GUILLOU OCH SIR ARN

'
'
Bo I. Cavefors
JAN FINNER GULDPUDRAN

Efter böckerna om agenten Hamilton ger sig Jan Guillou i kast med ett oerhört intressant ämne, men han gör det tyvärr utifrån ett lika svagt faktamaterial som när det gällde agentromanerna. Det förefaller vara så att litteraturmarknaden står i större tacksamhetsskuld till de obildade än till de bildade. Om Guillous ambition tidigare var att förlöjliga svensk säkerhetstjänst - utan några djupare kunskaper om den - så anar jag efter att ha läst den nya romanen att målet denna gång är att bekämpa kristendomen så som den praktiserats och praktiseras av Katolska Kyrkan.

I korta drag handlar romanen om pojken Arn Magnusson från Arnäs gård, naturligtvis kungaättling, som blivit moderlös och hamnar hos munkarna i Varnhems cistercienser-kloster, där han får en perfekt utbildning för själen och för kriget.

I tonåren återbördas Arn till fadershuset, för att han efter uppväxten bland munkar skall komma ut och se hur den världsliga kärleken fungerar. Arn älskar med två systrar och den ena blir med barn. En ondskefull priorinna, som tillhör en konkurrerande kungaätt, intrigerar och det kommer till Kyrkans kännedom att Arn legat med två systrar, vilket är syndigt. Äktenskapet inhiberas, flickan straffas med tjugo år i kloster och Arn hamnar hos Tempelriddarna för att hjälpa till vid försöken att återta kungariket Jerusalem.

Det låter som om Guillous roman vore en såpopera och det är den också. Figurerna är stereotypa enligt formuläret klen eller tjock, spenslig eller lång, god eller ond och språket är erbarmligt. Guillou har förmodligen tänkt sig en stiliserad prosa, påminnande om medeltida berättarkonst: "Det hade tagit två dygn att föda honom, två gånger hade solen gått upp och gått ned…", "…en manlig frände från Norge av alltför låg börd…", "Var hälsad min vördade husfru…", osv. I stället associerar man till nittonhundrafyrtiotalets kioskkärleksromaner, vilka redan på den tiden doftade naftalin från sekelskiftet - det förrförra.

Sådant kan man kanske bortse ifrån eftersom Guillou är en pratglad författare och det går snabbt undan med mord, kärlek, ondska, sentimentalitet och en hel del jaktäventyr (hjort och vildsvin, med båge, de enda verkligt bra avsnitten i boken), men när Guillou skriver om de milda och kloka munkarnas kultiverade framtoning i det barbariska och illaluktande Västra Götaland, anar man att författaren i nästa volym kommer att hävda att gömda i lammets päls finns stora, stygga och elaka vargar.

Visserligen är Vägen till Jerusalem en roman, men Nordisk Familjebok och Larousse är i minimalaste laget som källor för en trilogi om korstågen. Guillou har inte ens orkat ändra det franska Louis VII till svenska Ludvig VII - vidare låter han ett par munkar tala om den "helige" Sankt Bernhard av Clairvaux ca år 1152 trots att personen ifråga inte helgonförklarades förrän 1174. Författaren skiljer inte mellan kungadömet Jerusalem och grevskapet Edessa, osv. För att ge tidskänsla plockar han in ett latinskt eller franskt ord här och där. Striderna mellan stridande kungapretendenter i 1100-talets Mellansverige är många, det är många sammanträden, många härar som tågar på gyttjiga stigar mellan Vänern och Vättern och väldig många familjefejder. Gjorde man inget annat än grälade?

Kort sagt: det här är en riktigt usel bok, men den kommer säkert att sälja utmärkt och är som skapad för en tv-serie i etthundrafemtiotvå avsnitt. Medeltid, brynjor och vördade jungfrur är inne just nu. Men Guillou har naturligtvis också något annat, mer stridbart motiv, med denna trilogi. Det skulle inte förvåna mig om volym två kommer att handla om hur Arn i Jerusalem möter tappra araber på eldiga springare, attraheras av deras i sanning förfinade kultur och riddarskap och konverterar till islam. I den avslutande tredje volymen, när tjugo år har gått och han är löst från botgörartiden hos Tempelriddarna och flickan kan lämna klostret, kommer de båda älskande att återförenas - kanske i ett beduintält, under dadelpalmerna, vid källan i någon oas i öknen. Och solen går ned i väster.

JAN BLAND ARABER OCH VITA
"Som tanken föregår handlingen liksom morgonrodnaden föregår dagen" (s.110), har Jan Guillou, tyvärr som utlovat, återkommit med del två, Tempelriddaren, i trilogin om medeltidens riddare och jungfrur, närmare besett Tempelriddaren Arn och hans älskade Cecilias öden och äventyr bland dadlar och beduiner (Arn) respektive rovor och nunnor (Cecilia).

