FRANSK REVOLUTION I TYSK TAPPNING

'
'

Bo I. Cavefors
FRANSK REVOLUTION I TYSK TAPPNING

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i Frankrike utvecklades de förborgerligade revolutionärernas revolution snabbt till borgarepublik och pånyttfött kejsardöme. Vanligt folk som tidigare litat till furstens nåd förvandlades till borgarnas nådehjon. Napoleonernas och de efterföljande presidenternas Frankrike expanderade i snabb takt till en imperialistisk och rasistisk stormakt, med Storbritannien som dåligt föredöme.

Tyskland: inte så mycket själva revolutionen som den förste Napoleon i rollen som kejsare skakade rejält om i de tysktalande rikena alltifrån Habsburgarnas övernationellt katolska stormakt till preussarnas protestantiska rigidrike och diverse mindre furstars lokala maktbehag där man sedan trettioåriga kriget vant sig vid att skifta kyrkotillhörighet lika lätt som man vänder en plätt. Under hela 1800-talet talade/skrev/doktorerade tyska forskare ogärna om verkningarna av de omvälvningar vars mest verkningsfulla resultat blev att det katolska Tyskland förenades med det protestantiska Tyskland. Den katolska mångfalden ersattes även i södra Tyskland med Bismarcksk enfald. Inte förrän efter andra världskriget tog sig tyska historiker an problemet att försöka förklara hur Stormakten Tyskland blev verklighet. Revisionismen började i DDR i och fortsatte i BRD när 1960-talets studentoroligheter tog full fart framåt (= den tyske kejsarens favorituttryck när han i egenskap av amiral under första världskriget manade marinsoldater till heroiska insatser). Att Baader och Meinhof och rafs actionister var en pådrivande faktor i det maktpolitiska spelet när tiden var deras, kan visserligen förnekas av dagens terroristexperter, typ Aust, men står sig slätt när ambitiösa historiker skriver om 1900-talets tyska historia år 2150.

Åter till franska revolutionen och dess tyska resonansbotten. Tyvärr måste man konstatera att tjugo-trettio års forskning mot slutet av 1900-talet gav föga resultat, bortsett från att arkiv öppnades och unkna rum vädrades. Men västtyska historiker, påverkade av östtysk jakobinhistoricism, knöt upp forskningen om franska revolutionen till dagsaktuella händelser och därmed blev alltsammans patetiskt, ensidigt och ideologiskt partiskt - på båda sidor i det murdelade Tyskland.

Mittåt: inför 200-årsminnet av franska revolutionen skärpte sig tyska historiker i såväl väst som öst och välkända figurer som Klopstock, Wieland, Lichtenberg, Goethe, Hölderlin, Hardenberg, Görres, Kant, med flera, placerades rätt i det historiskt revolutionära skeendet. Också radikalkonservativa män som Hoffman och Arndt och radikala demokrater som Fichte och Wedekind, placerades på rätt piedestaler, eller om man så vill: mumifierades. Samtidigt som alla dessa män placerades i etiketterade bås försvann de som intellektuella individer. Det är så dagens historiker arbetar, hand i hand med de företrädare för parlamentariska demokratier som vill ha var sak på sin plats, för kontrollens och överblickens skull. Fler kameror i parkerna.

Nåväl. Numera är det ganska väl dokumenterat hur det gick till när medelklassborgarna blev det moderna Tysklands makthavare och initierade och fullföljde en dynamisk industriell och finansiell utveckling betydligt starkare än den samtida expansionen i Frankrike, såväl under perioder av relativ politisk frihet som i nära samarbete med absolutistiska statsmakter, typ Kejsartyskland och, senare, Hitlertyskland. Man fortsatte på den inslagna vägen: intellektuell kritik och social oro slogs ner med all kraft av såväl demokratiabsolutistiska makthavare som av Bismarck av Goebbels. Kritiker av dessa tvångsdemokratier och diktaturer av traditionellt snitt tvingades artikulera sig indirekt. Under 1800-talet organiserade sig medlemmar av det ”tredje ståndet” - uteslutna från det absolutistiska maktspelet - i politiska klubbar, litterära sällskap och loger där man pseudopraktiserade progressivt sociala och politiska idéer, med förhoppningen om att någon gång i en oviss framtid kunna föra över dem till allmänneliga/allmänna sociala och politiska organisationer. När det så småningom lyckades inträdde korruptionssjukan, tidigare välvilja förvandlades till övergött välstånd, eget. Under decennierna i utomparlamentarisk opposition upplystes offentligheten med hjälp av tidskrifter och pamfletter. Förändringen av läsvanorna, allmän skolplikt, krävde en modernt organiserad distributionsapparat och en bokhandel som tillhandahöll den populistiska journalistiken.

