevnad i ett land vars politiska strukturer får människor att resignera.

Paret Grass reser till Calcutta. Det är en stad som i alla fall när Grass var där, regerades av kommunistpartiet, en stad hemsökt av lepra, svält och död. Grass, som tidigare varit mästaren framför andra att med och genom språket återge miljöer, borde här ha funnit tillräckligt med material för att berätta om miljoner och åter miljoner människors dystra tillvaro. Plågorna och fattigdomen borde ha varit tacksam utgångspunkt för att på ett gripbart sätt beskriva vad den europeiskt-filosofiska frågan LYCKA innebär för dessa människor.

En författare kan inte enbart lära sig fakta om den verklighet han skall beskriva, genom att läsa. Istället måste han under lång tid, kanske under årtionden, leva och lida i och med denna verklighet, han måste bli ett medoffer. När paret Grass vistades i Barulpur, en förort söder om Calcutta, bodde de i en villa med trädgård och hade två tjänare anställda. De guidades runt i den indiska misären av bengaliska vänner, författare och konstnärer. När välståndstyskarna efter kort tid flyttade över till medelklassområdet Lake Town i östra Calcutta, företog de endast snabba resor till fattigdomens Disneyland, som Vishnupur, Puri, Madras, Poona, Shantiniketan, Hyderabad och till Bangladeshs huvudstad Dakka.

+ + +

I de utsökta tuschteckningarna för Grass läsaren in i en grå och dramatiskt expressionistisk polaroidbild av fatalism och monotoni, men i texterna förmår han inte återge människors moraliska och politiska verklighet. Han undviker nogsamt möjligheten att förklara den utifrån en spirituellt religiös förklaringsmodell, trots att det är just sådana som står honom till buds. Författaren ser religionerna som svindlares trollkonster. Grass accepterar inte idolen Schopenhauers övertygelse om människans behov av det metafysiska.

Återkommen till den hatade Förbundsrepubliken beslutar sig Grass för att skriva ”fattigdomens estetik”. Resultatet finns i långdikten Zunge zeigen. Dikten, rytmiskt och litterärt undermålig, har givits litterär form, uttrycker visserligen en estetisk ambition, men den vägen kan aldrig ”fattigdomens estetik” förklaras. Trots att Grass förberedde sig inför resan genom att läsa in sig på Indiens sociala realiteter om hur människor lever och eventuellt överlever vid vägkanter och sophögar, står han helt främmande inför landets komplicerade historia, dess myter, religioner och topografi. Han vet föga om och förstår än mindre av det han känner till om de indiska rasernas och religionernas traditioner och motsättningar. Grass avslöjar sig som totalt okunnig om Vedaskrifterna och Upanishaderna, om Bhagavadgita. Han förstår inte att människor med annan kultur, religion och historia har ett annat förhållningssätt än västerlänningen till dikt och verklighet, till arbete och frihet, till tid och tillstånd. Som trött europé med fastlåsta världs- och värdeuppfattningar guidas Günter Grass in i den indiska fattigdomen med antisemiten Georg Christoph Lichtenberg som handledare, men eleven genomskådar inte dennes cynismer om förlorarna och Grass har heller inte Lichtenbergs skarpa blick för det obehagliga, så som det demonstrativt exponeras i den 1775 utgivna Briefe aus England.

+ + +

När de bengaliska hinduerna under tre höstdagar firar gudinnan Durga står Grass, som den borne upplysningsfilosof han anser sig vara, oförstående inför gudinnan och riterna som utförs till hennes ära. Durga, Shivas hustru, framträder också som Tschandi eller Kali, den svarta, den svarta gudinnan, den svarta madonnan, en mäktig kvinna omgiven av avhuggna manshuvuden. Hon sitter på Shivas buk och räcker ut tungan, Zunge zeigen.

Även Grass räcker ut tungan när han tar avsked av ”Deutschland und Deutschland” och reser till Indien. Han uppfattar Durga som en krigets amazon som blåser till strid mot den onda värld som styrs av män. Samtidigt erinrar sig författaren ett välkänt foto där Albert Einstein räcker ut tungan åt journalister. Grass ser framför sig en jättelik affisch med Durga och Einstein sittande på Dhapa, Calcuttas sopstation, utbytande erfarenheter om livet, tiden, döden och världens undergång. Grass förbilligar den indiska gudinnan till en posterfigur och förenklar det han kallar en ”fattigdomens estetik” till att bli en banal diskussion om livet bland sopor och jutesäckar.

När Grass utvecklar temat om fattigdomens estetik blir det ett brandtal till försvar för det abnorma. Det är som att esteticera en bild med huvuden kapade av franska revolutionens giljotinärer. Det är inte en fattigdomens estetik utan en fattigdomens surrealism att i det fattiga se det vackra, att likställa det abnorma med det vackra. Grass förmår inte se den obarmhärtiga sanningen om de där uppe och de andra där nere. Vad betyder skönhet för de oberörbara som fångar sin dagliga fisk i kloakens gyttjevatten?

Det är pinsamt att läsa om en ”letztmögliche Schönheit”, när författaren själv inte ens under detta korta besök i helvetet kunde avstå från västerlänningens privilegier.

Günter Grass berättar om Mrs och Mr Karlekar – till vilka han också tillägnat boken. De tillhör en Brahmanfamilj. Hon lärarinna och han ingenjör, båda är över de sjuttio. Trots kommunistpartiets motstånd har de startat något som går under benämningen Calcutta Social Project och i dess namn byggt skolor för slummens barn. Inget ont i detta, men Mrs och Mr Karlekar skulle aldrig komma på idén att byta sin privilegierade tillvaro mot en gemenskap med de oprivilegierade. Poängen, som jag ser det, är att Grass inte skriver ett ord om de europeiska socialarbetare som lever och verkar bland de fattiga miljonerna i den indiska slummen UTAN att profitera på uppmärksamhet. Grass besöker inte heller Moder Teresa av det enkla skälet att hennes verksamhet inte passar in i författarens privata uppgörelse med en värld – Tyskland med omnejder – som börjat ifrågasätta författarens filosofi, moral och verklighetsuppfattning.

Grass återvände till Indien 1986, elva år efter sitt första besök i landet, för att lära mer, men han visar ingen vilja att närma sig gåtan Asien ens genom att kontakta något av de många Ashrams där en religiös och social gemenskap växer fram. Han fnyser åt den subjektiva existensproblematik som drev Hesse och Döblin att orientera sig i taoism och buddhism innan de skrev Siddharta respektive Die Drei Sprünge des Wang-Lun. Grass nöjer sig med att räcka ut tungan. Han är skräckslagen inför gudinnan Kalis förmåga att förändra den existentiella verkligheten, att skilja det jordiska från det transcendentala, det onda från det goda. Grass räds det androgyna tillståndet som han räds mystik och myter ungefär på samma sätt som djävulen väjer för vigvattnet.

Zunge zeigen är ett dokument om den europeiska vänsterns vilsenhet. Oroligt hasar sig Grass bort från verkligheten, bort från den sanning som icke är entydig.


Artikeln tidigare publicerad som Understreckare i Svenska Dagbladet den 25 november 1988.

Fotnot: Det märkliga i Günter Grass attityder och referenser, som uppmärksammas i artikeln, har i alla fall delvis fått sin förklaring genom vad som under senare tid framkommit om författarens ungdom.

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.