+
Bo I. Cavefors
ONDSKA OCH DET GODA ONDA
Det är lättare sagt än skrivet att beskriva Ondska. Ännu svårare är det kanske att beskriva det goda onda.
Ondskan är alltid aktuell. Men, kan man, som samtliga medverkande i en antologi som publicerades år 2000 (Olav Hammer & Catharina Raudvere (redaktörer) Berättelser om ondskan. En historia genom tusen år. W&W) försöka definiera ondskan, förklara dess orsaker, beskriva resultaten av Djävulens makt, utan att samtidigt tala om Helvetet? Svaret är: nej! Ondskan är det primära resultatet av tillvaron i Helvetet. Det är inte så att den som av människor karakteriseras som ond, får samma underbetyg av Gud och hamnar i Helvetet. Däremot: den som redan i livet, av egen kraft, förpassat sig till Helvetet, har inget annat val än att aktivera onda avsikter till aktiva onda handlingar.
Innan man talar om onda människor, om onda avsikter och om onda handlingar, bör man förklara Helvetets verklighet. Det lyckas man inte med i denna antologi, som jag recenserade i KvällsPosten den 30 mars 2000, men av en slump fann i bokhyllan häromdagen, och läste om. Vid nyläsningen blir jag ännu mer upprörd än jag blev för sju år sedan av ensidigheten och av bristen på upplevd insikt i ondskans väsen och oförmågan att se skillnaden mellan den medvetet onda avsikten och den medvetna handlingen att ge skön smärta.
Antologins medverkande är religionsvetenskapare, religionshistoriker och en religionspsykolog men ej en enda teolog. Sysslas det inte längre med teologi, till exempel exegetik (en bra start för att lära sig definiera helvete och ondska) vid landets teologiska fakulteter?
Varför hamnar människor i det ondas våld? Varför blir människan ond? Skyll inte på äppelfrosseriet i Paradiset. Jag menar att man utifrån kristen/katolsk exegetik mycket väl kan finna resonabla förklaringar också till de uppfattningar om och erfarenheter av ondska som finns i mytologi, magi och metafysik. Läs den klassiska grekiska dramatiken.
Omedvetet medger antologiredaktörerna, Olav Hammer och Catharina Raudvere, att antologins uppläggning i grunden är felaktig när de skriver att ”vi”, dvs de medverkande i antologin, tolkar ”folkliga föreställningar om ondskan… med lutherska glasögon” och att därför den folkliga uppfattningen om det onda, om Helvetet, ”uppfattas i alltför dova färger” när man betraktar ”kalkmålningarnas eldslågor och flinande djävlar…” i till exempel skånska landsortskyrkor.
Exakt. Lutheranen, och i än högre grad den sekulariserade lutheranen som förvandlat kristendomen till religionshistoria och folklore, och som plågas av det självpåtagna Helvetet att uppfatta Gud som en straffande högre instans, kan naturligtvis inte placera in dessa gamla, pedagogiskt verkningsfulla helvetesskildringar, i rätt teologisk kontext, och missar därför en viktig rastplats på vägen mellan det onda, Helvetet, och människans möjliga slutmål, Himlen – nämligen Skärselden. Den lutherska inriktningen spärrar också flertalet vägar till förståelse av magin och riterna i de grekiska tragedierna; Luthers kristendom har fjärmat sig från väsentliga delar av sitt ursprung, grekisk filosofi och eukaristi.
Katoliken, som är medveten om möjligheten till detta reningsbad, tex bikten och flagellationen, uppfattar inte Helvetet som särskilt skrämmande eftersom Himlens skönhet framträder i all sin glans efter den renande Skärselden. När jag tar emot piskrappen är det samtidigt rening, smärta och lycka. Eller som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok med samma namn: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Inom katolska kyrkan finns en radikalitet där vad ont är är det onda du gör, din onda avsikt, din vilja att skada.
