'
'
Tillägg med anledning av Löjtnantens kommentar: Dürers skiss till belägring av befäst stad.
'
'
'
'
Bo I. Cavefors
VANTRO, POLITIK OCH RELIGION
Bok: Handwörterbuch des deutschen Aberglauben. Red.: Hanns Bächtold-Stäubli och Eduard Hoffmann-Krayer. Walter de Gruyter, Berlin – New York 1987.
Mellan 1927 och 1942 utkom på tyska ett vidunderligt verk betitlat Handwörterbuch des deutschen Aberglauben (HddA), utgivet under redaktion av Hanns Bächtold-Stäubli (1886-1941) och Eduard Hoffmann-Krayer (1864-1936). 1987 återutgavs verket av ursprungsförlaget Walter de Gruyter. Medarbetare är ett nittiotal välrenommerade professorer från schweiziska, tyska och österrikiska universitet. Totalt omfattar de tio banden 3 600 specialartiklar baserade på 1 500 000 sakuppgifter.
I 1987 års upplaga har basmaterialet kompletterats med senare forskningsresultat vid framför allt Archiv des Seminars für Volkskunde i Göttingen. Redaktören för nyutgåvan, Christoph Daxelmüllers ambition var, i alla fall 1987, att verket borde utkomma i reviderad och utökad ungefär vart tjugonde år eftersom forskningen under tidens gång ändrar karaktär, nytt material tillkommer och en del av den gamla skrivningen känns föråldrad, är föråldrad. Uppfattningen om vad som är tro respektive vantro skiftar karaktär, från tid till annan, beroende på politiska, kulturella och religiösa konjunkturer.
Historien om männen bakom HddA är en entusiasmens höga visa, som inte endast trotsade vetenskaplig trångsynthet och bokhandlarnas försäljningsovilja, utan även den politiska utvecklingen i 1930-talets Tyskland. Tack vare redaktörernas schweiziska bosättning, förlagets status och förläggarens integritet lotsades projektet i hamn.
+ + +
Uppslagsorden i detta vantrons och vidskepelsens egen encyklopedi är talrika. Det är i en kort artikel som denna omöjligt ge rätt uppfattning om materialets bredd och informationernas djup. Varje uppslagsord kompletteras med litteraturhänvisningar. Som exempel kan nämnas att ordet Brot omfattar 70 sidor, uppdelat på fyra huvudrubriker och med ett stort antal underrubriker: a) Namn, ursprung och art; b) Brödet in folktro och 
sagor; c) Brödet i vidskepelse och djävulsriter; d) Brödet i kärlek, äktenskap och familj. När författaren, professorn Dr F. Eckstein, meddelar att det äldsta germanska ordet för bröd är Laib hänvisar han till fem äldre vetenskapliga källor. När Eckstein som information nummer två säger att Laib första gången omnämnes i kombination med ordet Bibrot, garderar han sig med två äldre källor, osv.
Dessutom står det mycket om bröd under uppslagsorden Backen och Bretzel.
Den som inte är vetenskapligt skolad och som inte har tillgång till ett större universitetsbibliotek, kan lugnt hoppa över alla hänvisningsnoterna och läsa texterna rakt upp och ned. Det är spännande och informativt, en sällsam värld öppnar sig, genomsyrad av sann internationalism. Folksagor, folktro, vantro, vidskepelse, spränger alla nationella gränser och kulturer. I kampen mot djävulen kämpar rabbiner, präster och mullor sida vid sida. Folkens idoga uppslutning till skilda former av vantro har sällan låtit sig dirigeras av världsliga och religiösa makteliters önskemål, men har tyvärr visat sig vara manipulativt användbar av desamma.
+ + +
HddA är ett oumbärligt verktyg ej endast för folklorister vilka söker efter väldokumenterat material till egna småskrifter avsedda att kittla den breda läsekretsens intresse för ockultism, utan framför allt för teologer, psykologer och seriöst arbetande folklivsforskare som vill tränga in i människans undermedvetna. Det är dessutom ett uppslagsverk för vanliga läsare som är nyfikna på världen som omger oss, när vi söker svar på det oförklarliga skeendets trollkonster.