+ + +

Det bråkas om när franska revolutionens idéer nådde Tyskland. Fritz Valjavec (Die Entstehung der politischen Strömungen in Deutschland 1770-1815, Düsseldorf 1978) menar att det fanns revolutionära tongångar i tysk publicistik långt före 1789.

Under hela 1700-talet såg man konservatismen som intellektuell förutsättning för genomförandet av sociala, politiska och ”andliga” förändringar trots att, eller därför att, konservatismen som politisk idé stod i opposition till upplysningsfilosofernas revolutionära yra. Vart revolutionsfilosofin kunde leda begrep man först efter att ha överlevt 1789; därefter blir konservatismen ett politiskt-praktiskt alternativ såväl till revolutionskraven som till den absolutistiska furstemakten. Samtidigt anklagade staten/fursten de från staten/fursten fria sociala sammanslutningarna för att i alla fall i princip och verbalt vara konspirativa. Skiljelinjen mellan parterna är svår att markera till ett bestämt datum, menar Theo Stammen och Friedrich Eberle i Deutschland und die Französische Revolution 1789-1806 (Darmstadt 1989); det krävs ytterligare språkvetenskapligt-semantiska undersökningar. Dessutom är det besvärligt klassificera de politiska riktningarna i Tyskland 1789 eftersom beteckningarna inte motsvarar vad vi idag kallar för konservatism, liberalism och demokrati. 1789 fanns det ett stort antal grupper och ”partier” som var ”för eller emot” det politiska skeendet; därför talar man hellre om ”zwei Hauptparteien”, om ”aristokrater” och ”demokrater”.

+ + +

Trots revolutionen var det möjligt och tillåtet för tyska resenärer att besöka Frankrike. En av de berömda besökarna var språkforskaren och ungdomsbokförfattaren, liberaldemokraten Joachim Heinrich Campe som 1789 skrev resebrev i Braunschweigischen Journal. Resebreven blev bestsellers under den kommande tioårsperioden. Även om inte alla resenärer var lika entusiastiska som Campe, som hoppades att han ”skulle hinna fram i tid för att få vara med om den franska despotismens begravning”, så övervägde de positiva reaktionerna under revolutionens första skede. När huvuden började rulla mer efter löpandebandprincip, blev det andra tongångar. Ett undantag redan från revolutionens första dag var den försiktige historikern August Ludwig Schölzer som i Göttingen gav ut Staats-Anzeigen. Ej heller tidningar publicerade av sydtyska katoliker rosade franska revolutionens idéer. Däremot var man senare snabb att anamma Napoleons lagförslag i sociala och liknande frågor, tex att inte bestraffa praktiserad homosexualitet.

Populära temata i tidningarna var revolutionens orsaker, spekulationer om hur det hela skulle sluta, frågor kring revolutionens berättigande, de politiska ”klubbarnas” verkliga syften, nationalförsamlingens sessioner, förhandlingarna mellan de gamla makthavarna och revolutionens företrädare, samt frågan om våld använt i politiskt syfte för att avskaffa envälde och tyranni, kan rättfärdigas. Krapotkin var lika före sin födelse som aktuell idag.

Den stora allmänheten upprördes föga av vad som skedde i revolutionens Frankrike/Paris förrän det blev klart att Ludvig XVI skulle avrättas. Då vände tysk opinion till förmån för politiker på den konservativa planhalvan. Samtidigt började skribenter och historiker analysera revolutionen som ”ideell” massrörelse oavsett vilken åsikt man hade om det politiska och sociala skeendet inom denna massrörelse. Friedrich von Schiller talar klartext i Ankündigung der Horen när han beskriver många intellektuellas besvikelse över hur revolutionen utvecklades och kom att missbrukas av demagoger, lycksökare och politiker. Även en entusiastisk revolutionär som musikern och litteraturkritikern J F Reichardt skildrar fotbytet dels i sina år 1792 anonymt utgivna Vertrauten Briefe über Frankreich och i de 1802 publicerade Vertrauten Briefe aus Paris. Reichardt fann att ”de goda avsikterna” aldrig blev verklighet, kanske därför att ingen av huvudaktörerna verkligen önskade sig denna verklighet, och att även de som från början sympatiserade med revolutionen så småningom inte kunde se den som annat än ”underhållning; som teater och åter teater och än en gång som teater”. Samma attityd intog pedagogen Christian Ludwig Lenz i Bemerkungen auf Reisen in Dänemark, Schweden und Frankreich gemacht, när han i förordet påpekar att hans enda avsikt är att skriva en ”politiskt ofarlig och moraliskt oskuldsfull bok”.