Det är en sorglig historia även om författaren skärpt sig sedan fjolårets hafsverk; sakuppgifterna är bättre kollade men språket lika erbarmligt, en förfärlig rotvälska som skall föreställa "medeltid". Hela boken är som dålig buskis på en amatörteaterscen i Vitabergsparken när seklet (det förrförra) var ungt och Götiska förbundet avsomnat och gravsatt. Guillous beskrivningar av vapen och rustningar, borgar och kloster är infallsrika, levande, åskådliga och man blir helt övertygad om att alltsammans tillverkats av papiermaché och grundats med Falu rödfärg.

Riddaren av den guillouska skepnaden (Arn) är i denna del av trilogin krigsplacerad i Palestina med kringliggande områden och tjänstgör som minröjare, förlåt Tempelriddare; han strider mot muslimernas ledare Saladin (som Arn dessutom, i bästa agentstil, för hemliga samtal med), intrigerar, segrar och lider, men är naturligtvis ädelmodig, framför allt i jämförelse med kristna i allmänhet och Tempelriddare i synnerhet.

Den älskade Cecilia lever ett oherrans liv i klostret Gudhem i Västra Götaland och plågas förskräckligt av en sadistisk priorinna. Så kan det gå när kondomen inte är på (Cecilia har blivit inlåst i klostret på tjugo år efter att ha blivit med barn med Arn, som deporterats till Tempelriddarna för bot och bättring - se föregående avsnitt).

Saracenerna, beduinerna, muslimerna, är visserligen hemskt farliga när de blir arga, men de tvättar sig i alla fall två gånger om dagen och bär sig inte så illa åt som Tempelriddarna, "dessa ondskans demoner" med "det vidriga röda korset", osv, osv.

Jag förstår, kanske, varför Guillou skriver denna trilogi: han är helt enkelt förbannad på kristenheten och det hyckleri som, naturligtvis, finns där - men ej endast där! Att den feminint framtonande Jan Guillou kan vara mäktig till så mycken obehärskad vrede, förvånar mig dock - jag ser för min inre syn hur Guillou efter att ha skrivit några sidor om Tempelriddarna tar på sig långkjolen och de högklackade innan han beger sig ut i tallskogen för att skjuta älg med elefantbössa - eftersom den litterära stilen, den intellektuella nivån, snarare för tanken (läsarens tanke) till Anne på Grönkulla än till de obarmhärtiga och blodiga krig som genomleds under korstågstidernas konflikter mellan kristna och muslimer.

Å andra sidan: jag tycker att araber och muslimer borde bli upprörda av Guillous outröttliga förmåga att nästan alltid framställa dem som scoutshejker, alltid redo till humanitära insatser i världssamfundets anda - naturligtvis med ett Koranord på läpparna.

Romanen består av 420 tättryckta sidor. Som i de gamla flick- och pojkböckerna från Wahlströms, hade det räckt med 120.

Men lycka till den som orkar igenom allt.

Jag har redan gratulerat mig själv till detta Maratonlopp.


JAN PÅ GRÖNKULLA
KvällsPosten kommer några dagar senare än övrig dagspress med recensionen om Jan Guillous tempelriddarfantasterier kring Arn Magnusson, hans hirdmän, vasaller, slavar, släktingar, kungar och hans älskade Cecilia.

Efter mina negativa reaktioner på de båda första delarna, är det övertänkt strategi att, innan jag yttrar mig, läsa vad andra kritiker tycker om den tredje och avslutande delen, Riket vid vägens slut.

Den noggranne läsaren kunde redan efter första delen konstatera att Guillous trilogi måste sluta apokalyptiskt: intellektuellt apokalyptiskt. Författaren, numera även Publicistklubbens ordförande [år 2000] (otroligt…), har förskingrat det eventuellt journalistiska förtroendekapital han tidigare hade - kvar - till vägs ände. Till och med den försiktiga och vänliga Eva Ström i Sydsvenskan, konstaterar att Guillous skildringar av hur det (ekologiska?) mönsterjordbruk han tillsammans med livskamraten Cecilia, före detta tvångsrekryterad nunna, bygger upp efter återkomsten till Sverige "nästan påminner om att läsa SvDs näringbilaga om optimistiska framtidsföretag", "att den idag politiskt korrekta jämnställdhetsideologi och feminism som Arn ger uttryck för känns med andra ord en aning för bra för att vara sann i detta tidsskede" (medeltiden), och att Guillou "knappast kan karakteriseras som en människoskildrare", osv, osv, osv.

Det var just detta jag hävdade när jag anmälde del ett och del två. Också vid läsningen av del tre tar man sig för pannan och undrar: är detta pekoral eller en pigroman?