Vantro och vidskepelser har följt människan genom årtusendena, alltsedan Adam och Eva kanske föreställde sig att ormar och frukter symboliserade och representerade något annat än vad teologerna senare försökt hävda. I vår tid talar man föraktfullt om tidigare generationers vantro och vidskepelse, om slaveriet under kvastpiskande häxor, satan och antikrist, men nu levande generationer har långt ifrån övervunnit tron på det oförklarliga eller ersatt den med ödmjukhet inför det oförklarliga, utan istället anammat rationella argument som med lätt hokuspokus förvandlar det oförklarliga till kvasivetande. I industrialiserade och medieockuperade samhällen, i framtidsekonomier och teknokratier, i demokratier och diktaturer, sak samma, där härskar det föregivet rationella tänkandet när man återupplivar och marknadsför urgamla föreställningar om änglar och djävlar i skydd av ekonomiska teorier och politiska ideologier; opium för folket.
Vår tids människor lider kanske mer än människorna under någon annan historisk period av ångest och leda, av skam inför verkligheten. ”Den Bösen sind sie los, das Böse ist geblieben”, säger von Goethe i Faust om djävulen och menar den upplysning, det vetande, som tror sig kunna besegra motgångar och katastrofer med förnuftet och det rationella tänkandet som vapen. Men kärnvapen, splitterbomber, exploderande kärnkraftverk, genomkorrumperade politiker, rutten affärsmoral, rättsväsendets förfall, ideologier som skapar sig sin egen rätt till diktatur genom parlamentariska enprocentsmajoriteter, genmanipulationer, konstfibrer och oändligt mycket mer, resulterar i att människan får allt svårare att skilja mellan vad som är verkligt och overkligt. Hur kan man avgöra om den verklighet som är vår vardag också är den sanna verkligheten och inte en frammanipulerad och parapsykologisk konstruktion?
Det genuint oförklarliga som kan förvandlas till vantro har ersatts av något i sig oförklarligt och därmed har själva grunden för människans existens som könsvarelse ryckts undan.
+ + +
Läser man viagrabudskap på internet och annonserna i kvällstidningarnas söndagsbilagor om kärleksmedel och potensstärkande pulver, blir man snabbt övertygad om att inte något tidigare århundrade så effektivt som det innevarande och det dessförinnan haft de tekniska och kommunikativa förutsättningarna att effektivt marknadsföra vantrons, vidskepelsens budskap. Kalla det västerlandets dekadens eller emancipationskris, men den definitionen är lika ointressant som en islamsk eller judisk eller freudiansk förklaring till varför historikern Golo Mann – son till Thomas Mann – i 3-4-årsåldern inte vågade spola på toaletten om natten av rädsla att vattenbruset kunde råka störa stillheten och väckte till liv krafter vilka borde ”ungeweckt bleiben”. En kostnadskrävande och idogt lyssnande alternativt pratglad psykoanalytiker skulle tala om konflikter och komplex, om sonens relation till fadern, medan det i själva verket handlade om en nedärvd tro, om en vidskepelse som måste få förbli obesvarad. Martin Heidegger menade att vår ångest ger sig till känna när vi inte förstår eller behärskar påträngande upplevelser, ångesten förvandlas till vidskepelse, till ett fruktansvärt hot.
Skillnaden mellan tro och vantro är svårdefinierad. Utgivarna av HddA valde den breda vägen och såg sig själva som konfessionslösa. Sålunda gav de generöst utrymme åt allt, såväl katolska korstecken som Martin Luther och judiska ritualer och islamsk integrering av uråldrig arabisk polyteism eftersom monoteistiska dogma inom islam såväl som inom judendom och kristendom är svåra att popularisera och göra förståeliga för den mindre bildade kretsen av anhängare.
Den hårfina skillnaden mellan tro och vantro kan bekräftas av varje uppriktig präst, men man bör också minnas att den vidskepelse som producerats och produceras av världsliga makter understundom alltför lätt accepterats och accepteras av religiösa instanser. Reformationen och motrefomationen – judendom och islam har sina egna historier - innebar att vantrons världsbild vidgades och fick allt större del av människors ”vardagstänkande”. Antikrist och djävulen blev alltmer närvarande i människors vardag, inte genom att människor började tänka mer på antikrist och djävul men genom att antikrist och djävul genom skicklig manipulation från världsliga makter infiltrerade människors tänkande och handlande via massmedier och politiska innovationer. Vantro är ett utmärkt redskap för att utöva en social kontroll vars främsta syfte är att stärka världslig och religiös makt; i våra dagar handlar det framför allt om världslig makt men ingen världslig makt kan spela spelet fullt ut om den inte kan visa att den är lierad med någon form av religiös makt. Vantron speglar samhällets ångest inför sig självt och skapar ångest och skam hos människorna för att stärka maktens möjligheter till fortlevnad.
