FRANSKA REVOLUTIONEN : PSEUDOREVOLUTIONÄR LÅGADEL

'

'

'
'
Bo I. Cavefors
DEN PSEUDOREVOLUTIONÄRA LÅGADELN

Den av makten missgynnade och ekonomiskt missbelåtna och av upplysningstidens idéer förförda franska lågadeln utlöste revolutionen. Denna revolution som föregick den borgerliga revolutionen tog full fart under överläggningarna i Versailles den 22 februari 1787. Händelseförloppet accelererade våren samma år och från och med den 5 juli fördes den politiska debatten inte längre mellan kung/hov och upprörda/upproriska adelsmän utan med, i och genom ett oräkneligt antal politiska pamfletter och broschyrer. Denna massmediala marknads printondemandprodukter översvämmade Frankrikes boklådor och ”salongernas” bokbord. Man talade om en ”pamflettkris” som var av samma karaktär som när i dag Aftonbladet, Expressen, Metro och andra ickejournalistiska produkter slåss på en allt trängre marknad. Folk tröttnar. Mellan januari och den 5 juli 1787 publicerades drygt 600 pamfletter och under de tre månaderna efter den 5 juli till slutet av september ytterligare 300. Vem iddes läsa all denna smörja? Få. Trots detta: fram till maj 1789 växte utgivningen lavinartat. Under perioden januari 1788 – juli 1789 publicerades ett tusental pamfletter och broschyrer samt tiotusentals flygblad som klistrades upp på husväggar och delades ut på gatorna.

Stormfloden omstörtande publicistik mötte föga motstånd från hovets sida och ej eller från högadeln. Man struntade i att svara på angreppen och gjorde inga allvarligare försök att sätta stopp för ofoget genom att skära i de nya lagarna om pressfrihet. Förklaringen till denna oförklarliga tolerans är att hov och högadel fann floden av trycksaker så äcklig och oangenäm, ja just oangenäm för kultiverade fransmän så man inte hade lust att överhuvudtaget befatta sig med skräpet och själv ta till orda för att slå tillbaks den revolutionära propagandan med dess egna smutsiga argument.

Slutsats: det skrivna ordet kan påverka en revolutionär situation och detta för alla publicister angenäma faktum borde generera en ingående kommunikationsteoretisk meditation. Idag vet vi att massmedias genomslagskraft är stor i samhällen där befolkningen lever under ett dominerande och uniformt åsiktsmonopol, ungefär som i dagens och senare hälften av 1900-talets Sverige. Informationernas och åsikternas homogenitet leder till selektivisering av de eventuella individuella skillnader som finns i det totala flödet av nyheter och åsikter; den ickeauktoriserade informationen tolereras utifrån en stadfäst yttrandefrihetslagstiftning, men når sällan allmänheten.

Den prerevolutionära situationen i Frankrike kan tjäna som historiskt pilotfall för tystnadshypotesen, dvs teorin om tystnadsspiralen som beskrivning av den socialpsykologiska process som utvecklas då människor av fruktan isolerar sig vid upptäckten av att hennes åsikter inte överensstämmer med vad det uniforma åsiktsmonopolet framhåller som rätt och riktigt; människan med en uppfattning som avviker från majoritetsuppfattningen tystnar och ger samtidigt, i praktiken, majoriteten sitt stöd. När ett samhälles minoritet tystnar ges minoriteten allt mindre utrymme i den offentliga debatten, i det ”offentliga rummet”, samtidigt som trycket av majoritetens åsikter växer och rycker med sig medlöpare och tveksamma. Under en revolutionär situation blir resultatet att en majoritetssituation kan manipuleras fram av den grupp som har bäst tillgång till medier som når befolkningens flertal.

Teorin om tystnadsspiralen förklarar det franska hovets och den franska högadelns tystnad. Det finns två likartade exempel i modern tid: nationalsocialisternas revolution i 1930-talets Tyskland och den revolutionära vänsterns revolutionsförsök i Västeuropa under 1960- och 1970-talen. Även då stod de ickerevolutionära samhällsskikten kommunikationsmässigt handlingsförlamade.