Andra sidan av denna radikalitet är bekännelsen till Smärtan, att det renande våldet är en del av Skärselden, av bikten, för att komma till klarhet om målet för min fria vilja. När min kamrat knullar mig eller ömsom smeker mig och ömsom piskar mig, är det inte onda handlingar han utför: det är kärlekshandlingar. Den sado-masochistiska akten är en form av bikt. Det offentliga samlaget och piskningen, tex på en teaterscen, är en predikan om den absoluta friheten: varje stöt in i min kropp under samlaget, varje piskrapp är en lovsång.
Åter till antologin: Helvetet är samtidigt verklighet och tillstånd. Dostojevskij och Raskolnikov lärde sig den läxan vilket framgår av Owe Wikströms referat av Brott och straff.
Catharina Raudvere, docent (år 2000…) i religionshistoria i Lund, skriver under rubriken Från ambivalens till entydighet om hur ondskan uppfattas och definieras från medeltid till reformation. Raudvere menar att katolska kyrkans missionsstrategi att inordna en del av de hedniska riterna och figuranterna i den kristna liturgin visserligen var ”retoriskt viktiga” men även uttryck för ”ambivalens”; enligt Raudvere uppstod ”entydighet” och fasta normer först i och med reformationen! Det är en horribel historieskrivning som inte beaktar katolska kyrkans traditionella strävan efter inkulturation i de områden där man missionerar, vilket innebär vad Raudvere kallar ”ambivalens” men som snarare bör betecknas som insikt och förstånd för att ge liturgin kraft och själ. Raudvere är en patetisk försvarare av den sammanfallande före detta statskyrkans sista skans, kadaverdisciplinen inför Luthers Kirches postille från 1521.
Linda Oja, fil. dr. i historia, redogör omständligt för den världsliga domstolens rättegång mot en kvinna som i början av 1700-talet anklagades för häxeri; Kurt Almqvist, författare, har en underbar hallelujaartikel, som jag tycker mig ha läst många gånger tidigare, om namnet framför alla andra namn, nämligen C.G. Jung; Magnus Berg, etnologidocent och Åsa Andersson, etnologidoktorand, skriver om vardag och populärorientalism i ett fiktivt invandrarområde, det vill säga hur orientaler och det orientaliska uppfattas av infödda ursvenskar. Det är kanske det mest läsvärda bidraget i denna antologi men hade passat bättre i annat sammanhang. Att felaktigt uppfatta orientalens religion, seder och attityder, har mer med dåliga kunskaper än med ondska att göra. Thomas Anderberg, praktisk och praktiserande filosof i Uppsala, och författare, republicerar ett kapitel ur boken Guds moral och frågar varför Gud bland ”alla möjliga världar Han kunde ha skapat valde just den här”. Tja, säg det. Något för den fundamentalistiskt troende ateisten att fundera över.
Så här kan jag fortsätta redogöra för antologiskribenternas försök att definiera ondskans ursprung, orsaker och verkan. Det hela är mycket nöjsamt, dock ibland tjatigt (det är bättre att läsa Dostojevskij i original än i Wikströms träiga referat, och så vidare) men kvar finns frågan som den polske filosofen Leszek Kolakowski ställer i novellen Pater Bernhards stora predikan, när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga. Skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi – det Gud förbjude – besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.
Kolakowski menar: kan frågan om ondskan, om Helvete, Skärseld och Himmel, om vad som är ont och gott, besvaras i annat än religiösa termer? Religion kräver riter. Riter utan förankring i verkligheten är av noll och intet värde. Smärta och njutning är väsentliga inslag i människans verklighet. Kyrkofäderna och de klassiska teologerna relaterade Gudsverkligheten (dogmatiken) till människorna och till den tid människorna levde i. Karl Rahner SJ är inne på samma spår, men undrar om dagens människor är tillräckligt mogna för att tillgodogöra sig en meningsfull trosmålsättning.
Litteratur:
Bo I. Cavefors Teater Dekadens (innehåller bl.a. de tre pjäserna Uppror i Kasban, Sade och Japanen samt Den Spetälske i staden Aosta). Johan Hammarströms Bokförlag 2006.
ONDSKA OCH DET GODA ONDA
Det är lättare sagt än skrivet att beskriva Ondska. Ännu svårare är det kanske att beskriva det goda onda.