+ + +
Hoffmann-Krayer skrev själv texten till uppslagsordet Aberglauben: ”A. ist der Glaube an die Wirkung und Wahrnehmung natugesetzlich unerklärter Kräfte, soweit diese nicht in der Religionslehre selbst begründet sind.“
Redaktören Daxelmüller finner i denna definition ett utmärkt argument för en reviderad utgåva av HddA eftersom vantron alltid är relaterad till sin tids religiösa, politiska, vetenskapliga och sociala verkligheter och politiskt anpassade ”sanningar”, statistik, opinionsundersökningar, osv. Tro förvandlas till vantro efterhand forskningen vinner nya vinklingar på gamla problem, vinklar man kallar nya insikter. Stundom ger oss detta nya svar på gamla frågeställningar. Det klassiska exemplet är den tidiga kristendomens och kyrkofädernas uppgörelser med hedendomen, framför allt Augustinus superstitutionslära. Latinska ordet superstitio övertogs inom tidig kristen apologetik från romarna som använde ordet för att skilja det oäkta icke-romerska från det som var sant och riktigt romerskt. Augustinus betecknade som superstitio allt icke-kristet, all tillbedjan som inte vändes direkt mot den ende och sanne, kristnas Gud, dvs idololatria. Inom kristen teologi kom ordet så småningom att känneteckna alla riktningar inom kristna religioner vilka var kätterska, falska, dvs falsa religio. Thomas ab Aquino talade om superstitio som avgudadyrkan, culta divinus cui non debet. Här finns åtskilligt att hämta för den som intresserar sig för ekumenik och interreligiösa dialoger.
+ + +
Ångest och rädsla och skam är människans gissel. Den judisk-kristna traditionen försöker bemästra människors fruktan inför det ovissa, det oförutsägbara, det oförklarliga och har därför bekämpat vantro och vidskepelse.Med växlande framgång, men genom den kampen har människan nått fram till en hyfsad inre frihet som gör henne beredd att ta steget till Gudstro. Upplysning förvandlas till inre tro. Tro övervinner vantro. Djupast sett är det den erfarenheten HddA förmedlar.
Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 4 januari 1988. Här något aktualiserad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.
jaha, så var det med DEN fria kommunikationskanalen...
bakgrund: för varje användare av facebook är det möjligt lägga upp ett privat fotoalbum...
...jag publicerade ett fotografi taget av Ingemar Leckius 1977, ett fotografi taget av Kalle Hägglund 2003, samt detta fotografi taget av Peter Andersson för någon månad sedan och som visar en scen ur Martin Bladhs och min action kring Francis Bacon - Tre studier för en korsfästelse - Ett passionsdrama i tre akter...
...från facebooks censurteam kom följande meddelande, samtidigt som de plockade bort bilden: "You uploaded a photo that violates our Terms of Use, and this photo has been removed. Among other things, photos containing nudity, drug use, or other obscene content are not allowed, nor are photos that attack an individual or group. Continued misuse of Facebook's features could result in your account being disabled."
...helt oacceptabelt...
alltså lämnar jag facebook en av de närmaste dagarna...
PS. Gör ett nytt försök (16.11), med fler bilder av samma karaktär som den som censurerades.'
'
Bo I. Cavefors
”NI HAR FÖRLORAT, SIRE!”
”Ni vill krig. Gott, det skall Ni få. Tre gånger har jag lyft upp kejsaren Frans på hans tron och lovat honom fred i min tid. Jag gifte mig med hans dotter trots att jag visste att jag begick en dumhet. - - - Och nu vill Ni alltså själv till slaktbänken. Må så ske! Låt oss få ett rendezvous i Wien.”
Den salvan avlossades den 26 juni 1813, i Palais Marcolini i Dresden, av den franske kejsaren Napoleon I till Klemens von Metternich, Österrikes utrikesminister.
Europa har föga förändrats sedan den kyligt analyserande Metternich under det många timmar långa samtalet i Dresden övertygande övertygat sig om att Napoleons tid var ute. När Metternich lämnade Napoleon följde den franske kejsaren den österrikiska diplomaten till ytterdörren, klappade honom lätt på axeln och sa: ”Ni kommer aldrig börja ett krig mot mig”, och Metternich svarade: ”Ni har förlorat, Sire. Jag anade det när jag kom, och nu, när jag går, är jag övertygad om det”.
