PER AHLMARK I ZONEN

'
'

Bo I. Cavefors

TORFTIGT, AHLMARK!

'

Bok: Per Ahlmark Zonen. Bonniers 1989

'

Politikens rovfågesklo håller alltjämt (obs! 1989) Per Ahlmark i ett fast grepp. Efter att alltsedan tonåren ha levt ett skyddat liv i den politiska lustgården, kastades det politiska underbarnet vid regeringsskiftet 1978 snabbt från oppositionellt grönbete till politiskt-moraliskt ansvarstagande.

'

Då kom chocken. Var verkligheten verkligen så rå?

'

Efter avsked från det politiska livet privatiserade Per Ahlmark sin privata tillvaro och fortsatte samhällsdebatterandet utifrån egna, stundom smärtsamma erfarenheter. Han blev journalist och diktare.

'

I Ahlmarks första diktsamling, Överleva (1982) finns den politiska agitatorsretoriken kvar: "Kyrkorna slår sina kloka klockor ihop" därför att "Jesus går förbi på upploppet".

'

Överleva är en dålig diktsamling men var intressant som åskådningsexempel på hur en frustrerad politiker försöker hitta sig själv och placera sig på en icke-privilegierad plats i kommunikationssamhället.

'

1983 återkom Ahlmark med diktsamlingen Visum, författarens hitills bästa bok (1989, alltså...). Han har funnit ett poetiskt språk för de religiösa och sociala tankarna: "...Allt längre bort, allt / mindre blir vi, härmar hälsning som / vi gjorde förr. Försvinner in / som skuggan under Sions port...".

'

Ahlmarks tredje diktsamling, Flykten (1985), var en svag återkomst. Författaren rör sig huvudsakligast i Israel, i Jerusalem och sysslar med den religiösa och politiska problematik han upplever mycket starkt och personligt. Trots detta andas det poetiska reportaget uppgivenhet, men inte en uppgivenhet så förkrossande att författaren lyckas ge ord åt sin förtvivlan; i stället har en "pluton av intighet störtat fram".

'

Denna intighet, detta ingenting, vidareutvecklar Per Ahlmark i sin nya (1989!) bok, Zonen, en roman som handlar om den medelålders utrikeskorrespondenten och hans köpenhamnska älskarinna

'

Den poetiska torftigheten från diktsamlingen Flykten har här fått sin prosaiska motsvarighet. Torftigheten återfinns i dialogerna mellan romanens båda älskande. Ahlmark försvinner åter in i maktens drömvärld, som fascinerar honom mer än lusten. När älskarinnan håller sina händer kring hans testiklar och frågar honom om han tror på Gud. svarar den desillusionerade utrikeskorrespondenten med sjutton tjänsteår bakom sig, att Gud döljer sig i Bangalore.

'

Ahlmark karakteriserar detta samtal som ytligt, som "djupt utan att vara det". Det tyder på självkännedom; alltid ett positivt drag hos varje författare, men det blir inte bättre när han med två fingrar i hennes vulva samtidigt tänker på filmen Dr Mabuses Testamente. Och man känner sig som tioårig smygtittare i 1940-talets boulevardblad Cocktail när Ahlmark skriver: "...hur ser han ut i kväll, vad kommer han att säga?" innan de "tar en drink och kysser varandra".

'

Naturligtvis avskyr älskarinnan sina föräldrar och utrikeskorrespondenten kärlekshatar sin hjärtsjuke och vresige pappa, som dör och därmed ger författaren tillfälle att tala om sitt eget åldrande. Än en gång. Alla är oförstådda, mest älskarinnan som söker en ny man nästan varje natt därför att hon anser att hennes sexualitet liknar männens!

'

Mot slutet av romanen stramar författaren upp sig, "Ansiktet stelnar till en mask" och hans alter egos verkliga jag kommer fram när han har något att skyla sig med, masken. Utrikeskorrespondenten inser att han levt troligen mer än hälften av sitt liv och kan konstatera: "Var detta allt?". Ja, det var det, säger älskarinnan, men vi är redan döda, bara när vi älskar tål vi se vår egen död. Här börjar det bränna till och hade inte boken varit slut hade Per Ahlmark haft ett utmärkt tillfälle att komma in på det fascinerande ämnet om lusten till död och om lusten i döden, om gränsöverskridandet, om att dö en smula i orgasmen. Men, så klart, utan orgasm går det ju inte, inte ens att dö.

'

I stället slutar Per Ahlmark sin roman med att berätta om hur kärleken mellan de båda går på rutin och att de efter att ha älskat övergår till att läsa tidningar i sängen. Inget annat återstår än att fantisera om de andra gästerna på Kakadu och Palace i Köpenhamn.

'

Bonjour tristesse.

'

'

Artikeln tidigare publicerad i bl a Kvällsposten (11.8.1989). Här obetydligt uppdaterad.

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.

'

'