THOMAS THORILD / PASSIONER

'
'


Bo I. Cavefors
THORILDS PASSIONER

Bok: Stellan Arvidson Passionernas diktare. Thorild I. Carlssons förlag, Stockholm 1989.

Bondpojken Thomas Thorild, den främste av Gustav III:s Les Enfants Terribles, ägnades 1989 en lysande biografi I tre delar, av vilka här endast befattas med den första delen. Thorildpresentatör: 1900-talets store grundskolereformator, Stellan Arvidson.

Thomas Thorild, svenska parnassens enda helgjutne representant för Sturm und Drang, var Arvidsons intellektuelle följeslagare genom livet. Thorild, född i Bohuslän, tidigt föräldralös, uppväxt i Kungälv och Göteborg, jurist vid Lunds universitet, slog igenom som filosof, diktare och litteraturteoretiker under en uppmärksammad polemik med Johan Henrik Kellgren om den fria versens existensberättigande. Senare försvarade Thorild franska revolutionen och revolterade själv mot borgerskap och kungamakt, med påföljd att han landsförvisades och slutade sina dagar som professor i Greifswald. Thorild föddes 1759, dog 1808 och ligger begravd vid sidan av hustru och barn på en lantkyrkogård i närheten av sin sista mantalsskrivningsort. I dag är Thorild försvunnen ur ”skolans läroböcker och antologier”, skriver Arvidson, Thorilds försvarare och beundrare och samtidigt den skolbyråkrat som inspirerade och organiserade den tidens skolpolitik. Konkursen fullföljdes av Göran Persson.

Thomas Thorild är en av den svenska litteraturens märkligaste och mest läsvärda klassiker. Hans attityder, hans liv och hans lyrik passar utmärkt in i vad den intelligentare delen inom svensk ungdomskultur sysslar med idag vad gäller gränsöverskridandet mellan kreativa uttrycksformer, sexualitet, osv.

Åter till Stellan Arvidsons bok. Arvidson följer Thorilds öden och äventyr genom att utomordentligt detaljrikt redogöra för hans bakgrund, släktförhållanden, vänner och sociala omgivning. Ett stort antal sidor ägnas Thorilds vittförgrenade bohuslänska släktförhållanden, syskon, fastrar, mostrar, farfarsfäder, ingifta pigor och drängar. Arvidson skriver minibiografier om Thorilds skolkamrater, om det göteborgska prästerskapet och om stadens nyrika handelsmän. Utvikelserna från huvudföremålet kan synas överdrivna, det är inte nödvändigt med denna mängd sekundärinformation för att komma Thorild in på livet. Å andra sidan är upplysningarna i sig intressanta och ger en god bild av sociala och ekonomiska förhållanden i Sverige under andra hälften av 1700-talet.

Denna första del av Arvidsons Thorildtrilogi slutar med objektets polemik med Kellgren under början av 1780-talet. Thorild är med tidens mått mätt demokrat men samtidigt revolutionär, en orosande och ”fritänkare”, dvs kristendomskritiker, men Arvidsons vältaliga och understundom advokatyrliknande plädering för den förgätne Thorild förvandlar under resans gång Arvidson från att ha varit beundrande lärjunge till att bli dominant domptör. Thorild blir slav under Arvidsons föreställningsvärld om hur passionernas diktare borde ha varit. Thorild borde ha lyssnat på Arvidson. Arvidson gör en mängd hypotetiska antaganden, påståenden föregångna av negationer som ”kan man inte i stället”, man kan ”anta”, ”man kan gissa”, ”några belägg härför finns inte”, ”man kanske bör”, man ”måste ändå uppfatta”, ”sannolikt”, ”har tydligen”, ”kanske”, osv. Det är oacceptabelt när Arvidson efter att ha redogjort för sådana icke-verifierbara omständigheter senare i texten hänvisar just till dessa och skriver att av ”föregående framställning framgår” att det som hävdats av andra Thorildforskare ”är ohållbar[t]”.

Det är framför allt inom två områden Arvidson betänkligt slirar: det är den socialistiske skolreformatorns puritanska attityd till sexualitet, nöje, flärd och rikedom, och att Arvidson till varje pris måste förvandla Thorild till icke-kristen. I det förra fallet gäller det konkret Thorilds intima vänskapsförhållanden med män och det andra exemplet rör Arvidsons teologiska spekulationer om att Thorilds kritik av ortodox lutherism gäller kristendomen i sin helhet, kristendomen som sådan. Arvidson hatar tanken att Thorilds intimiteter med vännerna Sven Erland Heurlin och Anders Hylander också hade sexuella dimensioner, Arvidson vill icke veta av att bisexualitet var en naturlig och intellektuellt stimulerande umgängesform under 1700-talet, inte minst i sådana kretsar där Thorild rörde sig. Även öppna sexuella anspelningar och kärleksförklaringar till Heurlin och Hylander ser Arvidson som poetiskt intellektuella metaforer. Arvidsons prydhet måste bero på att han känner frustration inför en sanning som varken Thorild eller hans vänner och övriga omgivning fann särskilt uppseendeväckande. Arvidsons attityd är ett gott exempel på den svenska litteraturforskningens provinsialitet: Arvidson struntar hellre i att göra en korrekt analys än att acceptera realiteter. Man skulle önska att Thorilds politiska, religiösa och sexuella aktiviteter analyserats med samma kompetens som tyska forskare belyst Heinrich von Kleists bögerier, för att rätt förstå också hans litterära verk. Istället mumlar Arvidson välartikulerat om att ”vänskapen tar sig här nästan erotiska uttryck”, när Thorild efter Hylanders avresa från Lund, i ett brev bl a skriver att ”…jag irrade omkring sorgfull och öfvergifven, hurur jag upprepade ditt namn och at jag älskade dig…”. Det ”måste framhållas”, fortsätter Arvidson mamsellaktigt, att Thorilds och Hylanders umgänge var ”intellektuellt präglat”. Löjligt. Kastar man en skugga över Thorilds och Hylanders kärlek till varandra om man accepterar att deras umgänge var såväl intellektuellt som sexuellt?

