KONDYLIS OM KONSERVATISM

Bo I. Cavefors
KONDYLIS OM KONSERVATISM

Bok: Panajotis Kondylis Konservatismus. Geschichtlicher Gehalt und Untergang. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1989.

I boken Konservatismus. Geschichtlicher Gehalt und Untergang, analyserar Panajotis Kondylis konservatismens historia. Kondylis (1943 – 1998) var en privatlärd grek som pendlade mellan Atén och Heidelberg, som skrev på tyska och som tidigare bland annat publicerat en analys om „der geistigen Entwicklung“ före 1802 hos Hölderlin, Schelling och Hegel. En annan, tidigare bok av den lärde greken är Die Aufklärung in Rahmen des neuzeitlichen Rationalismus.

Kondylis var mästare i konsten att med mild ironi och genom logik ad absurdum definiera de politiskt-ideologiska slagord/formuleringar han anser vara meningsfulla endast om de brukas för att beskriva fenomen för vilka de skapats. Kondylis menar att konservatismen inte uppstod i och med franska revolutionen. Tvärtom. Efter tre århundradens blomstring gick den sin undergång till mötes när giljotinen började gå för högvarv. Franska revolutionens revolutionärer blev reaktionärer, vilket är något helt annat än att vara konservativ.

Konservatismen är sålunda numera heldöd. Historia. Dagens ”konservatism” är, skriver Kondylis, ingenting annat än ”gammalliberalism”. Den äkta konservatismen innebar att den antika, kristna och germanska rättsordningen, societas civilis, reformerades. Ur spillrorna av franska revolutionen steg istället tyvärr en lågadel som ologiskt nog kämpade emot suveränitetsprincipen samtidigt som man motsatte sig den moderna stat revolutionen, dvs Napoleon I, initierat. De då nykonservativa stred såväl mot fursten (Ludvig XVI och Napoleon I) som mot den liberalism (tex Marx) som förebådade diverse former av demokrati.

Av dessa skäl kan man inte inordna konservatismen i den nya tidens socialpolitiska och ideologiska verklighet. Gör man det, avsäger man sig konservatismens historiska och antropologiska konstanter. Felaktigt identifieras konservatismen som det sociologiskt övre samhällsskiktets reaktion på franska revolutionen. Därmed framstår den som motståndare till upplysning och framsteg.

Allmänt anses att den konservativa människan är en stillsam varelse som lever i fred med sin Gud, sin furste och sin övriga omgivning, som aldrig söker strid. Kondylis menar att ingen människa, oavsett social tillhörighet, reagerar fientligt på sin omgivning så länge denna inte uppträder maktpolitiskt hotande. Även revolutionärer blir fridsamma om de inte möter motstånd. Terroristen desarmerar bomben om ställda krav beaktas. Den segerrike revolutionären förvandlas över en natt till bevarare av det bestående.

Är Kondylis cyniker? Ja. Vill man hugga huvudet av den konservative tvingas denne till motstånd och våld för att försvara sig. Enligt Kondylis är det emellertid svårare för den konservative överklassaren än för den proletäre revolutionären att omorientera sin samhällsposition. Å andra sidan är social klassuppdelning inte acceptabelt varken inom konservativa ideologier eller inom revolutionära organisationer. Ej heller den konservative aktivisten tvekar att utföra tyrannmord, bemöta konfrontationspolitik med våld eller bekämpa diktaturer. Konservatismens aktivism är att acceptera rationella argument men avvisa rationalismen som politisk och filosofisk idé, att acceptera den dialektik som analyserar relationen mellan det rationella och det irrationella. En rationellt agerande diktator (tex Hitler) kan framgångsrikt bekämpas med irrationell terror, eller vad som förefaller vara irrationell terror.

Det konkreta och det empiriska är inte konservatismens ideologiska bas; i stället bör konservativ politik, precis som revolutionär (terror-)politik, anpassas till givna förutsättningar, om den vill bli framgångsrik. Detta kan också kallas för realism. Om politisk realism varit ett konservativt monopol, hade de konservativa alltid gått segrande ur politiska drabbningar och ideologiska strider. Som det nu är tvingas den konservativa till ständig munhuggning med en annan realistisk aktör, anarkisten.

Kondylis menar att konservatismen måste konkretiseras antologiskt och antropologiskt genom att företrädarna vidtar maktpolitiska åtgärder; först då kan den ses som en enhetlig rörelse inom den politiska och filosofiska historien, jämförbar med reformation, motreformation och diverse upplysningsdogmer.

Den teologiska och socialfilosofiska verklighet som formulerades i societas civilis utgör konservatismens ideologiska bas. Därmed blir den FÖREGÅNGARE till den moderna tiden, till socialt övergripande rationalism och till ocensurerad upplysning. Socialpolitiskt kom konservatismen emellertid att stå i opposition till societas civils. Detta i kombination med den icke tidsenliga kampen mot absolutism och liberalism, blev konservatismens undergång. Kondylis menar att konservatismen idag endast existerar i polemisk och apologetisk mening. Ordet ”konservativ” är ett skällsord flitigt nyttjat av framför allt dem som företräder fluffigt socialistiska/marxistiska åskådningar. Kondylis ger ett exempel som idag är överspelat men som ger en god bild av tiden när boken skrevs: när Gorbatjov hade problem med en del uppnosiga kamrater kallade han dem inte för ”stalinister” utan för ”konservativa element inom Centralkommittén”.

Panajotis Kondylis ifrågasätter riktigheten av att idag beteckna politiska partier som konservativa, när det inte finns en ideologiskt och filosofiskt formulerad och förankrad ny konservatism grundad på historiska erfarenheter. Kondylis pessimism beror på att han helt korrekt kan konstatera att det inom modern konservatism endast finns en ytlig uppfattning om den komplicerade relationen mellan furste och societas civilis. Före franska revolutionen fanns det ett socialt och politiskt fruktbart motsatsförhållande som även den idag sociologiskt inriktade ”konservatismen” borde inspireras av. Till sin egen och allas vår olycka är modern ”konservatism”, liksom socialism och liberalism, alltför historielös.


Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet den 16 januari 1989. Här obetydligt uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.
'
'