När man från de ”samhällsbevarande” klasserna i det prerevolutionära Frankrike så småningom kom till insikten att man måste starta tidningar, tidskrifter och bokförlag, inväntade man, laglydigt, myndigheternas godkännande! Myndigheterna följde emellertid sina gamla rutiner, det vill säga att i största möjliga utsträckning stävja utgivningen av tryckalster. Inom de ickerevolutionära grupperna kom därför diskussionen mer att gälla pressfrihetens villkor, som sådana, än hur man skulle bemöta revolutionärernas agitation. Alltför sent upptäckte man att det var nödvändigt att bryta mot lagen. Den 16 mars 1789 annonserades utgivningen av en två gånger i veckan utkommande tidning med namnet Le Patriote Français, med Jacques-Pierre Brissot som utgivare. Brissot hade under hela 1770-talet agerat inom den icke-officiella tidningsvärlden, bla som redaktör för Courrier de l’Europé.

+ + +

Franska revolutionen var i hög grad en publicisternas och tidningsutgivarnas revolution, men avgörande var trots allt inte den illegala prerevolutionära pressen utan den explosionsartade utvecklingen inom tidningsbranschen efter de nya lagar som garanterade pressfrihet samt lagarna om mänskliga rättigheter av den 26 augusti 1789. Vid slutet av revolutionsåret 1789 fanns det 180 tidningar; 1779 hade antalet ökat till 335. Första tidningsfloden följde efter stormningen av Bastiljen, den andra kom i samband med oktoberhändelserna och den tredje var resultatet av ökad politisk aktivitet första hälften av 1791. Flertalet tidningar blev kortlivade. Den samhällsbevarande kunga- och högadeltrogna pressen kunde fritt ges ut fram till den 10 augusti 1792 då Ludvig XVI fängslades och revolutionen radikaliserades. Då gjorde revolutionärerna upp med monarkisterna och de rojalistiska talesmännen tvingades till tystnad; valet stod mellan lydnad och giljotin. Paris kommunförvaltning krävde den 12 augusti att utgivare av vad man kallade kontrarevolutionära publikationer skulle häktas eftersom de förgiftade den allmänna opinionen och att tryckerierna skulle stängas och överlåtas till patrioterna, dvs till de just då verksamma makthavarna. När konventet den 4 december 1792 förbjöd rojalistisk propaganda var pressfriheten i realiteten likamednoll och lagarna om pressfrihet upphävda. De publicistiska medel revolutionärerna använde vid kampen mot monarki och Ancien Régime, dvs högadeln, hade kommit till tack vare den tidigare styrande klass som nu släpades till avrättning.

+ + +

Vid sidan av massmedier fanns det en annan inflytelserik oppositionsgruppering i det prerevolutionära Frankrike, de sk sociétés de pensée, samlingsnamnet för litterära kretsar och klubbar, frimurarloger och akademier, patriotiska sällskap och allmänkulturella pseudosammanslutningar. Hela denna flora av ganska obskyra sällskap fick sin chans under upplysningstiden med upplysningsfilosofer som bländande fixstjärnor. Vid revolutionens utbrott hade Frankrike 29 miljoner medborgare, men endast 6 miljoner var läskunniga. Under hela 1790-talet var analfabetismen konstant sedan en grundläggande förbättring skett under 1600-talet efter en omfattande och effektiv insats av det katolska prästerskapet. Skillnaden mellan läskunnigheten i nord- respektive sydfrankrike, var enorm. I norr fanns de flesta bokförlagen, tidningarna och tryckerierna. I södra Frankrike dominerade ett oändligt antal dialekter vilket gjorde det omöjligt för flertalet medborgare att tillgodogöra sig det kulturutbud som producerades i norra Frankrike. Undersökningar visar emellertid att man i sydfrankrike trots detta hade god uppfattning om tidens moraliska, politiska och filosofiska strömningar. Inom familjer där skriv- och läskunnigheten var relativt nyvunnen blev man ännu starkare än tidigare knuten till traditionella värderingar. Katolska kyrkan hade avgörande inflytande över kultur och utbildning: religiösa teman, helgonberättelser och medeltidens litteratur hade under 1600- och 1700-talen en ständigt växande marknad och svarade för 63 procent av det totala antalet utgivna titlar. Man räknar med att 30 – 50.000 fransmän kände till upplysningstidens filosofer, prenumererade på tidningar och tidskrifter och läste ett större antal böcker per år. Det var den grupp inom lågadeln, ofta med god utbildning till jurister, präster, läkare och inom den växande finansmarknaden, som härskade över åsikter och kultur, som inom sin egen grupp producerade, konsumerade och diskuterade. Högst upp i denna kulturhierarki fanns ett par tusen véritables novateurs, upplysningstidens genomlysta par excellence, som var internationellt kända och som, i alla fall i egna ögon, befann sig ovanför och kanske bortom de sociala klasserna.