När besvikelsen över revolutionens förlopp blev alltför ohanterlig övergick tidningarna till att skriva om natur, litteratur och mode. Efter franska revolutionen gick inga herrar längre i högklackade skor och med hemvirkade spetsar kring handlederna. I halvårskatalogen för tysk bokhandel 1799 minskade antalet titlar under rubriken POLITIK drastiskt. Det är frestande att jämföra med utgivningen av politisk litteratur i Sverige 1979 respektive 1999.
När Napoleon befäst makten i Frankrike dog den demokratiska publicistiken i Tyskland. Jakobinsk tysk litteratur upplevde sin storhetstid mellan 1792 och 1795. Med avrättningen av Robespierre i juli 1794, vid övergången från terrorism till borgarpolitik 1794-1799 och slutligen vid Napoleons privatrevolution förlorade Frankrike i betydelse som förebild för tyska jakobiner. Från och med 1795 tappade allmänheten intresset för franska revolutionen och den intellektuella diskussionen därefter blev retrospektiv; framåtblickande endast såtillvida att man analyserade revolutionen för att i god tid kunna vidta åtgärder som uteslöt möjligheterna av en tysk revolution. Fler spioner i parkerna. Men tiden löper snabbt. Snart klämtade tyska klockor för revolutionsåret 1848/1849.

Under det efterrevolutionära skeendet aktualiseras frågan om det någonstans i Tyskland, bakom nerdragna gardiner, pågår en sammansvärjning för att störta stat och kyrka. Man debatterar relationen mellan filosofi och upplysning, skillnaden mellan politisk aktivism och revolution. Samtidigt som skribenter från skilda läger angriper tronen och altaret räds man att samhället systematiskt undermineras genom de hemliga logerna, att alltsammans skall sluta med en världsrevolution som totalt slår sönder och samman den sociala ordningen, en världsrevolution som planeras och kommer att genomföras av några få illuminati dirigentes. En utomordentligt intressant bok om sammansvärjningsteorierna från franska revolutionen till 1900-talet är Johannes Rogalla von Biebersteins Die These von der Verschwörung 1776-1945 (Frankfurt am Main 1978). Sambandet mellan franska revolutionen och tyska frimurare tillhörde standardrepertoaren alltsedan den tyske frimuraren, musikern, författaren och förläggaren Johann Joachim Christoph Bode reste till Paris 1787 för att, påstås det, samordna den franska oppositionen och ge klarsignal för revolutionen två år senare.

Den franska revolutionens tyska vänner hamnade så småningom bakom lås och galler; publicister som för sent upptäckte att politiker och andra makthavare som tidigare sympatiserat med upplysningsfilosofer och revolution, ändrat ståndpunkt. Som vid slutet av 1900-talet skallade även då ropet om att ta makten över institutionerna för att förändra dem, men när institutionerna väl övertagits var det revolutionärerna som förvandlades till förvaltare av den bestående ordningen. Teologen Friedrich Daniel Schubart fick tio års häkte i Württemberg och kom ut som en bruten man. Revolutionen åt sina egna barn även i Tyskland. Reformer istället för revolution blev stridsropet bland liberala och andra demokratiska publicister. Man vände sig till de ”goda” och ”upplysta” furstarna och förlitade sig på Kants utopi om ett approximativt närmande till ett idealt och förnuftigt statsskick. Vad det förde med sig är välbekant: Bismarck och Kaiser, första världskriget, genomkorrumperad Weimarrepublik, Hitler och de flesta former av rasism, andra världskriget och hela den jämmerliga tyska efterkrigsverkligheten.


Materialet till denna artikel publicerades, i annan form men med samma innehåll/åsikter/avsikter, som Understreckare i Svenska Dagbladet den 16 augusti 1989.

Illustration: Kopparstick av Daniel Chodowieckis till den av Georg Christoph Lichtenberg utgivna Göttinger Taschen Calender vom Jahr 1792. Den antikiserade damen står som segrare och trampar på den gamla ordningen medan solen stiger upp bortom Bastiljens träbråte.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.