Vem var denne Klemens Wenzel Nepomuk Lothar, furste von Metternich och hertig av Porteila, född i Koblenz den 15 maj 1773 och död i Wien den 11 januari 1859?
Klemens von Metternich studerade historia, juridik, naturvetenskap och medicin innan han uppmärksammades som diplomat vid kongressen i Rastatt 1797-1799. Därefter blev han beskickningschef i Dresden, Berlin och Paris innan han efter Österrikes nederlag mot Frankrike 1809 fick hand om den habsburgska utrikespolitiken. Metternich rekommenderade kejsaren att ”anpassa sig till det triumferande franska systemet” för att säkra Österrikes integritet och ”vänta på bättre tider”. Det mest spektakulära inslaget i den politiken var att gifta bort kejsardottern Marie Louise med Napoleon. För sent upptäckte Napoleon att äktenskapet också innebar att en viss återhållsamhet måste iakttas gentemot Österrike. Napoleons längtan efter legitimitet utnyttjades skickligt av Metternich. Napoleon ”begick en dumhet” i och med äktenskapet med Marie Louise, ett äktenskap som dock ej var helt kärlekslöst, men de politiska familjebanden mellan Österrike och Frankrike inskränkte hans handlingsfrihet.
Av de 470 000 soldater hemmahörande i Frankrike och bland det tyska Rhenförbundets medlemsstater, i Polen och Italien, som med Napoleon i spetsen gick över floden Memel sommaren 1812, återvände i december samma år endast 18 000 fysiskt och psykiskt synnerligen illa åtgångna män. De 60 000 preussare och österrikare som satts in vid flankerna undgick katastrofen och vände vapnen mot Den Store Härföraren. Österrike utnyttjade situationen och sade upp avtalet med Napoleon samtidigt som Metternich lyckades pressa fram ett vapenstillestånd för Österrike och ge sig själv uppdraget att vara fredsdomare mellan de stridande parterna. Makten hade flyttats från Paris till Wien.
Redan under återtåget från Moskva anade Napoleon att initiativet glidit honom ur händerna, att inget skulle bli som det varit; när han bad svärfar Franz i Wien om militär hjälp, svarade denne att Österrike var berett att göra allt som stod i dess makt för att åstadkomma fred. Men Napoleon önskade ingen fred. För Napoleon innebar fred nya reträtter och än större förödmjukelser.
Fredsvillkoren Metternich presenterade Napoleon var hårda: att storhertigdömet Warszawa skulle upplösas, att Danzig och andra preussiska områden skulle återlämnas till Preussen, att Illyrien vid Adriatiska havet skulle tillerkännas Österrike, att Hansastädernas oberoende som fria stadsrepubliker skulle garanteras, att Rhenfördraget skulle upplösas, att Preussen skulle restaureras och gränserna från 1806 återställas.
Allt detta var naturligtvis oacceptabelt för Napoleon. Efter nederlaget vid Moskva hade han med en ny ”grande armée”, omfattande 250 000 man, vunnit två militära segrar under våren 1813. Vid Lützen hade Napoleon nästan förintat den preussiska armén.
Under samtalen i Dresden påpekade Metternich att frågan om det skulle bli fortsatt krig eller introduktion av fredstanken, låg i Napoleons händer, men att det fanns oöverstigliga hinder för en kompromiss mellan Europa och Napoleons ärelystnad och att den österrikiske kejsaren såg det som sin plikt att försvara Europa mot denna ärelystnad. Napoleon togs i upptuktelse.
Även preussarna revolterade mot den franske diktatorn, men eftersom Carl von Clausewitz och Johann David Ludwig Graf Yorck von Wartenburg, som initierade och ställde sig i spetsen för upproret, av tidsnöd inte hann informera Friedrich Wilhelm III i Berlin, om tilltaget, hade revolten lett till majestätsbrott och usurpation om den misslyckats. Men det gick vägen och såväl Clausewitz som Yorck von Wartenburg var, som Metternich, medvetna om att Tysklands läge mellan öst och väst, mellan Frankrike och Ryssland, måste balanseras av ett stabilt Mellaneuropa. För att neutralisera Ryssland upptogs tsaren i kretsen av europeiska stormaktsfurstar. Likheterna med EU:s och Natos relationer till dagens Ryssland och Putin, är slående. Mellan Preussen (dagens StorTyskland) och Ryssland initierades ett samarbete som skulle bestå under decennier, medan det blev allt svårare att undvika intressekonflikter på Balkan mellan Österrike och Ryssland. Ryska, ur Moskvas horisont sett, legitima intressen uppfattas i allmänhet som fientliga och aggressiva av centraleuropeiska maktcentra.