+ + +

Mot slutet av 1700-talet stagnerade akademierna samtidigt som frimurarna bredde ut sig med ideologiserande versioner av upplysningsfilosofierna. Mot slutet av Ancien Régime fanns det i Frankrike 700 frimurarloger, var och en med mellan 12 och 60 medlemmar. Med missionär iver predikade man om och för upplysningstidens idéer och använde slagord som vertu, humanité, vérité och tolérance. Frimurarnas religions- och kyrkokritiska attityd utövade avgörande inflytande på revolutionens förlopp. Man kan de facto tala om en filosofisk sammansvärjning mot tronen och altaret, väl dokumenterat redan 1790 av den rojalistiske Abbé Royou, som tidigare varit redaktör för tidskriften Année littéraire. Den till England flyktade jesuitpatern Augustin Barruel har i fyra band om jakobinerna (Mémoires pour servir à l’histoire de jacobinisme, London 1797/98) påpekat hur den trefaldiga sammansvärjningen mot kungamakten var avgörande för att revolutionen överhuvudtaget skulle komma till stånd; en sammansvärjning som inleddes långt före själva revolutionen och där det svärd smiddes som orsakade ”kyrkans ruin, tronens ruin…”.Ur denna grupp bestående av ”otrons lärjungar, upprorets lärjungar och anarkismens lärjungar, bildades jakobinernas klubb”.

Antifilosofernas motstånd leddes på hemmaplan av Elie Fréron som mellan 1774 och 1776 systematiskt propagerade för att man med all kraft skulle slå tillbaks mot den filosofiska revolutionen. Tidigare kritik hade gällt enskilda författare och filosofer men Fréron vände sig emot upplysningstiden som sådan och mot upplysningsfilosoferna som samhällsfarlig gruppbildning. Fréron såg två huvudlinjer i fiendens anfall, dels utgivningen av Encyklopédien, dels en grupp filosofifanatiker som själva ansåg sig vara de som skulle förinta kristendomen, ”le fanatisme de l’irreligion”. Fréron menade att upplysningsfilosoferna var extremt giriga och gjorde vad som helst för pengar, att det inte så mycket var sökandet efter sanning som drev dem utan snikenheten efter goda inkomster och fast anställning, bättre social position, politisk makt. Ur detta penga- och maktbegär utvecklades de filosofiska mandarinerna till filosofiska terrorister som med Voltaire i spetsen, som president, skulle styra över Frankrikes kommande öden och århundraden. Diderot skulle vara regeringschef och d’Alembert utrikesminister. Fréron och andra oppositionsmän kände sig begripligt nog illa till mods och tyckte de levde i en tidsålder som behärskades av en filosofernas inkvisition.

Elie Fréron avled mitt i stridens hetta och därmed var antirevolutionärernas massmediala strid förlorad. Kyrkan, hovet och högadeln hade mist sin slagkraftigaste försvarare bland publicisterna. Även om det även efter Frérons död publicerades ett oräkneligt antal ickerevolutionära pamfletter, tidningar, tidskrifter, böcker och flygblad, så hade slaget om läsarna förlorats: man saknade Fréron och man saknade Pascal. Det krävdes genier för att ta upp kampen mot revolutionen, men kvar fanns endast fotfolket. Grusgångarna runt Versailles krattades av kommunarder. Den nya makteliten övertog den gamla maktelitens gyllne salar.


Artikeln publicerad i ett antal tidningar våren 1989, bla i Sundsvalls Tidning den 18 maj 1989. Här uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.
'
'