Stort utrymme i Arvidsons biografi ägnas Thorilds förhållande till kristendomen och rebellens hemsnickrade panteistiska religionsuppfattning. Thorild kritiserade den svenska statskyrkans makt, prästers intolerans och luthersk dogmatik i största allmänhet, men den troende ateisten Arvidson, som önskar att det så vore, hävdar att Thorild bröt med kristendomen. Arvidson menar att Thorilds polemteologiska polemik riktades mot kristen Guds- och själsuppfattning, att han förkunnade en ny religion, panteismen, där ”allt i tillvaron utgör en gudomlig enhet”. Arvidson försöker få biografins läsare att tro att den panteistiska trosuppfattningen skulle vara icke-kristen i detta avseende. Istället är den, även i Thorilds tappning, en god reflektion av katolsk tro (Gud finns i alla ting, osv osv osv). Arvidson tror sig finna stöd hos Spinoza, som var en av Thorilds inspiratörer och som gav den svenske sympatisanten ”arsenal av argument mot kristendomen” (Arvidson). Det är riktigt att Thorild fann beröringspunkter med Spinoza i tron, men varken Thorild eller Spinoza använde sig av sådana argument som Arvidson tillskriver dem, av en dialektik de utnyttjade för att dra anti-judiska och anti-kristna växlar på vad de fann mindre aptitligt i dessa båda religioner. Spinoza var förtvivlad över sin tids sekulariserade judendom och Thorild vände sig emot en förfalskad och uttunnad kristendom. Arvidson förfäktar den stolliga idén att den som är emot svenska statskyrkan och/eller lutherdomen i dess mer ortodoxa former, också är emot kristendomen. Arvidsons resonemang blir otroligt obegripligt när han hävdar att Thorild tar avstånd från kristendomens kyskhetsläror när han skriver att han söker en väg bortom ”vantrons fruktan och mörker”. Istället är just denna rad ett klart ställningstagande av Thorild att han vill stanna kvar inom kristendomen, att han söker trons trygghet och ljus. Arvidson manipulerar orden. Vad skulle en sökande man som Thorild ta sig till i det diktatoriskt lutheranska Sverige? Situationen blev inte bättre när han flyttade till Greifswald. Naturligtvis borde Thorild, som Goethe och andra europeiska litterära giganter, tagit diligensen till Italien. Hade inte den möjligheten möjliggjorts om han själv levt längre och Gustav III inte mördats? Spekulationer och intet annat.

Ytterligare ett frappant exempel på Arvidsons teologiska virrvarr är när han motsätter sig ett antal Thorildforskares påstående att den tredje earlen av Shaftesbury var grandfather till Thorilds diktsvit Passionerna. Arvidson menar att Shaftesburys panenteism radikalt skiljer sig från Thorilds panteism eftersom i den förra hävdas att allt finns och lever i Gud medan panteismen uppfattar Gud och naturen som identiska. Det i det här sammanhanget intressanta är, att såväl panentismen som panteismen endast är fragment av den kristna teologi och logik som säger att naturen lever i Gud så som Gud lever i naturen på samma sätt som att Gud finns i varje människa och varje människa i sig bär Gud; att Gud, människa och natur är ett identiskt helt. Det är inte så, som Arvidson försöker hävda, att Thorild belyser ”kristendomens ohållbarhet”, eller att han ”polemiserar mot den kristna världsuppfattningen” och ”ersatt” denna med panteismen. Istället: Thorild kritiserade den förvärldsligade kristendomen och använde sin tids ortodoxa lutheraner som skräckexempel.

Stellan Arvidsons Thorildbiografi är oerhört omfångsrik och stimulerar till motsägelser, debatt och korrigeringar. Det är bra, men det är trist att det intellektuella klimatet i Sverige under förra århundradets sista decennier var sådant att utrymme ej gavs för en kvalificerad och utrymmeskrävande polemik. Skulden till detta bedrövelsens tillstånd bars i ej ringa grad av skolreformatorn Arvidson.


Artikeln publicerades i diverse tidningar sommaren 1989, i Sundsvalls Tidning den 5 juli 1989.

Artikeln här uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.