Ondskan är alltid aktuell. Men, kan man, som samtliga medverkande i en antologi som publicerades år 2000 (Olav Hammer & Catharina Raudvere (redaktörer) Berättelser om ondskan. En historia genom tusen år. W&W) försöka definiera ondskan, förklara dess orsaker, beskriva resultaten av Djävulens makt, utan att samtidigt tala om Helvetet? Svaret är: nej! Ondskan är det primära resultatet av tillvaron i Helvetet. Det är inte så att den som av människor karakteriseras som ond, får samma underbetyg av Gud och hamnar i Helvetet. Däremot: den som redan i livet, av egen kraft, förpassat sig till Helvetet, har inget annat val än att aktivera onda avsikter till aktiva onda handlingar.
Innan man talar om onda människor, om onda avsikter och om onda handlingar, bör man förklara Helvetets verklighet. Det lyckas man inte med i denna antologi, som jag recenserade i KvällsPosten den 30 mars 2000, men av en slump fann i bokhyllan häromdagen, och läste om. Vid nyläsningen blir jag ännu mer upprörd än jag blev för sju år sedan av ensidigheten och av bristen på upplevd insikt i ondskans väsen och oförmågan att se skillnaden mellan den medvetet onda avsikten och den medvetna handlingen att ge skön smärta.
Antologins medverkande är religionsvetenskapare, religionshistoriker och en religionspsykolog men ej en enda teolog. Sysslas det inte längre med teologi, till exempel exegetik (en bra start för att lära sig definiera helvete och ondska) vid landets teologiska fakulteter?
Varför hamnar människor i det ondas våld? Varför blir människan ond? Skyll inte på äppelfrosseriet i Paradiset. Jag menar att man utifrån kristen/katolsk exegetik mycket väl kan finna resonabla förklaringar också till de uppfattningar om och erfarenheter av ondska som finns i mytologi, magi och metafysik. Läs den klassiska grekiska dramatiken.
Omedvetet medger antologiredaktörerna, Olav Hammer och Catharina Raudvere, att antologins uppläggning i grunden är felaktig när de skriver att ”vi”, dvs de medverkande i antologin, tolkar ”folkliga föreställningar om ondskan… med lutherska glasögon” och att därför den folkliga uppfattningen om det onda, om Helvetet, ”uppfattas i alltför dova färger” när man betraktar ”kalkmålningarnas eldslågor och flinande djävlar…” i till exempel skånska landsortskyrkor.
Exakt. Lutheranen, och i än högre grad den sekulariserade lutheranen som förvandlat kristendomen till religionshistoria och folklore, och som plågas av det självpåtagna Helvetet att uppfatta Gud som en straffande högre instans, kan naturligtvis inte placera in dessa gamla, pedagogiskt verkningsfulla helvetesskildringar, i rätt teologisk kontext, och missar därför en viktig rastplats på vägen mellan det onda, Helvetet, och människans möjliga slutmål, Himlen – nämligen Skärselden. Den lutherska inriktningen spärrar också flertalet vägar till förståelse av magin och riterna i de grekiska tragedierna; Luthers kristendom har fjärmat sig från väsentliga delar av sitt ursprung, grekisk filosofi och eukaristi.
Katoliken, som är medveten om möjligheten till detta reningsbad, tex bikten och flagellationen, uppfattar inte Helvetet som särskilt skrämmande eftersom Himlens skönhet framträder i all sin glans efter den renande Skärselden. När jag tar emot piskrappen är det samtidigt rening, smärta och lycka. Eller som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok med samma namn: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Inom katolska kyrkan finns en radikalitet där vad ont är är det onda du gör, din onda avsikt, din vilja att skada.
Andra sidan av denna radikalitet är bekännelsen till Smärtan, att det renande våldet är en del av Skärselden, av bikten, för att komma till klarhet om målet för min fria vilja. När min kamrat knullar mig eller ömsom smeker mig och ömsom piskar mig, är det inte onda handlingar han utför: det är kärlekshandlingar. Den sado-masochistiska akten är en form av bikt. Det offentliga samlaget och piskningen, tex på en teaterscen, är en predikan om den absoluta friheten: varje stöt in i min kropp under samlaget, varje piskrapp är en lovsång.Åter till antologin: Helvetet är samtidigt verklighet och tillstånd. Dostojevskij och Raskolnikov lärde sig den läxan vilket framgår av Owe Wikströms referat av Brott och straff.