Citat:
"Den gången fick du nästan mitt hjärta att stanna", viskade Cecilia.
"Det var inte vad jag avsåg", svarade Arn. "Jag skulle vinna ditt hjärta, inte stanna det."
"Genom att visa mig vilken ryttare du var som kunde stå på en häst, så ville du vinna mitt hjärta?"

Ja, så går det på, boken igenom.

Guillous medeltida kalkonopera har emellertid höjts och höjs på sina håll fortfarande till skyarna under skydd av kameraderei som enda brofäste mellan dilletantism och Grönköpings Weckoblad; Anders Ehnmark skriver sålunda i Expressen (5.7.00) att den nya romanen känns "äkta", att "det är bra", att det är "roligt". VAD är det som är äkta, bra och roligt? Jo, menar Ehnmark, att Guillou vänder ut och in på gamla europeiska skildringar av vad som idag kallas "tredje världen" och beskriver hur de muslimer och kristna som följer med Arn till Sverige, efter tjugo års tjänst i Mellanöstern, för med sig kultur, vetenskap, medicinskt och tekniskt kunnande till en barbarisk värld strax söder om Nordpolen. Det vore roligt om så vore, men om inte om i vägen vore, kossorna i luften fore…

Svartskallarna som invandrar med Arn till Västra Götaland är progressiva, kunniga, bildade. Korstågstidens vitskallar i Mellanöstern var dumma, obildade, råa. Jag betvivlar inte alls allt det goda hos svartskallarna, men jag ifrågasätter att endast ondska och okunskap härskade hos vitskallarna. Vad varken Guillou eller Ehnmark inser är att de genom sin ganska infantila manöver öppet visar sin egen acceptans av rasism, intolerans och ett kolonialt tänkande, för även om svartskallarna i Västra Götaland - i Guillous tappning - har med sig kunskap och kultur så är deras attityder desamma som de vitskalliga kolonialisterna besjälades av när de våldtog Afrika och Mellanöstern, nämligen att ortsbefolkningen är dum och okunnig, skitig och opålitlig.

I min recension av den första delen i denna trilogi, Vägen till Jerusalem, spådde jag att det hela skulle sluta med att Cecilia efter nunnetiden flyttar in i Arns beduintält under palmerna i någon oas i någon öken i Mellanöstern. Så blev det inte; återföreningen mellan de älskande sker istället i Västra Götaland. Skönt för Cecilia, så slapp hon den besvärliga resan över land och hav med alla dess faror och obekvämligheter. Bättre då att svartskallarna får bygga kalla nordens första vattenklosett hemmavid.

Naturligtvis kan man raljera hur mycket som helst över Guillou och hans klumpiga sätt att skriva, men det finns faktiskt en allvarlig sida av hela spektaklet, nämligen vad jag tidigare nämnde, rasismen. Jag kan inte värja mig från misstanken att Guillou är rasist, kolonialist och ej, som han utger sig för att vara, arabernas vän. En icke trovärdig och idealiserad bild skadar den sak man säger sig vilja stödja. Är man dessutom, som Guillou, medveten om att den bild man målar, är skev och idealiserad, är det hela intet annat än hyckleri - och kanske ett enkelt sätt att tjäna pengar på andras bekostnad.

I dagarna har jag läst en historisk romanbiografi av helt annan kaliber, i tysk översättning: den libanesiska författaren Amin Maaloufs bok Leo Africanus (Suhrkamp Taschenbuch), som handlar om decennierna vid slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Leo Africanus, muslim född i Granada, tvingad att utvandra, äventyr i Maghreb, i tjänst hos sultaner och emirer, shanghajad av Vatikanens hantlangare, kristnad, geograf hos påven Leo X, återgår till islam när han till slut finner ro i Tunis med hustru och barn.

Hos Maalouf finns berättartalang, historisk och teologisk kunskap, förmågan att skildra människor, förtrogenhet med hur trogna muslimer och kristna reflekterar och agerar, god kännedom om maktstrukturer och om hur makt utövas. I personen Leo Africanus förenas tematiken om konflikter mellan skilda kulturer, historiska personligheter och religioner under renässansen.

Utomordentligt bra. Läs den istället.

Så är det bara - sorry, Sir Arn.
'
+
+

Texterna, här i något förändrad och samlad form, har tidigare publicerats i KvällsPosten den 17.8.1998, 15.7.1999, 8.7.2000 gällande respektive Jan Guilloutitlar: Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren, Riket vid världens slut. De båda första titlarna utgivna av Norstedts och den tredje titeln utgiven av Piratförlaget. Texterna här något uppdaterade. Texten har även publicerats i Dast Magazine, 3:2001.

Som varochen vet har böckerna sålts i enorma upplagor och berömts även av fackhistoriker, så jag måste väl erkänna att mina omdömen var helt uppåtok. Eller…


Copyright©Bo I. Cavefors 1998, 1999, 2000, 2007.