Ett resultat av den ”heliga alliansens” överenskommelser från Wienkongressen blev att Preussen-Tysklands gränser till Ryssland, från Polens delning 1772, förblev intakta ända fram till början av första världskriget. Den ”heliga alliansen” sprack, som alla överenskommelser stormakter sinsemellan spricker när den ena stormakten tror sig ha chansen att bli världsmakt, men solidariteten inom ”de svarta örnarnas förbund” skulle bestå ännu en tid. Krimkriget 1853-1856 slet dock sönder banden mellan Österrike och Ryssland samtidigt som relationerna mellan Preussen och Ryssland stärktes. Berlins neutralitet under Krimkriget innebar konkret att Ryssland under kriget fritt kunde disponera de 200 000 man vars normala tjänstgöring var förlagd vid västgränsen.
Av det Europa som inte tillhörde av Frankrike påtvingad lojalitet mot Frankrike, betraktades Napoleon med avsmak, avsky. Han var revolutionär, usurpator, terrorist med dagens terminologi, en erövrare som bekämpade tro, tron och pengapung fram till det ögonblick han själv hade chansen bli delägare av alla tre attributen. Napoleon hade inga illusioner om att någonsin bli accepterad som jämlike vid en framtida tilldelning av intressesfärer. ”Europa vill fred”, sa Metternich till Napoleon, ”och för att fred skall uppnås, måste Ni dra Er tillbaks inom de gränser som kan garantera fred för framtiden. Gör ni inte det, kommer Ni att besegras i strid”.
I memoarerna berättar Metternich hur han under samtalet med Napoleon såg sig som representant för Europas Förenade Stater. Under den långa karriären som utrikespolitiker hade han alltid hävdat de regerande furstarnas legitimistiska krav. Metternich hade ett synnerligen väl utvecklat sinne för staters realpolitiska säkerhetsintressen i kombinationen med en objektiv syn på jämviktspolitik. I hans sinnevärld balanserades de mellaneuropeiska makthavarna mot varandra, mot tsaren i Moskva och mot det potentiellt starka och potentiellt fientliga Frankrike. Sålunda såg Metternich gärna att Napoleon fortsatte regera väster om Rhen, i kärnlandet Frankrike eftersom ett starkt Frankrike avskräckte Ryssland från att förverkliga tsarens ambitioner om inflytande i centraleuropa. För fredens bevarande var det viktigt att ett brett bälte av starka stater stod emellan den Europatrånande tsaren och den expansive Napoleon. Men Metternichs stabiliseringspolitik, som i huvudsak åstadkoms genom så kallad kongressdiplomati krävde också att direkta maktmedel tilläts; militära interventioner, en inrikespolitisk militärt användbar poliskår och politisk censur, dvs, med dagens makttermer, nationella insatsstyrkor och effektiv avlyssning av kommunikation mellan medborgare via internet, mobiler, osv. Den metternichska statskonsten överlevde upphovsmannen och mildrades inte förrän ärkehertig Rudolf, understödd av Franz Josephs gemål Elisabeth, blev tillräckligt gammal för att opponera sig. Mot dagens åtgärder av samma slag finns det tyvärr ingen maktauktoritet som kan protestera.
För Österrikes del strävade Metternich efter en övernationell monarki som omöjliggjorde, eller onödiggjorde, en ”demokratisering” genom ”folkmakt”. Endast så kunde konst och litteratur, naturvetenskaplig forskning och industriell utveckling främjas inom det mångnationella habsburgska kejsardömet, menade han.