Catharina Raudvere, docent (år 2000…) i religionshistoria i Lund, skriver under rubriken Från ambivalens till entydighet om hur ondskan uppfattas och definieras från medeltid till reformation. Raudvere menar att katolska kyrkans missionsstrategi att inordna en del av de hedniska riterna och figuranterna i den kristna liturgin visserligen var ”retoriskt viktiga” men även uttryck för ”ambivalens”; enligt Raudvere uppstod ”entydighet” och fasta normer först i och med reformationen! Det är en horribel historieskrivning som inte beaktar katolska kyrkans traditionella strävan efter inkulturation i de områden där man missionerar, vilket innebär vad Raudvere kallar ”ambivalens” men som snarare bör betecknas som insikt och förstånd för att ge liturgin kraft och själ. Raudvere är en patetisk försvarare av den sammanfallande före detta statskyrkans sista skans, kadaverdisciplinen inför Luthers Kirches postille från 1521.
Linda Oja, fil. dr. i historia, redogör omständligt för den världsliga domstolens rättegång mot en kvinna som i början av 1700-talet anklagades för häxeri; Kurt Almqvist, författare, har en underbar hallelujaartikel, som jag tycker mig ha läst många gånger tidigare, om namnet framför alla andra namn, nämligen C.G. Jung; Magnus Berg, etnologidocent och Åsa Andersson, etnologidoktorand, skriver om vardag och populärorientalism i ett fiktivt invandrarområde, det vill säga hur orientaler och det orientaliska uppfattas av infödda ursvenskar. Det är kanske det mest läsvärda bidraget i denna antologi men hade passat bättre i annat sammanhang. Att felaktigt uppfatta orientalens religion, seder och attityder, har mer med dåliga kunskaper än med ondska att göra. Thomas Anderberg, praktisk och praktiserande filosof i Uppsala, och författare, republicerar ett kapitel ur boken Guds moral och frågar varför Gud bland ”alla möjliga världar Han kunde ha skapat valde just den här”. Tja, säg det. Något för den fundamentalistiskt troende ateisten att fundera över.
Så här kan jag fortsätta redogöra för antologiskribenternas försök att definiera ondskans ursprung, orsaker och verkan. Det hela är mycket nöjsamt, dock ibland tjatigt (det är bättre att läsa Dostojevskij i original än i Wikströms träiga referat, och så vidare) men kvar finns frågan som den polske filosofen Leszek Kolakowski ställer i novellen Pater Bernhards stora predikan, när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga. Skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi – det Gud förbjude – besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.
Kolakowski menar: kan frågan om ondskan, om Helvete, Skärseld och Himmel, om vad som är ont och gott, besvaras i annat än religiösa termer? Religion kräver riter. Riter utan förankring i verkligheten är av noll och intet värde. Smärta och njutning är väsentliga inslag i människans verklighet. Kyrkofäderna och de klassiska teologerna relaterade Gudsverkligheten (dogmatiken) till människorna och till den tid människorna levde i. Karl Rahner SJ är inne på samma spår, men undrar om dagens människor är tillräckligt mogna för att tillgodogöra sig en meningsfull trosmålsättning.
Litteratur:
Bo I. Cavefors Teater Dekadens (innehåller bl.a. de tre pjäserna Uppror i Kasban, Sade och Japanen samt Den Spetälske i staden Aosta). Johan Hammarströms Bokförlag 2006.
Bo I. Cavefors Artikeln Sado-masochism och alternativet det androgyna i boken Celibat och erotik. Johan Hammarströms Bokförlag 2004.
Diverse artiklar på Internet. Se Innehållsförteckningen HÄR!
Foto: Katy Delacoer, 2007.
Copyright©text:Bo I. Cavefors 2000, 2007;copyright©foto:Katy Delacoer 2007.
Posts
No comments:
Post a Comment