ARNOLD ZWEIG

'
Bo I. Cavefors
ARNOLD ZWEIG

Böcker:
Arnold Zweig Essays. Erster Band. Literatur und Theater
Arnold Zweig Essays. Zweiter Band. Krieg und Frieden
Fischer Taschenbuch Verlag, 1989

Arnold Zweig kom till världen i Glogau i november 1887 och avled i DDR 1968. Han var idealist och politiskt radikal, lojal mot regimen i Sovjetunionen men trots detta ingen Ja-sägare och Stalinbeundrare som Anna Seghers och Pablo Neruda.

Under Weimarrepubliken var Arnold Zweig en av de mest inflytelserika politiskt engagerade författarna, men trots denna utmärkta startpunkt för goda omdömen av efterkrigstidens politiker i såväl öst- som väst-Tyskland, sågs han över axeln, var i mycket en icke-person för Förbundsrepublikens intellektuella under efterkrigstiden. ”För germanistiken i Västtyskland existerar han inte. Hans böcker har fallit i glömska”, påstod med all rätt Marcel Reich-Rainicki.

Två volymer som utkom till Zweigs hundraårsdag förändrade intet. Den ena volymen, Literatur und Theater, presenterar ett fyrtiotal artiklar om Shakespeare, Herder, Lessing, Büchner, Heinrich Heine, Morgenstern, Thomas Mann, Feuchtwanger, Gorkij, m fl. Volym numro 2 består av ett hundratal politiska artiklar, åtskilliga ej tidigare publicerade, eftersom manuskripten ibland försvann på vägen från författarens skrivbord i Haifa till redaktionerna i Prag, Paris och Moskva.

I sin ungdom studerade Zweig filosofi, psykologi och nationalekonomi: Breslau, München och Berlin. Soldat under första världskriget med stationering i Serbien och Frankrike. Emigration till Palestina 1933. Flyttade till Östberlin 1948. Omgående visade det sig att Arnold Zweig, precis som Lion Feuchtwanger, Alfred Döblin och Oscar Maria Graf hade svårt hävda sig på den västtyska marknaden, paradoxalt nog i viss mån beroende på deras kritiska hållning till regimen i DDR. Trots alla murar och taggtråd och förnekandet av varandras existens fanns det ett subtilt samförstånd mellan Demokratiska Republiken Tyskland och Förbundsrepubliken Tyskland.

Bakgrund: Zweigs föräldrar avvisade den ortodoxa judendomen och sympatiserade med de sionistiska idéerna om ett återvändande till ursprunget, Palestina. Zweig talar om sig själv som en jude med stort självförtroende och utan ”självhat”. Han bekände sig till den judiska emancipation som maktpolitiskt formerades under franska revolutionen och vars intellektuella substans kom från G. E. Lessing, Moses Mendelsohn och andra.

Som romanförfattare och dramatiker var Arnold Zweig i högsta grad traditionalist. Han inspirerades av Shakespeare, Büchner, Kleist och Thomas Manns Buddenbrooks. Senare även av Edmund Husserls och Max Schelers fenomenologi. Efter det Zweig hårdhänt upplevt det kollektiva våldet i första världskrigets skyttegravar intresserade han sig för Freuds djuppsykologi. Men bortsett från den mellanstationen ägnade han sitt författarliv åt att beskriva jävligheterna med första världskriget. Före 1914 var Zweig en av miljoner masshysteriker, men under krigets gång förvandlades han till pacifist och agitator. Kriget och dess motpol pacifismen är tema i romanen Der Streit um den Sergeanten Grischa som 1927 gjorde Zweig världsberömd. Romanen, första delen i en trilogi, omfattar sex delar med huvudrubriken Der grosse Krieg der weissen Männer.

Arnold Zweig var socialist men blev marxist under exilen i Palestina, trots att han under hela 1920-talet varit skeptisk till utvecklingen i Stalins Sovjetunion Zweig menade att Trotskij var Lenins rättmätige arvtagare. Under decenniet före och under decenniet efter andra världskriget sympatiserade Zweig med såväl Gustav Landauers socialistiska utopier som de mondänare formerna av naiv agrarmystik, något som lätt kunde fört honom in i det nationalsocialistiska lägret, om han inte varit jude.

Exilen innebar inte endast att Zweig tvingades lämna Europa; han radikaliserade politiskt. I marxismen såg Zweig Europas räddning från fascismen och fascistiskt tankegods, politiskt och kulturellt. Framför allt i den i Haifa utgivna tidskriften Orient skrev Zweig antisionistiska artiklar hållna i en ganska oförsonlig ton, där han kritiserade den växande nationalismen bland Palestinas judar. Zweig berövades förhoppningarna om ett öppet, fritt och antirasistiskt judiskt Palestina efterhand den arabisk-judiska konflikten eskalerade. Upp i dagsljuset kom en judisk nationalism som var oförenlig med den sionism han lärt känna och tidigare accepterat och kämpat för. När staten Israel utropades 1948 återvände Arnold Zweig till Europa, tar avstånd från sionismen och närmar sig det stalinistiska efterkrigssovjetunionen. När de gamla drömmarna om ett judiskt Israel förverkligas föredrar Zweig att bosätta sig i DDR.

De två volymerna med essäer och artiklar publicerades ursprungligen redan 1967 av det östtyska Aufbau-Verlag. Zweigs pacifistiska humanism hade svårt hävda sig bland allt vapenskrammel i Europa decennierna efter 1945, men han gav inte upp ambitionerna att ”kämpa emot ofoget att lägga folket till last vad andra krafter inom samhället format och frigjort…”.


Artikeln tidigare publicerad Svenska Dagbladet 23.1.1989. Här uppdaterad.
'

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.
'