Dagens EU driver, så gott man förstår och har kunskap därom, maktpolitik i Metternichs anda. Efter nederlaget vid Waterloo 1815 hade Napoleon god tid att under vistelsen på S:t Helena fundera över varför revolutionär kamp för frihet så ofta snabbt förvandlas till förtryck och ofrihet när revolutionen exporteras och varför revolutionärerna i revolutionens ursprungsland ej sällan blir förtryckare när makten erövrats. För Metternich var det revolutionära, napoleonska Frankrike, ett övergående fenomen. Han menade att det allvarliga hotet mot Europas frihet och framtid kom från Ryssland. Det hotet kunde begränsas endast genom en maktpolitisk balans där provokationer isolerades och tilläts värka ut inom de begränsade områden där de uppstått. Genom att acceptera lokala konflikter och därmed följande förändringar skapas möjligheter till fred inom ett vidare geografiskt område. Samma analys kan tillämpas idag vad gäller angreppen av ”islamska terrorister” mot vad som ibland kallas den ”sekulariserade etik” som härskar i Europa. Innan denna analysmetod kan tillämpas måste emellertid terrorbegreppet omdefinieras, dock ej till en ”absolut, global definition av terrorism” (Mohamed Omar i ett inlägg i TV4) som skall gälla universellt. Det är just det som USA under den nuvarande presidenten vill genomföra: att den övriga världen accepterar det terrorbegrepp som förordas av den starkaste aktören, dvs USA. När Omar skriver att inom ”den religiösa etiken” är ”det rätta alltid det goda och det goda är absolut”, förenklar han de svårdefinierade begreppen ont och gott. Vem avgör vad som är gott respektive ont? USA:s president eller den enskilde individens samvete? Den goda handlingen kan faktiskt vara att döda en maktgalen, cynisk och statsterroriserande diktator, vilket Hitler var synnerligen medveten om när han i radiotalet efter Claus von Stauffenbergs (tyvärr misslyckade) attentat kallade motståndsmännen för ”terrorister”. Terrorbegrepp måste, om de skall vara politiskt hållbara, definieras utifrån insikter om vilka som utövar den ”terror” man vill bekämpa, varför ”terroristerna” agerar som de gör, i vilken historisk, politisk och religiös kontext de agerar, hur medlen de använder kan ses som legitima i den situation och mot de mål de användes, osv. Det är föga konstruktivt att tala om ”absoluta terrorbegrepp” som skall gälla universellt. Metternichs erfarenheter av ”terroristen” Napoleons framfart i Europa, Ryssland och Nordafrika gav honom insikten att hela kalabaliken var ett övergående fenomen, att ”terroristens” provokationer måste tillåtas verka och värka ut där de uppstått, dvs att de kon stitutionellt statiska europeiska staterna måste lära sig acceptera förändringar i den riktning ”terroristen” förespråkar. Det var den modellen Storbritannien, efter många om och men och mycket onödigt lidande, lärde sig använda när afrikanska ”terrorister” kämpade för rättvisa och frihet.
Mohamed Omars blog där tv-inslaget återges.
Artikeln om Metternich ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet den 26.6.1988. Här aktualiserad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.
Djävulens Advokat+ + +
Bo I. Cavefors
DJÄVULENS ADVOKAT - JACQUES VERGÉS
För drygt tjugo år sedan, i mars 1987, försvarade Jaques Vergés, i Marseille, en nazifördetting, Obersturmführer Klaus Barbie.Några ord om den nu åttiotvåårige (född 1925) Jacques Vergés, som föddes i det dåvarande Siam, som tillsammans med tvillingbrodern växte upp på ön Réunion, då fransk koloni, fortfarande, i den obarmhärtiga verkligheten, en fransk koloni. Fadern: av eliten på ön, dvs tjänstemännen på ön, föraktad eftersom han var gift med en vietnamesiska och dessutom – detta var under ett i dag likvärdigt fascistoit Frankrike (dvs Europa) – grundare av den saunaliknande öns kommunistparti.Jacques och tvillingbrodern Paul blev tidigt politiskt medvetna och anslöt sig, 17 år gamla, till franska motståndsrörelsen i kamp mot hemlandets nazistiska ockupationsmakt. Hitlers ubåtar spanade möjligen på ön under samma resor som de i undervattensläge vid Floridas kust hämtade information om USA.
Kriget tog slut… men vad förändrades? Möjligen detta att franska kolloboratörer (quislingar) plötsligt accepterades som ”motståndsmän” eftersom deras inflytande inom republikens gamla elit kunde nyttjas av Charles de Gaulle. Inget ont om de Gaulle; med cynism lyckas han locka franska medborgare inom det gamla republikanska gardet att känna sig som frihetshjältar utan att de fattar att vad han, de Gaulle, eftersträvar, är en återupprättad monarki.Efter andra världskriget arbetar Vergés för kommunistpartiet, som likt de Gaulle himself är ett monarkistiskt projekt. 26 år gammal reser Vergés till Prag där han blir filialföreståndare för internationella studentförbundets antikoloniala utskott. Fyllda 29 beslutar han sig för att bli advokat. Läser juridik. Året därpå försvarar han framgångsrikt algeriern och FLN-aren Djamila Bouhired som i Paris kastat bomber.
Posts
All Comments
